Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 73-74 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ejub l. Ejjub - Ejubider l. Ejubbider - Ejub-kan - Ejusdem - Ek

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af Muhammed II), omgjordar sig sultanen vid sitt
regeringstillträde med Osmans sabel. (J. F. N.)

Ejubider l. Ejubidder, härskarätt i Egypten,
regerande 1171-1250. Grundläggaren var den vidtbekante
Saladin, och ätten har sitt namn efter Saladins fader,
Ejub. Jfr Egypten (historia, sp. 1487).

Ejektor. A istjälpningsplats för aska och slagg, B vattentryckrör från pump, C afloppsrör, D afstängningsventil.

Ejub-kan, afgansk furste, yngre son till emiren Schir
Ali och broder till Jakub-kan, var ståthållare i Herat
och ställde sig 1880 i spetsen för motståndet mot
engelsmännen. Han blef emellertid besegrad af general
Roberts (1 sept. s. å.) och måste 1881 fly till
Persien, där han togs i förvar. Ett upprorsförsök
1888 slutade med att han internerades af engelsmännen
i Raval Pindi (i Punjab). Se Afganistan, sp. 234.
V. S-g.

Ejusdem, lat. (genitiv af pron. idem, densamme),
med underförstådt anni (år), mensis (månad), diei
(dag) o. s. v., år (månad, dag o. s. v.) som ofvan
(som förut är nämndt). - Ejusdem farinæ, lat.,
eg. "af samma mjöl", af samma ull, af samma skrot
och korn, af samma beskaffenhet.

Ek, Quercus. 1. Bot., ett till fam. Fagaceæ hörande
släkte, som innefattar en mängd arter, hvilka äro
träd med smala, slaka, glesa hanhängen och korta,
fåblornmiga ax af honblommor. Synnerligen utmärkande
för detta släkte är frukten, det s. k. "ollonet"
(se nedan), en stor, hvitelös nöt med läderartad
fruktvägg, hvars bas är nedsänkt i en "cupula"
(fruktskål), bildad af det urholkade blomfästet,
hvilket är beklädt med små fjäll. I Skandinavien
finnas två arter: vanliga eken l. sommareken
(Q. Robur; se fig. å följ. sida) och vintereken
(Q. sessiliflora). Den förra, "skogsträdens konung",
är Skandinaviens största träd, ofta med en stam af
30 m. i höjd och 3, någon gång 10-13, ja 25 m. i
omkrets. Den största uppmätta eken i Sverige, 14 m. i
omkrets, finnes vid Norra Kville, Rumskulla socken,
Kalmar län. Eken utmärker sig genom sin grofva,
ofta knotiga och vresiga stam med sprickfull bark
(se Ekbark), sin yfviga, trubbiga krona af nästan
rätt utstående, buktigt vridna grenar och sina hårda,
grundt parflikiga blad (jfr Löfträd). Till följd af
sitt ståtliga och egendomliga utseende bidrager den,
i trots af sin fåtalighet, mer än något annat träd
- utom barrträden och björken - till att gifva ett
landskap karakteristiskt utseende. - Eken växer i
nästan hela Europa. I Sverige faller dess nordgräns
ungefär vid 60:e breddgraden (därofvan träffas den
dock på ett par ställen i Ångermanland). Bäst trifves
den på torr, något kuperad mark med god jordmån. Från
sina bästa växtplatser fördrifves den likväl mer och
mer, emedan den såsom skadlig för gräsväxten ej gärna
tåles på ängs- eller åkermark. Däraf torde till någon
del kunna förklaras det sorgliga faktum, att eken -
liksom i allmänhet våra ädlare, sydligare växter -
vid och nära sin nordgräns tydligen befinner sig i
utdöende. Detta träd växer mycket långsamt. I början
har det buskform, men förvandlar sig småningom till
ett träd. Först vid 40-50 års ålder bär det frukt,
och ej förr än vid omkr. 150 års ålder kan det anses
fullvuxet. En ålder af 4-5 hundra år är ej ovanlig,
och det lär finnas ekar, som äro ända till 2,000
år gamla. Af alla svenska träd lämnar eken det
bästa virket. Ekvirke är ytterst hårdt samt motstår
synnerligen väl röta och är därför det förnämsta
skeppsbyggnadsvirke man eger. För sin vackra mörka
färgs skull skattas det med rätta högt äfven som
möbelvirke. Ett dyrbart svart virke erhålles af
de subfossila ekstammar, som ej sällan anträffas
i torfmossarna. Ollonen ha medicinsk användning
(se nedan 4) och äro ett utmärkt svinfoder. Eken
invandrade i Sverige efter tallen, men före granen,
af hvilken den trängts undan. - Vintereken skiljer
sig från vanliga eken därigenom, att den är mindre
samt har smalare blad, som vanligen kvarsitta
vissnade vid vinterns början, äfvensom en nästan
oskaftad fruktställning. Dess nordgräns i Sverige är
Dal. Vintereken växer på stenigare och ofruktbarare
mark än vanliga eken, och dess virke är mindre godt
än dennas.

Jämväl af de många utländska ekarterna äro flera
nyttiga för sin bark (se Ekbark) eller
sin ved, hvilken begagnas till virke. På flera
ekarter förekomma galläpplen, sjukliga utväxter,
framkallade genom insektstyng. S. k. "äkta
(turkiska l. aleppiska) galläpplen" fås af
galläpple-eken (Q. infectoria Oliv.), från
Mindre Asien och sydöstra Europa. Frukterna af
Q. Ilex L. m. fl. användas till födoämne. Rostade
ekollon utgöra kaffesurrogat. Fruktskålarna af
Q. Vallonea Kotschy och Q. macrolepis Kotschy
(Grekland och Mindre Asien) användas till garfning
(valloner) och äro en viktig handelsartikel. Af
korkekarna (Q. Suber L. och Q. occidentalis Gay),
från Medelhafsländerna, fås kork, som består af
barkens korkväfnad, hvilken på dessa träd når
en ovanlig mäktighet. Barken hos kvercitron-eken
(Q. tinctoria Willd.), från norra Amerika, innehåller
ett gult färgämne, kvercitrin, hvilket är ett bland
de viktigaste

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>