Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egypten. Kronologi och historia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej. Minnet af den största pyramidens kunglige
byggmästare har i E. alltid hållits i ära. Cheops’
son Chefren (se d. o.) l. Chafra byggde
den andra af pyramiderna vid Gise, men har lika
litet som sin efterträdare Menkara (Mykerinos)
— den tredje Gisepyramidens byggmästare — efterlämnat
några öfriga minnesmärken, som berätta om hans verk
såsom regent. Af den därpå följande 5:e dynastien
känna vi namnet på en serie konungar: Unas är den
siste härskaren af denna dynasti. Övergångsperioden,
6:e—10:e dynastien, omfattar ett 40-tal regenter. Af
dessa är det endast härskarna af 6:e dynastien, om
hvilka man kan säga, att de verkligen regerat öfver
hela E. De hafva byggt sina pyramider s. om Gise vid
Sakkara. I dessa nejder låg ock deras hufvudstad. Det
är nu, som namnet Memfis uppträder. Pepi I:s pyramid,
"mennefer", har gifvit staden dess namn. Spridda
uppgifter om privatmannen Unas historia lämna
värdefulla upplysningar om 6:e dynastiens första
konungar. Una började sin bana under konung Teta och
steg under Pepi I allt högre i faraos ynnest. Under de
krigståg, som Pepi I företog mot Heruša (beduiner
vid södra gränsen af Palestina), var Una den egyptiska
arméns befälhafvare. Pepi I:s efterträdare, Mer-en-ra,
tilldelade Una de högsta ämbeten. Med Pepi II —
Manethos Phiops — slutar 6:e dynastien. En tid af inre
oro följer. Af brist på privatmonument kunna vi ej
skrifva 7:e—10:e dynastiens historia. Att fullständig
anarki varit rådande, är sedan länge gängse åsikt. Så
småningom förflyttar sig makten från norden till
södern. Memfis eller de äldre lokaliteter i dess
närhet, som förut varit den centrala myndighetens
säte, nedsjunka till obetydliga provinsstäder, och
Tebe blir slutligen rikshufvudstaden. I slutet af
övergångsperioden till mellersta riket uppträder
i Tebe — då en föga betydande residensort — en
ättling af gammal lokal adelsfamilj vid namn Antef,
hvilken synes hafva tillkämpat sig oberoende. Hans
efterträdare, kända under namnen Antef och
Mentuhotep, utvidgade steg för steg sin makt
med Tebe såsom centrum. Nämnda regenter tillhöra
11:e dynastien. Hamamatdalen, hvars bergverk
flitigt exploaterats, har i flera inskrifter bevarat
hågkomsten af 11:e dynastiens konungar. Äfven omtalas
expeditioner till landet Punt (ung. motsvarande hvad
vi mena med bägge stränderna kring södra delen af
Röda hafvet). Afsikten med dem var att hämta färsk
rökelse, viktig för den egyptiska kulten. De senare
härskarna af 11:e dynastien synas hafva regerat
blott till namnet. Den verkliga makten lär hafva
utöfvats af deras vesirer. Detta antagande bekräftas
af E:s tillstånd vid 12:e dynastiens uppstigande på
tronen. E. var en fullständig feodalstat. Länsherre
var naturligen farao själf. Amenemha
(l. Amenemhat) I, som grundlade den nya dynastien,
lyckades dock begränsa provinsadelns makt. Namnen på
hans efterträdare äro: Useretsen I, Amenemha (l.
Amenemhat) II, Useretsen II, Useretsen III,
Amenemha (l. Amenemhat) III, Amenemha (l.
Amenemhat) IV och drottning Sebeknefru. E. stod under
den 12:e dynastien på höjden af inre välstånd. Härtill
bidrog den i det stora hela fredliga ställningen till
grannarna i n. och v. Upprepade gånger företogos dock
krigståg till Nubien
för att skydda därstädes förefintliga guldgrufvor,
hvilka den egyptiska staten bemäktigat sig. Useretsen
III kufvade hela det öfre Nillandet och uppförde
strax ofvanför 2:a katarakten, vid de nuv. Semne
och Kumme, fästningsverk för att beteckna E:s
sydgräns. I n. ö. skyddades E:s gräns likaledes
af ett starkt fästningsverk. Om fejder här var
dock ej fråga. Semiterna fruktade alltför mycket
faraos makt. Minnesmärken berätta i stället om
en liflig handelsförbindelse mellan E. och dess
grannar i n. ö. Östra deltat mottog under denna
tid många semitiska kolonister (jfr pl. VII). För
E:s omsorgsfullare bevattning uträttades mycket;
bl. a. gjordes vid 1:a katarakten noggranna
anteckningar om Nilens höjd vid olika tider. Särskildt
omhuldades provinsen Fajum, hvilken nu omdanades till
en fruktbar, sädesproducerande bygd genom gräfning
af kanaler och dammar i alla riktningar. Uppgiften
att forntidens Moiris-sjö, som väl motsvarar den
nu s. k. Birket Karun (i Fajums västra och norra
del), skulle ha anlagts af en konung Moiris är en
saga. Sjön är naturlig. I Fajum byggdes nu den
s. k. Labyrinten (se d. o.), en stor tempellik
anläggning med många gårdar. Intill Labyrinten låg
den kunglige byggmästaren Amenemha III:s grafpyramid
(Hawarapyramiden). Konst och litteratur hade under
12:e dynastien sin blomstringstid. Den 13:e dynastiens
förste konung, Sebekhotep, synes hafva regerat i lugn
och ro. Så ock hans efterträdare, men deras makt
var obetydlig. De mest bekanta heta Sebekhotep och
Neferhotep. Äfven veta vi, att åtminstone under förra
hälften af 13:e dynastien E:s yttre förhållanden i
det hela voro desamma som under den 12:e. Senare
delen af 13:e dynastien är dunkel liksom hela 14:e
dynastien, hvars regenter hade sitt säte i Xoïs. Det
tillstånd af oro, som söndersliter E., får sitt slut
genom landets inkräktande af främlingar; efter 14:e
dynastiens störtande inträder hyksostiden (hyksos af
hek šesu, "beduinfurstar", nomadiserande semiter). I
ökenbygderna bosatta beduinstammar begagnade sig
af E:s svaghet och ockuperade kulturlandet. Enligt
Manetho skall en viss Salatis hafva varit den förste
hyksoskonungen. Han lär hafva eröfrat Memfis och
grundlagt Avaris. Efter honom följde fem härskare,
bland hvilka Chian är oss väl bekant genom en
staty af honom från Bubastis. Svårt är att säga,
huru länge hyksos härskat i E. Möjligen kan en
tidrymd af omkr. 250 år anses till fyllest. Af
intresse är det faktum, att den egyptiska odlingen
under hyksostiden lefvat ett delvis ganska kraftigt
lif. En liflig samfärdsel egde rum mellan E. och
länderna in. ö. Kananeiska köpmän slogo sig ned i
Nildalen. Gifvet är, att dessa främlingar hafva
utöfvat ett djupt ingripande inflytande på alla
områden. Nya gudar af semitiskt ursprung fingo plats
i egypternas panteon, främst bland dem Baal, som
af egypterna uppfattades som motsvarighet till Set
l. Sutech, "öknens gud". Språket uppblandades starkt
med semitiska låneord. Hästen, såvidt man vet förut
okänd i E., infördes under denna tid och användes
sedermera under nya riket till krigiskt bruk, dock
ej till ridt, utan till vagnskörning. Ättlingar af de
gamla regenthusen fördrogo ej i längden främlingarnas
herravälde. Från Tebe utgick befrielsekampen under
ledning af furstar vid namn Rasekenen. Förtjänsten
af hyksos’ fullständiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
