Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egypten. Konst. - Egypten. Kronologi och historia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och fiske, plöjnings- och skördearbete (se pl. V),
lekar, dans o. s. v. Genom dessa grafvarnas och
templens dekorationer, ofta försedda med en kort
hieroglyfisk notis, står egypternas fornlif tydligare
för oss, än om alla ordets medel användts för att
åskådliggöra detsamma. Egypternas bildhuggare (se
Bildhuggarkonst, pl. I) egde stor
skicklighet i att öfvervinna tekniska svårigheter,
ehuru stelhet alltid förblef ett omisskänneligt drag
hos deras statyer. Detta fel får sin förklaring i
tillvaron af en bestämd kanon för människokroppens
proportioner. Helt och hållet kunde friheten likväl ej
dödas; så t. ex. äro ej få porträtthufvud bekanta. —
Målarna arbetade hufvudsakligen i arkitekturens
eller skulpturens tjänst. Måleriet saknar helt och
hållet perspektiv. Huru omsorgsfullt än detaljerna
där, liksom i skulpturverken, må vara utförda,
söker man dock förgäfves helgjutenhet. Smaken
tyranniserades af en kanon, som bjöd, att ögon,
händer och bröst skulle framställas "en face",
hufvud och fötter i profil, allt för att låta hvarje
kroppsdel göra sig gällande så mycket som möjligt. —
Äfven musiken tyckes hafva varit en omtyckt konst. De
vanligaste instrumenten voro harpan, flöjten och
gitarren äfvensom skallran, Isis’ heliga attribut
(se pl. VIII). Bland tempeltjänarna fanns särskildt
en klass "sångare" och "sångerskor".
Kronologi och historia. Genom J. F. Champollions
upptäckt af nyckeln till hieroglyfskriften
öppnades ett nytt fält för historieforskningen —
en ny period af några årtusenden före den tid, till
hvilken man tillförene förlagt mänsklighetens första
framträdande på jorden. Att denna upptäckt ledde
till sådana resultat hade sin grund i flera gynnsamma
omständigheter: de gamle egypternas historiska sinne
(hvilket dref dem till att uppteckna hvad stort och
betydelsefullt som tilldrog sig i deras värld), den
konserverande förmågan i Niltrakternas luftstreck
och tillvaron af (tyvärr ej alltid pålitliga)
efter dynastier ordnade konungalängder — den
enda återstoden af ett annalistiskt arbete, som
Manetho under Ptolemaios Filadelfos författade på
grekiska. Dessa längder, Josefos’ utdrag ur Manethos
verk jämte upplysningar hos andra forntidsförfattare
— Herodotos, Diodoros, Strabon m. fl. — utgöra den
klassiska forntidens bidrag till egyptisk kronologi
och historia. Inhemska kronologiska längder hafva
ej saknats (Manetho uppgjorde sin förteckning
efter egyptiska källor); men de för oss bekanta
befinna sig i ett högst fördärfvadt tillstånd —
detta gäller bl. a. konungapapyrusen i Turin —
eller omfatta endast en kortare period. Sakkarah-
och Abydostaflornas regentserier gå ej längre än
till början af 19:e dynastien. Vid rekonstruerandet
af denna kronologi hafva olika personer valt helt
olika förfaringssätt. Somliga hafva, utgående från
den bibliska tidräkningen, sökt genom godtycklig
ändring af Manethos uppgifter (och sidoordnande af
regentlängderna) bringa de senare i öfverensstämmelse
med de förra. Denna tendens, som skönjes redan hos
flertalet af de författare, hvilka vi hafva att tacka
för, att Manetho blifvit oss bevarad, karakteriserar
i synnerhet de engelske kronologerna. Andra däremot
förmena, att samtliga de Manethonska dynastierna följt
hvarandra i tiden. Detta synes omöjligt, såsom i många
fall stridande mot uppgifterna på monumenten. Ett
slags förmedling mellan dessa riktningar bildar
försöket att genom eliminering af vissa såsom
illegitima och samtidiga betraktade regentätter bringa
harmoni mellan monumentuppgifterna och Manetho. Såsom
representanter för denna riktning må nämnas Lepsius,
Lieblein och Lauth. Det lämpligaste synes vara att
uppgöra s. k. minimaldata.
Den förhistoriska tiden. Man kan antaga tillvaron
af en förhistorisk stenålder i E., men ovisst är,
när denna stenålder börjat, när den slutat samt
hvilken ras som uppburit densamma. Af förhistorisk
bronsålder finnes ej spår. Sannolikt synes vara,
att järnåldern direkt aflöst stenåldern och att
E. vid historiens morgon befann sig i järnåldern. I
hvarje fall föreligga ej bärande skäl för antagande
af bronsålder i E. vid dess första framträdande i
historien, ty fynd af järn från gamla riket bevisa,
att denna metall var redan tidigt af egypterna känd
och använd, ehuru af praktiska skäl i mindre skala.
E:s historia under faraonerna (till 525
f. Kr.) indelas i fem hufvudperioder, delvis skilda
af s. k. övergångsperioder: 1) den äldsta historiska
tiden (dynastiernas grundläggning); 2) gamla riket;
3) mellersta (forntebanska) riket; 4) nya riket; 5)
restaurationstiden. En öfversikt af dessa skiftens
kronologi visar följande tafla:
| Den äldsta historiska tiden: Menes och 1:a—3:e dynastierna | börjar | 3400 | f. Kr. |
| Gamla riket; pyramidbyggarna: 4:e—5:e dynastierna | » | 2900 | » |
| Öfvergångsperiod: 6:e—10:e dynastierna | » | 2625 | » |
| Mellersta riket: 11:e—12:e dynastierna | » | 2160 | » |
| Öfvergångsperiod: 13:e—17:e dynastierna (inklus. hyksostiden) | » | 1788 | » |
| Nya riket: 18:e—21:a dynastierna | » | 1580 | » |
| Öfvergångsperiod: 22:a—25:e dynastierna (libyer, etiopier) | » | 945 | » |
| Restaurationstiden: 26:e dynastien | » | 663 | » |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
