- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
13-14

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ehrenheim, Per Jakob von - Ehremmalm, Lars Johan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vore röd blifvit lugnad". Han kvarstannade i
konseljen till 3 juni 1870, då han tillsammans med
De Geer utträdde. De Geer yttrar om samarbetet med
E. i sina "Minnen": att bland de verkliga statsmän,
med hvilka han kommit i beröring, E. kanske var den,
för hvilken han känt mest sympati. E. fortsatte sin
politiska verksamhet såsom ledamot af Första kammaren,
där han 1867-1902 var representant för Uppsala läns
landsting och kom att intaga en af de mest bemärkta
platserna. Han var ledamot af bankoutskottet
och suppleant i lagutskottet 1871, ledamot i
försvarsutskottet s. å., i konstitutionsutskottet
1872-87 (båda riksdagarna), vidare försvarsutskottet
1883, i statsutskottet 1888-91, vice talman 1879-mars
1891 och talman mars 1891-95. Han var under 1870-talet
ledare för den fraktion inom kammaren, som motsatte
sig kompromissen att sammanbinda frågan om försvarets
stärkande med frågan om grundskatteafskrifningen, han
ansåg för sin del indelningsverket böra reformeras,
men ej afskaffas, så länge nationen ej vore beredd
att grunda försvaret uteslutande på allmän värnplikt,
enär han motsatte sig värfvad stam. Då han sålunda
i grundskattefrågan var en bestämd motståndare till
landtmannapartiets politik och äfven skilde sig
från den kompromisspolitik, till hvilken hans forne
statsrådskamrater De Geer och Carlson slöto sig, kom
han att någon tid gälla såsom Första kammar-högerns
målsman. Emellertid visade det sig, att hans
konservatism hufvudsakligen gällde motståndet mot
Andra kammarmajoritetens sträfvan att få onera realia
öfverflyttade till öfriga samhällsklasser (sålunda
var han ock motståndare till den andra De Geerska
regeringens skjutsreform), hvaremot han på andra
områden understödde en moderat reformpolitik. När
sedermera en ny delning af partierna i kammaren
inträdde (på tull- och unionsfrågorna), intog E. en
moderat ståndpunkt emot kammarens höger. E. var
motståndare till tull på lifsmedel och i allmänhet
anhängare af ett friare tullsystem, och i unionsfrågan
tillhörde han den medlande riktning, som tog afstånd
från majoritetens mera aggressiva hållning. - I
öfrigt tog han till orda för flera viktiga reformer,
föreslog 1872 inrättande af ett statsministersämbete,
en reform, som senare bifölls, liksom ock fallet var
med hans 1888 framlagda, men då af Andra kammaren
afslagna motion om att kasserande af valsedlar
skulle kunna medföra hela valets kasserande, men
ej att andra personer skulle förklaras valda. I
afseende å städernas representationsrätt framlade
E. tidigt ett förslag, som, om det icke oklokt
afböjts af städernas representanter i Andra kammaren,
skulle åt dessa bevarat en starkare ställning under
öfvergångstiden än sedermera beskärdes dem. E. var
en liflig anhängare af Luleå-Ofotenbanans byggande
som statsbana. Han var en utmärkt riksdagstalare, som
med ett elegant föredrag förenade slagfärdighet och
kraft, dock alltid i ytterst hofsamma uttryck. De
Geer anmärker, att "när man ser hans förbindliga
och mjuka sätt att vara, skulle man knappt tro,
att det finnes så mycken fasthet i hans karaktär som
han alltid ådagalagt". 1872-1906 var E. fullmäktig
i Riksbanken. 1885-86 och 1890-1906 var han
fullmäktiges ordf. (1897-1906 kungavald). Äfven utom
riksdagen har han ovanligt verksamt deltagit i vården
om allmänna angelägenheter. Han var 1861 led. i
kommittén för utarbetande af förslag till författning
ang. prästerskapets aflöning. 1862-66 och 1872
led. af Uppsala läns landsting (sistnämnda år
dess vice ordf.), 1863-66 ordf. i Uppsala läns
prästlöneregleringsnämnd, 1865-66 led. i kommittén
för utredning af frågan om grundskatternas
reglering, 1870-77 led. i styrelsen öfver Ultuna
landtbruksinstitut, 1871-79 vice ordf. i Uppsala läns
hushållningssällskap, vidare ordf. i kommittéerna
för grufstadgans omarbetning (1872- 73), för
Kommerskollegii omorganisation (1874), för utarbetande
af författning om barns och yngre personers
användande i fabriker (1875-77), för utarbetande af
ny patentlag (1877-78), för utarbetande af lag om
säkerhet i järnväg (1878), för världsutställningen
i Paris (1877-79), för utarbetande af förslag till
ny fiskeristadga (1881-83) och för utarbetande af
Nobelstiftelsens grundstadgar (1899). 1884-87 var han
led. i förstärkta lagberedningen. Sedan 1871 led. af
Landtbruksakad., utnämndes han 1878 till dess ständige
direktör. Då han 1901 afgick, lät akademien öfver
honom prägla en medalj. Han var 1874-1904 ordf. i
Nya Trollhättekanalbolags direktion och 1878-82 i
direktionen öfver Nya elementarskolan i Stockholm
samt 1878-1900 i Svenska slöjdföreningen. 1888
utsågs E. till universitetskansler, en befattning,
som han innehade under ett årtionde; under denna
tid inföll bl. a. Göteborgs högskolas definitiva
organisation. Då 1895 det sista försöket gjordes att
slutgiltigt ordna de unionella angelägenheterna,
ingick E. i den då tillsatta unionskommittén och
var dess svenske ordf. samt tillhörde den moderata
svenska majoriteten. 1878, 1888, 1893 och 1898
var han lekmannaled. af kyrkomötet för Uppsala
stift och var då ordf. i kyrkolagsutskottet. Han
är led. af Vet. akad. (1887) samt hedersled.
af Fysiogr. sällsk. i Lund (1889), Vet. soc. i
Uppsala (1891), Vitt. hist. o. ant. akad. (s. å.),
Vet. o. vitt. samh. i Göteborg (1893) och
Landtbruksakad. (1901). Efter Louis De Geer valdes
han 1897 till en af de aderton i Sv. akad. Vid
jubelfesten i Uppsala 1893 kreerades han till juris
hedersdoktor. E. har af trycket utgifvit Några ord
i bankfrågan
(1870) och Minnesteckning öfver Louis
De Geer
(i "Sv. akad:s handl. ifrån år 1886", d. 12,
1898).

Såsom af det ofvan framhållna synes, har E. såväl i
riksdagen som på andra områden för samhällsgagnelig
verksamhet intagit ett af de främsta rummen inom
sin tids offentliga lif och härvid utvecklat ett
nit, en fosterlandskärlek och en duglighet, som
tillhöra det mera ovanliga. Under sin tidigare
riksdagsmannaperiod - särskildt ståndstiden -
beskärdes det honom att medverka till stora reformer;
sedan var hans ställning i viktiga spörsmål (särskildt
grundskattefrågan och tullfrågan) mot strömmen,
men äfven inom motståndarnas läger respekterades
hans af fasthet och rättsinne dikterade uppfattning.
K. W-g.

Ehrenmalm, svensk-finsk adlig ätt, härstammade från
assessorn Lars Johan Malm (se E. 1), som 1720 adlades
med namnet E. och 1723 introducerades. Ätten, hvaraf
en gren immatrikulerades 1818 på finska riddarhuset,
utgick på svärdssidan 1826.

1. Lars Johan E. (urspr. Malm), ämbets- och
riksdagsman, f. 1688 i Viborg, d. 21 sept. 1774

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:55:07 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbg/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free