- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
23-24

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ehrenstrahl, David Klöcker

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dekorativa skapelser, hvilka han utförligt beskref
och förklarade i Die vornehmsten schildereyen, welche
in denen pallästen des königsreichs Schweden zu sehen
sind
(1694) och i Explication öfver the tvenne stora
schilderier . . . uthi choret af kongl. slotzkyrkian
i Stockholm
(1695).

E. hade 1690 utnämnts till hofintendent, och
efter den tiden var det de båda nyssnämnda stora
taflorna för den nyinredda slottskyrkan, hvilka
företrädesvis sysselsatte honom - den nu gamle och
af sjukdom brutne konstnären med den alltmer grumlade
blicken och den slappnande handen, men med den städse
outtömliga fantasien ville resa sig ett monument för
evigheten. På två väldiga dukar - den ena 7,4 m. hög
och 3 m. bred, den andra 10,7 m. hög och 7,4 m. bred
- skulle han skildra Korsfästelsen och Yttersta
domen
. De stora målningarna blefvo också fullbordade,
den förra 1695, den senare 1696, och uppsatta i
Slottskyrkan, men fördes vid slottsbranden året därpå
(1697, d. v. s. året före den gamle mästarens död)
till Storkyrkan, där särskildt den sistnämnda taflan
ännu väcker besökarens häpnad genom sin rikedom på
figurer och den brist på känsla, som röjer sig i
allt detta, på den kolossala duken mödosamt fästa
virrvarr. I dessa båda målningar, hvilkas största
betydelse ligger i det inflytande de utöfvade på det
kyrkliga måleriet i vårt land under 1700-talet, hade
E. slagit in på ett område, som han icke behärskade,
och dessa förr till öfverdrift beundrade målningar
äro närmast att betrakta såsom rena kuriositeter -
osmälta reminiscenser och svaga efterbildningar af
Michelangelos och Rubens’ mästerverk.

Obestridligt är, att E. var en konstnär med
utprägladt dekorativt kynne. Det visa hans nu
omnämnda "historiemålningar". Man får naturligtvis
icke uteslutande skrifva på hans räkning, att de,
i enlighet med tidens falska smakriktning, till
odräglighet tyngas af allegoriska spetsfundigheter
och mer eller mindre svårtydda emblem, tillkrånglade
ställningar och sminkartad karnation. Ett dekorativt
drag kännetecknar äfven hans porträttmåleri,
d. v. s. icke den enkelt, realistiskt, under
holländska intryck, i svart och grått målade,
rättframma bilden af Georg Stiernhielm (1663,
Gripsholm) och det därmed besläktade porträttet af
Hedvig Eleonora, knästycke, framställande drottningen
sittande, i änkedräkt (Skokloster; repliker i flera
samlingar), utan de betydligt mindre personliga
och fördjupade, men ståtliga, rikt och gärna "à l’antique"
kostymerade och schwungfulla konterfej,
på hvilka man närmast tänker, då talet faller
på E:s människoskildringar, t. ex. porträtten af
den glade och varmblodige Lorens von der Linde,
stödd mot en bronskanon och utstyrd i allongeperuk,
harnesk och "romerskt" kyller med guldbrokad (1661,
Stora Sundby; replik i Uppsala univ.), af Bengt Horn
(se fig.) och hans hustru Ingeborg Banér (1662,
grefve Arvid Horn, Stockholm), Erik Dahlbergh
(1664, Uppsala univ.), Joh. Leon. Wittenberg
(1674, öfverstelöjtn. C. G. Platen, Stockholm;
replik på Skokloster), Johan Stenbock (1678, Tidö),
Abraham Brahe (Närkes-Boo) och K. G. Oxenstierna
(1680, Tidö), det magnifika, synnerligen dekorativt
hållna porträttet af Karl XI (Uppsala univ.), Karl
XI:s ryttarbild
(Drottningholm, m. fl. st.), den
allegoriska porträttgruppen Karl XI:s barn lekande
med Svea lejon, Aurora v. Königsmark
(Uppsala univ.),
andra likartade målningar att
förtiga. Ointressantare, ofta rena fabriksarbeten
är däremot ett stort antal damkonterfej från olika
år samt spridda öfver land och rike, äfvensom en
mängd manliga, såsom Riksrådsporträtt på Gripsholm
och Fältherreporträtt på Drottningholm.
illustration placeholder
Bengt Horn. Efter Ehrenstrahls målning.

I de bästa af ofvan uppräknade
bilder har han fullt lyckats nå hvad han sträfvade
efter - att i porträttet höja sig öfver den krassa
hvardagsverkligheten, att försköna eller heroisera
(alltefter den af bildades kön), att imponera genom
ståtliga, ofta teatraliska attityder och storartad
kostymapparat - icke blott, såsom riksrådens
hermelinsbrämade purpurmantlar samt krigarnas
kyller och harnesk, hämtad ur lefvande lifvet, utan
äfven hopfantiserad "à la romain", d. v. s. efter
missförstådda förebilder, ganska mycket i stil
med teaterkostymerna under Ludvig XIV:s tid - en
glänsande, om ock falsk iscensättning, som skänker
till det yttre annars ganska obetydliga personager en
oförneklig pondus och som kommer mer än ett af dessa
konterfej att med affekterad förnämhet och andryghet
skåda ned på den undrande nutidsmänniskan.

En målning, som icke står i något direkt sammanhang
med dessa modeporträtt, är den förträffliga
genreartade porträttgruppen Brunnsmästaren i Medevi
och hans söner
(1683, Gripsholm), en i öfvervägande
brun ton hållen tafla, som icke har någonting att
skaffa med hans i Italien förvärfvade teknik,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:44:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbg/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free