- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
1491-1492

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egypten. Kronologi och historia.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den förut gällande (seniorats-)arfföljden till hans
förmån därhän, att ståthållarvärdigheten blef ärftlig
för hans manliga efterkommande i rakt nedstigande
led, och fermanen af 8 juni 1867 förlänade honom
titeln "kediv" ("härskare") i st. f. "vali"
(ståthållare). Efter att tid efter annan ha köpt
sig nya ökade rättigheter samt därvid på gåfvor åt
sultanen och mutor åt hans hofgunstlingar nedlagt
stora penningsummor, förvärfvade Ismail slutligen
genom fermanen af 8 juni 1873, hvilken upphäfde
alla föregående specialfermaner, nästan fullständig
politisk själfständighet åt E. De enda inskränkningar
Ismail måste underkasta sig voro, att han skulle
låta prägla myntet i sultanens namn, vid armén
och flottan begagna turkisk fana och flagga samt
årligen, såsom tecken till sitt vasallskap, betala
sultanen en jämförelsevis obetydlig tributsumma
(inemot 14 mill. kr.). Äfven genom eröfringar sökte
Ismail öka sin makt. 1869—73 lade engelsmannen Baker
i spetsen för en kostsam expedition uppför Nilen
hela flodlandet upp till de stora källsjöarna under
kedivens spira. Schweizaren Munzinger eröfrade 1872
för E:s räkning ett par distrikt (Bogos och Mensa)
i norra Abessinien, men Ismails försök 1875—77 att
intaga återstoden af detta rike misslyckades, hvaremot
det stora landet Dar-Fur 1874 eröfrades af egyptiska
trupper. En af kedivens son Hassan anförd kår på 6,000
man sändes under rysk-turkiska kriget till sultanens
hjälp. Jämsides med Ismails försök att höja E:s
yttre makt pågingo hans af europeiska rådgifvare
ifrigt uppmuntrade och i pressen förhärligade
reformsträfvanden: ett slags folkrepresentation
infördes (1866), internationella domstolar
för afdömande af tvister mellan infödingar och
främlingar upprättades (1875; se därom Internationella
domstolar
), den traditionella koranrätten ersattes
genom en på europeiska rättsgrundsatser hvilande
lagbok (promulgerad 1 jan. 1876), den koptiska
årsberäkningen måste vika för den gregorianska
kalendern (1875), järnvägs- och ångbåtslinjer
upprättades, ett ordnadt post- och telegrafväsen
infördes o. s. v. Krigsföretagen, reformerna,
ett hejdlöst slöseri och — ej minst — de europeiske
ockrare, som anlitades vid de allt tätare återkommande
nya statslånens upptagande, bragte snart finanserna
i en ohjälplig förvirring. I nov. 1875 måste
kediven för omkr. 4 mill. pd st. sälja sina 176,602
Sueskanalaktier till England och inhämta råd af en
till E. utsänd skicklig engelsk finansman (Cave),
på hvars yrkande en stor del af statsinkomsterna
i maj 1876 ställdes under internationell kontroll
(caisse de la dette). Men intet hjälpte. I maj
1876 inställde Ismail utbetalningen af de förfallna
räntorna på såväl sina egna som statens lån. England
måste slutligen träda emellan med förskott för
utbetalningen af de förfallna räntekupongerna,
hvilka till största delen befunno sig i händerna
på engelsmän. Frankrike och England sökte därefter
en längre tid gemensamt (the dual control) ordna de
egyptiska finanserna. Utledsen vid dessa makters
förmynderskap, afskedade kediven, i april 1879, sin
i sept. 1878 tillsatta "konstitutionella" ministär
(Nubar pascha var premiärminister, engelsmannen
Rivers Wilson finansminister och fransmannen
de Blignières arbetsminister) samt kungjorde en
"nationell" finansplan, genom hvilken de europeiske
fordringsegarna lupo fara att förlora
sina penningar. Tyskland, Österrike-Ungern och
Frankrike protesterade mot kedivens åtgärd, och han
uppmanades att abdikera. Då Ismail nu vände sig till
sultanen med begäran om förhållningsorder, gaf denne
vika för västmakternas påtryckningar och förklarade
honom afsatt (26 jan. 1879) samt underrättade honom
om, att hans son Tevfik (f. 1852) utsetts till hans
efterträdare. Ismail måste foga sig i det oundvikliga;
han tillbragte sina sista år i Europa och afled i
Konstantinopel 1895.

Tevfik (1879–92) återupplifvade i sept. 1879
anordningen med finansernas skötsel genom en engelsk
och en fransk kommissarie i gemenskap ("the dual
control"), och de båda kommissarierna (Evelyn
Baring och de Blignières) lyckades återupptaga
räntebetalningen på skulder och bringa budgeten
någorlunda i jämvikt. De saknade emellertid maktmedel
att vid konflikter med de egyptiske statsmännen
göra sin mening gällande, Baring förflyttades
redan 1880 till Indien, och mot "främlingsväldet"
uppkom starkt missnöje, särskildt framkalladt af
att räfst anställts med den snikna ämbetsmannakåren
och att hären förminskats. Ett språkrör funno de
missnöjde i Achmed Arabi pascha (se Arabi), en
infödd officer, som ställde sig i spetsen för ett
militäriskt nationellt parti, förmådde kediven att
(sept. 1881) afskeda premiärministern Riaz pascha
och sammankalla en notabelförsamling, hvarpå Arabi
1882 som krigsminister pockade på upphäfvande af
den europeiska finanskontrollen och de främmande
ämbetsmännens aflägsnande. Då den mot utlänningarna
upphetsade pöbeln tillställde blodiga uppträden
i Alexandria (11 juni s. å.) och Arabi armerade
forten däromkring, föranleddes däraf befälhafvaren
för den utanför staden liggande engelska eskadern
att bombardera Alexandria (11–13 juli) och intaga
forten. Den till följd däraf i staden utbrytande
anarkien nödvändiggjorde Alexandrias besättande
med engelska trupper. Arabis resning kufvades
sedan genom general Wolseleys seger vid Tell
el-Kebir (13 sept.), och med stöd af den brittiska
ockupationshären återställdes kedivens myndighet.
J. Th. W. (V. S-g.)

E. under den engelska ockupationen (sept. 1882–
närv. tid). Frankrike hade afböjt det engelska
förslaget om gemensam intervention, och den genom
ockupationen återställda ordningens tryggande
kom därför att åligga England ensamt. Mot allmän
förväntan proklamerades ej något brittiskt
protektorat, men utrikesministern lord Granville
meddelade (3 jan. 1883) stormakterna, att
ockupationshären skulle stanna, till dess "landets
tillstånd och organiseringen af lämpliga medel för
upprätthållande af kedivens myndighet medgåfve dess
återkallande". Under tiden förbehöll sig engelska
regeringen att "gifva råd med syfte att trygga, att
den nyupprättade ordningen blir af tillfredsställande
karaktär och innefattar elementen af stabilitet och
framåtskridande". Denna rådgifvande myndighet har
sedan alltjämt utöfvats af brittiske generalkonsuln
i Kairo, hvilken äfven – i likhet med bl. a. den
franske – för titeln "ministre plénipotentiaire". Till
namnet blott en utaf diplomatiska kårens medlemmar,
är han faktiskt E:s regent. Ämbetet innehades först
af sir E. Malet, men sedan jan. 1884 har denna
post oafbrutet fyllts af sir Evelyn Baring (nu lord
Cromer, se Baring 10). I sina instruktioner till denne
(af 2 jan. 1884) framhöll Granville, att engelska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:42:38 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0808.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free