Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ehrensvärd, Karl August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måste ske i alltför stor hast. Redan dagen därpå
stod det första sjöslaget vid Svensksund, som
blef ödesdigert för flottan, trots den tapperhet,
som utvecklades. E. hade redan slagit ryssarnas
västra eskader (Aspöeskadern) och tagit några
skepp och hade nu helst velat draga sig tillbaka,
om icke konungen gifvit order häremot (vare sig före
eller under drabbningen). Emellertid bröt den ryska
hufvudflottan genom försänkningarna och tvang den
svenska flottan till hastig reträtt till Svartholmen
med förlust af fem större fartyg och några smärre,
under det att det lyckades att rädda sju större
fartyg och ett större antal smärre, tack vare
besättningarnas mod, ryska hufvudeskaderns trötthet
och framför allt Aspöeskaderns overksamhet. Slagets
olyckliga utgång härrörde från att försänkningarna
i sundet icke voro fullbordade, hvilket E. påstod ha
berott på konungens dröjsmål att tillåta dem; eljest
hafva dispositionerna och planen erhållit loford
från sjömilitärt håll. Om bataljen säges, att "den
skall för evärdliga tider hedra vapnet och att den i
militäriskt värde öfverträffar den lyckliga strid, som
följande året på samma ställe upprättade förlusten"
(Gyllengranat). Konungen berömde visserligen i bref
E:s förhållande vid bataljen, men önskade nu blifva
honom kvitt för att få ett villigare och mindre
betänksamt verktyg samt en strängare chef på Arméns
flotta. Genom tredje man lät han E. förstå detta,
och i början af sept. anhöll E. att få återvända
till Karlskrona. Den vanliga, populära anekdoten om
att E. tre dagar efter drabbningen infann sig hos
konungen och sade: "Ers majestät har icke mer någon
skärgårdsflotta", och att denne då skänkt "den tappre,
men olycklige fältherren svärdsordens stora kors,
som endast instiftats för segrande fältherrar",
hvarefter E. missmodigt nedlagt befälet, är icke
riktig, utan arrangerad af någon, som velat ställa
händelserna i så vacker dager som möjligt för båda
parterna, ej minst för konungen. E. fick för öfrigt
icke det sällsynta s. k. "riddartecken af svärdsordens
stora kors", som gafs för vunnen batalj och som vid
denna tid tilldelades en annan befälhafvare Rayalin,
men han blef "kommendör med stora korset". "Jag fick
kraschan", skrifver E. själf, "men som hela världen
såg, att vi blefvo slagna den dagen och det intet
var möjligt att inbilla någon, det vi hade vunnit,
så gafs hos oss inga stora kors". Men belöningarna
antedaterades. E. var nedstämd öfver slagets
utgång, men ansåg sig utan skuld, då hans förslag
ej vunnit gehör och då konungen olyckligt inblandat
sig i kampanjen, där f. ö. politiken rådt mer än
krigslagarna. Hans återflyttande till Karlskrona
var ett förspel till hans afskedstagande. Ty då
han anlände dit, fann han en kommitté nedsatt för
sjöärendena, i hvilken han ej hade säte. Han tog
då afsked från öfveramiralsbefattningen och ärnade
tillbringa sin återstående tid såsom vetenskapsman
och jordbrukare, dels nära Karlskrona, dels å
Tosterup i Skåne. Efter Gustafs död kallade hertig
Karl och Reuterholm honom till hufvudstaden, där
han efter något motstånd åter ingick i tjänst såsom
generalamiral med fältmarskalks rang; han utvecklade
härvid ett sjöministerprogram Om styrelsevärket i
Karlskrona och om styrelsevärket vid amiralitetet
här uppifrån (aftryckt i "Tidskrift i sjöväsendet",
1841). Hans vistelse i Stockholm blef dock ej långvarig,
då förhållandet mellan honom och hans gamle vän
Reuterholm, till en början mycket godt, så småningom
försämrades; liksom deras förre gemensamme vän
Oxenstierna lämnade äfven E. snart sitt höga uppdrag
och afgick 1794 med pension. Han bosatte sig nu åter
på landet, först hos svärmodern på Tosterup, senare på
Dömestorps stora gods i södra Halland, som han köpte
1796, men hvilket han 1799 utbytte mot en egendom
Säbyholm nära Stockholm. Han var en mycket ifrig
rationell landtbrukare, i anslutning till vännen
R. Maclean, och gjorde en mängd experiment - knappast
likväl till sin ekonomiska båtnad. Eljest voro E:s
senare år egnade - för att begagna Oxenstiernas ord -
"lektyrens spegel, cirkel, pensel, tub och degel". Ty
E., som 1790 kallades till ledamot af Vet. akad.,
sysslade med vetenskapliga studier åt skilda håll,
bl. a. filosofi och kemi, och bland hans efterlämnade
papper föreligga talrika uppsatser och anteckningar i
dessa och andra ämnen, liksom han förde en omfattande
brefväxling med samsläktade personligheter. Han
försökte t. o. m. uppställa ett eget filosofiskt
system, som utgick från den atomistiska uppfattningen
af naturen, men under fortgången närmade sig en högre
mera dynamisk åskådning och visade beröringspunkter
med Leibniz’ monadologi (Grubbe). I ett utkast, Fem
dagars resa i Skåne för att se och hemta rörelse och
förargelse (utg. af M. Weibull 1871), har E. lämnat
en liten reseskildring, i stilen likartad med hans
italienska. Dessutom sysslade E. ifrigt med teckning,
särskildt karikatyrteckning. Han hade alltifrån sin
ungdom varit en präktig tecknare; hans "Resa" var
åtföljd af gravyrer efter hans egna teckningar och
lavyrer, och en stor samling reseskisser och utkast
från resan af hans hand förvaras i Akademiens för
de fria konsterna boksamling. Alldeles särskildt
hade karikatyrteckningen intresserat honom, och
han utvecklade däri en verkligt originell konst;
bl. a. roade det honom att täfla med Sergel i
dessa s. k. "speritningar", och de framsteg hans
karikatyrteckning visar mot slutet af hans lif
torde bero på samarbete och täflan med den store
bildhuggaren. Vid ett besök, som denne gjorde
hos E. 1796, ritade de i kapp från morgon till
afton, och Sergel skrifver i ett bref till Martin,
att E. "dagligen arbetar upp sig i exekutionen,
geniet har han haft och har, så länge han andas." En
egendomlig samling teckningar, delvis af skämtsam
art, utgöres af de små bilder ur svenska historien -
400 till antalet - som han tecknade vintern 1795-96
och som Oxenstierna kallade Snillets lek i
Svenska historien. E. afled i Örebro 21 maj 1800 på
resa från Stockholm. Han kvarlämnade minnet af en
sällsynt originell personlighet, en mångfrestare,
som splittrade sin andes rika skatter åt skilda håll,
som var en oförtröttad sanningssökare, hvars lust
var att få reda på sammanhanget i allt, som hade
en utomordentlig skarpblick för att finna detta
sammanhang, men som mindre egde sinne för detaljens
betydelse. Hade han fått fatt i en karakteristisk
egendomlighet, så häfdade han den med största envishet
och drefs därvid onekligen till paradox. Men dessa
paradoxer verkade ofta såsom välgörande gensagor mot
gällande fördomar och vaneteorier. E. egde i hög grad
entusiasmens gåfva, men var mera en hänförelsens än
en ihärdighetens man, och när han skref de berömda
orden om "en tung nation full af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
