- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
121-122

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ekorrapor - Ekorrbär - Ekorrdjur - Ekorrsläktet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fåglar. Vid åsynen af ett lefvande byte ådagalägga
de en verklig blodtörst. - Den mest kända af
de fyra arterna, saimiren (C. sciurea;
se fig.), är till färgen brungrå, med orangegul
rygg, rostgula händer och ljust köttfärgadt
ansikte. Kroppslängden är ungefär 80 cm., hvaraf
svansen 40 cm. Saimirerna, som äro bland Nya världens
vackraste apor, träffas ganska allmänt uti Guyana,
i hvars skogar, företrädesvis utmed flodstränderna,
de under de behagligaste rörelser och i stora skaror
draga fram mellan trädkronorna, med den främste till
ledare för hela tåget. Med otrolig snabbhet och vighet
klättra de uppför slingerväxterna. Om dagen äro de i
ständig rörelse, men mot solnedgången uppstiga de i
palmkronorna, där de finna säkra nattläger. De hafva
ett pipande läte, som påminner om flöjttoner. Deras
sirliga gestalter samt deras skönhet och munterhet
hafva också gjort dem till älsklingar hos Guyanas
infödingar, hvilka icke sällan hålla dem tama. Endast
i sitt eget hemland befinna de sig väl. Köld och väta
tåla de lika litet som hetta och torka. Under svala
morgnar kan man få se dem sitta tätt sammanpackade
på en gren, hvarvid de omslingra hvarandra med
svansarna. Hvar och en söker tränga sig så långt
som möjligt in i midten, där det är varmast.
J. G. T. (L-e.)

Ekorrbär, bot. Se Majantheum.

Ekorrdjur,
Sciuridæ, zool., en till gnagarna hörande
familj. Svansen är cylindrisk, alltid hårbeklädd. Å
kraniet finnes på gränsen mellan ögon- och
tinninghålan ett benutskott. Underkäkshalfvorna
rotera vid tuggningen. Kindtänderna (4 eller
5 i öfver-, 4 i underkäken på hvardera sidan)
äro knöliga och försedda med rötter. De flesta
hithörande formerna äro små, smärta och lifliga
djur, som lefva af vegetabilier, utan att alldeles
försmå födoämnen ur djurriket. Bland de många
dels klättrande, dels gräfvande formerna märkas
släktena Sciurus (ekorrsläktet), Tamias
(jordekorrsläktet), Spermophilus (sislar),
Arctomys (murmeldjursläktet) och Pteromys
(flygande ekorrar). Se de svenska namnen. Litt.:
Forsyth Major, "On some miocene squirrels with remarks
on the dentition and classification of the Sciurinæ"
(i "Proceedings of zoological society", London, 1893).
L-e.

illustration placeholder

Ekorrsläktet, Sciurus, zool, ett till ekorrdjurens
familj (Sciuridæ) hörande släkte, som
utmärker sig därigenom, att kroppsformen är smärt, svansen
lång, vanligen med åt tvenne sidor utstående hår,
öronen ofta stora, att kindpåsar saknas och att
ingen hudfåll finnes mellan de främre och de bakre
extremiteterna o. s. v. Ekorrarna förekomma i alla
trakter af jorden, utom i australiska regionen och
på Madagaskar, och räkna omkr. 75 arter, af hvilka
de flesta tillhöra den orientaliska regionen. De äro
i rörelse om dagen och lefva hufvudsakligen af växtämnen,
hvaraf de äfven samla vinterförråd. Allmänna ekorren,
S. vulgaris (se fig.), är ofvantill rödbrunaktig om
sommaren och grå- eller gråblåaktig om vintern samt
undertill hvit. Den uppnår en kroppslängd af 21 cm.,
oberäknadt den 17 cm. långa svansen, och förekommer
allmänt i skogstrakter öfver hela Sverige. För öfrigt
träffas den i hela Europa och norra Asien. Bäst tyckes
den trifvas i torra och skuggrika barrskogar med höga
träd. I vatten simmar den ganska skickligt. Den är ett
särdeles lifligt, utomordentligt kvickt och ytterst
behändigt djur. Med förvånande snabbhet förflyttar
den sig från träd till träd och rör sig ganska raskt
äfven nere på marken. Den springer aldrig i skridt
eller i traf, utan gör alltid mer eller mindre
långa hopp. Särskildt i att klättra eger den stor
skicklighet. Med största lätthet springer den uppför
de glattaste trädstammar, hvarvid det ena språnget
följer så tätt på det andra, att det ser ut, som om
den glede uppför trädstammen. I sittande ställning
håller den den yfviga svansen böjd tillbaka öfver
och liksom beskuggande ryggen, af hvilken anledning
den också fått sitt latinska namn (af grek. skia,
skugga, och ura, svans).

Ekorrens föda utgöres hufvudsakligen af växtämnen:
hasselnötter, bok- och ekollon samt tall- och
granfrö. Den afbiter i synnerhet af gran vid
stundande fröår en myckenhet småkvistar för att
åtkomma deras blomknoppar. Dessutom afskalar den
ofta barken å yngre träd, såväl löf- som barrträd,
i synnerhet lärkträd och gran. Ekorren anses vara ett
för skogen företrädesvis skadligt djur. För öfrigt
försmår den icke heller föda ur djurriket. Den är
t. ex. en stor vän af fågelägg och ratar ej de späda
fågelungarna, ja den säges t. o. m. gripa efter
fullvuxna fåglar. Det är till följd af detta drag
af rofdjursnatur, som ekorrarna, när de uppträda i
större mängd, kunna blifva skadedjur. Då någorlunda
god tillgång finnes på födoämnen, börjar ekorren
samla förråd för framtida behof. Till förrådskamrar
utväljer den ihåliga träd o. s. v. eller begagnar
därtill öfvergifna fågelbon. Stundom tillreder den
mera tillfälliga uppehållsställen åt sig. Ekorren
lefver i engifte, och makarna hjälpas åt att af
riskvistar, mossa och löf bygga boet, som har
utseende af ett större fågelbo samt är försedt
med ett kägelformigt tak och tvenne öppningar, af
hvilka den ena är större, tjänande såsom ingång,
och vanligen belägen åt ö. eller s. ö. I allmänhet
anlägges detta bo i klykan mellan tvenne trädgrenar,
men stundom användas också därtill ihåliga träd. I
ungdomen är ekorren munter och vänlig, men blir med
tilltagande ålder vanligen ilsken. Alltefter olika
sinnesstämning har den ett olika läte: pipande,
smackande, morrande eller hväsande. Icke sällan
hålles den tam eller i bur. Näst människan är
mården dess värsta fiende. Äfven för räfvar och
roffåglar får nog en och annan ekorre tillsätta
lifvet. De vackra gråa skinnen, s. k. "gråverk", äro
en eftersökt handelsvara. Svanshåren användas till
målarpenslar. Det hvita, möra köttet anses till och
med välsmakande. - Ett stort antal af de tropiska
arterna utmärker sig genom lysande och brokiga
färger. En orientalisk art (S. caniceps) erbjuder
så godt som det enda exemplet bland däggdjuren på en
särskild bröllopsdräkt under fortplantningstiden,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:28:16 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbg/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free