Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 95-96 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ekgren, Karl Erik - Ekhammar - Ekhof (ej Eckhof), Hans Konrad Dietrich - Ekhoff, Per Emil Cornelius - Ekholm - Ekholm, Erik - Ekholm, Gustaf Ferdinand

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

han 1867 denna institutions kamrerare och
sekreterare. E. har jämväl deltagit i ledningen af
åtskilliga försäkringsbolag, Rörstrands aktiebolag
m. m. Stadsfullmäktig i Stockholm sedan 1878, var han
1887–1903 vice ordförande hos denna korporation och
hos dess beredningsutskott. Han blef 1888 medlem af
k. Serafimerlasarettets direktion.

Ekhammar, bränneri i Grefbäcks socken, Skaraborgs län,
tillverkade 1904–05 159,726 l. råbrännvin till ett
värde af 134,170 kr.


Ekhof (ej Eckhof), Hans Konrad Dietrich, "den
tyska skådespelarkonstens fader", f. 12 aug. 1720 i
Hamburg, uppträdde vid Schönemanns teatersällskap
1740–57, Ackermanns 1764–67 och några år på den
nyinrättade nationalteatern i Hamburg, kom 1769 till
Seylers trupp och anställdes 1775 som meddirektör
vid hofteatern i Gotha, där han dog 16 juni
1778. – E. införde på tyska scenen natursanning och
karakteristik samt gjorde slut på den pseudoklassiska
uppstyltningen. Han var en mästare i talets konst
liksom i det mimiska samt utmärkt både i tragiska
roller och som komiker. Också prisades han högt af
Lessing. E. var icke blott scenisk förebild, utan
äfven lärare (bl. a. Ifflands); han öfversatte själf
pjäser, lade grund till tyska teaterns historia,
gaf äfven uppslag till ålderdomspensionering
af skådespelare och lyfte det sceniska yrkets
anseende genom sin egen mönstergilla vandel. –
Biogr. af Uhde i bd 4 af "Neuer Plutarch" (1876).

^{E. F–t.}

Ekhoff, Per Emil Cornelius, arkeolog, f. 30 mars
1846 i Stockholm, student i Uppsala 1866, filos.
doktor där 1875, antogs 1880 till e. o. amanuens vid
Vitt. hist. o. ant. akad., var 1883–93 intendent
för Lifrustkammaren och blef 1893 s. k. Hjertbergsk
amanuens vid nyssnämnda akademi. E. redigerade 1879–91
"Göteborgs och Bohus läns fornminnesförenings
tidskrift" och 1882–87 de fyra sista banden af
"Vegaexpeditionens vetenskapliga iakttagelser"
samt öfvertog 1903 redaktionen af "Antikvarisk
tidskrift", Vitt. hist. o. ant. akad:s "Månadsblad"
och dess fortsättning "Fornvännen". E. egnade sig
först åt den förhistoriska arkeologien samt har
grundligt undersökt, beskrifvit och på karta utlagt
fornminnena i flera af Bohus läns härad. Men hans
viktigaste arbeten tillhöra medeltidsarkeologien. Dels
genom förslag till nyssnämnda akademi rörande
restaureringen af medeltidsbyggnader, dels genom
föredrag har E. utöfvat stort inflytande på de
restaureringsarbeten, som i senare tid utförts. Under
E:s personliga ledning har bl. a. stått arbetet med
konserveringen af kyrkruinerna i Sigtuna samt Visby
ringmur. E:s vetenskapliga undersökningar, hvilka
utmärka sig för stor noggrannhet, omfatta framför allt
svenska stafkyrkor samt medeltida befästningar såväl
profana som kyrkliga. Af hans dithörande skrifter
må nämnas
Sigtuna ödekyrkor (i "Sv. fornm:s för:s tidskr.", XI),
Om kyrkornas forna egenskap af försvarsverk (i "Aarböger for nord. oldkynd. og hist.", 1899) och
Om svenska stafkyrkor,
inträdestal i Vitt. hist. o. ant. akad., af hvilken han blef medlem 1901.

^{O. J–e.}

Ekholm, fordom slott på Slottsön i Göta älf, i Tunhems
socken af Älfsborgs län, ofvanför Trollhättan. Så
vidt man nu vet, nämnes det i offentliga handlingar
först 1378. Det var sannolikt uppbyggdt af konung
Håkan under kriget mot Albrekt af Mecklenburg, och
ännu efter midten af 1400-talet var det säte för
fogden öfver flera kringliggande härad: Väne, Bjärke,
Flundre och Vardbo (Valbo), på Dal, samt åtminstone
delar af Åse och Viste. Sannolikt var det på E., som
de första bindande underhandlingarna fördes mellan
drottning Margareta och Bo Jonssons exekutorer, enär
Algot Magnussons trohetsförsäkran är daterad Ekholm
5 jan. 1388.

Ekholm. 1. Erik E., skriftställare, f. 24 dec. 1716
i Sala, d. 18 sept. 1784 i Stockholm, var 1757–84
notarie vid Stockholms bokauktionskammare. Han
ådrog sig sin samtids uppmärksamhet genom polemiska
arbeten i filologiska och teologiska frågor, genom
deltagande i fejder rörande "vattenminskningsteorien"
och finansläran m. m. och som utgifvare af sex
tidskrifter:
"Den nye svenske Mercurius" (juli 1761–okt. 1762) –
hvilken utkom under mellantiden mellan Gjörwells
första och andra "Svenska Mercurius" –,
"Den svenska fatburen" (1767–71),
"Nytt och gammalt" (1767–70),
"Svenska kyrkohandlingar" (1770, 1771),
"Postiljonen" (1771, 1772) och
"Granskaren" (1782).
För öfrigt utgaf han "Kritiska ok historiska
handlingar rörande svenska historien ok språket" (3
dlr, 1760) och "Omväxling af små nögsamma ok nyttiga
skrifter" (3 dlr, 1759–60). 1748–58 deltog han med
mycken hetta i den då pågående striden om svenska
språkets skrifsätt, dels i Vet.-akad:s handl.,
dels i särskilda småskrifter, och riktade därvid
sina anmärkningar hufvudsakligen mot Tessin och Sven
Hof. E. var den förste, som yrkade, att främmande
ord i svenska språket skulle följa detta språks
rättskrifningslagar. Hans sista offentliga uppträdande
var ett åtal mot Envallsson för svordomar i en af
denne författad teaterpjäs, hvilket åtal utföll så,
att pjäsen frikändes och angifvaren fick plikta.

^{H. W.}


2. Gustaf Ferdinand E., den förres brorsons
son, ämbetsman, riksdagsman, f. 24 dec. 1803 i
Västerås, d. 14 maj 1865, blef student i Uppsala
1821 och juris kandidat 1826, var 1827–31 kopist i
Hofkanslersexpeditionen och blef 1832 borgmästare
i Västerås. Under åtta riksdagar (fr. o. m. 1840) en
verksam representant i borgarståndet – därunder medlem
af konstitutionsutskottet 1844–56, af lagutskottet
1840 och 1859, af statsutskottet 1862 –, tillvann han
sig ett framstående namn i Sveriges riksdagshistoria
och eger en icke ringa förtjänst om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>