- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
1489-1490

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egypten. Kronologi och historia.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ej de med densamma åsyftade högtflygande planerna,
men återskänkte i stället mänskligheten ett par
årtusenden af dess civilisationshistoria. Bonaparte,
liksom fordom Alexander den store, åtföljdes nämligen
på sitt tåg af en hel stab af lärde, hvilka, under
skydd af franska bajonetter, anställde forskningar,
i synnerhet arkeologiska, och därigenom började
sprida ljus öfver det gamla sagolandets forntid (se
Egyptologi). För öfrigt medförde händelserna
under åren 1798—1801 den erfarenheten, att E.,
framför allt genom sitt i kommersiellt och politiskt
afseende viktiga läge, icke längre kunde lämnas utan
afseende af Europas statsmän. Också hafva alltsedan
den franska expeditionen både vetenskapen och den
internationella politiken mer och mer dragit detta
land inom den europeiska kulturens krets.

Efter fransmännens aftåg försökte mamlukerna att
med brittisk hjälp återupprätta sitt välde; men
genom de albanesiska truppernas tapperhet lyckades
Turkiet omintetgöra detta försök. En af dessa truppers
dugligaste befälhafvare, den äregirige och kraftfulle
Muhammed Ali, blef 1805 landets guvernör, och med
hans förvaltning började ett nytt tidsskede i E:s
historia. En brittisk expedition till E. 1807 medförde
en rad svåra förluster för engelsmännen och ledde
till den snöpliga kapitulationen vid El-Hamad. De
förnämste mamlukerna lockades af Muhammed Ali några
år senare förrädiskt till en fest i Kairo, och där
lät han (1 mars 1811) nedskjuta dem, hvarefter ett
allmänt blodbad anställdes på mamlukerna. Sålunda
gjorde han sig till herre öfver E., där han
genom en rad af reformer gaf sin makt åtminstone
skenbar styrka och landet ordning: han upprättade
en inhemsk armé, som inöfvades på europeiskt vis,
han lät bygga en flotta och utföra storartade kanal-
och dammbyggnader (bl. a. Mahmudijekanalen, mellan
Alexandria och Nilen) samt införde bomullsodling
och en dock med rätt konstlade medel upprätthållen
fabriksindustri. De oerhördt stora summor, som
kräfdes för hans organisationer och krigsföretag,
skaffade han sig genom reduktioner af moskéers och
fromma stiftelsers gods samt genom att tillegna sig
enskilda personers jord och införa ett tryckande
monopoliserings- och beskattningssystem. Sedan
Muhammed Ali fått E. fullkomligt i sin hand samt
därjämte ökat sitt område och sitt namns glans genom
betydande eröfringar, dels på Arabiens västkust efter
ett framgångsrikt krig med vahhabiterna (1811—18),
dels i Nubien och Kordofan (1820—22), koncentrerade
han sina ansträngningar på att göra sig fullständigt
fri från beroendet af Porten och med fransk hjälp
grunda ett stort levantiskt välde. (Se härom närmare
art. Muhammed Ali). Fastän han energiskt understödt
sultanen mot de upproriske grekerna (1821—28), grep
han 1831 till vapen mot sin öfverherre, och hans
son Ibrahim aftvang, efter ett segerrikt fälttåg i
Syrien och Mindre Asien, sultanen fredsfördraget
i Kutaia (6 maj 1833), hvarigenom denne — under
fransk-engelsk påtryckning, framkallad af faran för en
rysk intervention — ökade Muhammed Alis ståthållarskap
för lifstiden med Syrien. Stridens förnyade utbrott
(1839) ledde till en af lord Palmerston skickligt
ledd intervention af stormakterna (utom Frankrike),
och Muhammed Ali måste nöja sig med E. och de
eröfrade Nilländerna som ärftligt ståthållarskap
med senioratsarfföljd efter turkisk lag, hvarjämte
han nödgades minska härens styrka, erlägga
årlig tribut, uppbära skatterna i sultanens namn
och föra turkisk flagga (hatt-i-scherifen af 13
febr. 1841). Muhammed Ali var nu en bruten man och
blef under sina sista år svagsint, hvadan regeringen
öfvertogs först af Ibrahim (juli—nov. 1848) och efter
dennes död af Muhammeds sonson Abbas pascha, hvilken,
vid farfaderns död (2 aug. 1849) också formellt
blef hans efterträdare. Under hans regeringstid
(1849—54) inträdde en rätt våldsam muhammedansk
reaktion mot Muhammed Alis "europeiserande"
politik: monopolen afskaffades, fabrikerna stängdes,
krigsmakten minskades ytterligare o. s. v. Under
Krimkriget lämnade Abbas sin öfverherre sultanen
lojalt understöd genom en egyptisk hjälpkår. Abbas,
som 13 juli 1854 fanns död i ett ensligt palats,
troligen mördad af några slafvar, efterträddes
af sin farbroder Said pascha (1854—63), hvilken
erhållit en vårdad fransk uppfostran och särskildt
i början af sin regering vidtog flera om upplyst
klokhet vittnande styrelseåtgärder. De århundraden
igenom och ej minst under Muhammed Ali skoningslöst
förtryckte och genom dryga skatter och dagsverken
utpinade bönderna (fellaherna) återfingo visserligen
ej eganderätten till jorden, men erhöllo dock
genom dagsverkstvångets inskränkande och ökad
förfoganderätt öfver skörden afsevärd lindring i
sin svåra ställning. Said införde äfven en bestämd
skillnad mellan sina personliga utgifter och statens
samt utfärdade lagar mot slafveri och slafhandel. För
kommunikationerna sörjde han bl. a. genom beviljande
(1856) af koncession åt ett af F. de Lesseps bildadt
bolag för byggande af en kanal genom näset vid Sues,
hvarjämte järnvägslinjen Alexandria—Kairo fullbordades
under hans regering. Men trots de goda åtgärderna
för landets lyftning gjorde det allmänna välståndet
inga framsteg, ty Saids slösande frikostighet och
dyrbara hofhållning slukade alla tillgångar. Said
dog 18 jan. 1863. Hans efterträdare var Ibrahim
paschas son Ismail (1863—79). De stora politiska
och militära framgångarna, den rastlösa verksamheten
för landets materiella förkofran, Sueskanalens
fullbordan och högtidliga öppnande under ruinerande
ståt (nov. 1869), den uppmärksamhet, som skänktes
Europas opinioner, vetenskap och konst, allt detta
kastade ett förvillande sken af storhet och förfining
öfver början af Ismails regering — den man, som
med sina brådstörtade reformer tycktes framför allt
fika efter Europas bifallssorl och penningar, och som
frossade i orientalisk yppighet på europeiska kapital
samt slutligen nödgades såsom bankrutter gå från
land och rike. En af Ismails första regeringsåtgärder
var att, i sin myndighets intresse, söka inskränka de
rättigheter Sueskanalbolaget fått af hans företrädare
eller själf tillvällat sig, t. ex. dagsverke af
befolkningen och stora landsträckor på kanalens
båda sidor. Efter långvariga underhandlingar,
i hvilka kejsar Napoleon togs till skiljedomare
och fällde utslaget, uppgjordes 1864 en någorlunda
tillfredsställande öfverenskommelse, men först sedan
Ismail förbundit sig att gifva bolaget oerhördt stora
summor i ersättning. Dyrt måste Ismail också betala
hvarje eftergift, som Porten gjorde i sin öfverhöghet
öfver E. Fermanen af 21 maj 1866 ändrade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:06 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0807.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free