Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 155-156 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elba - Elbasan (El-Bassan) - Elbe

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vintern snötäckta Monte Capanne (1,019 m.). Kusten
är brant och klippig samt har en mängd djupa bukter,
ön är väl vattnad och har ett hälsosamt klimat. Skog
finnes ej, men slätterna och dalarna äro rikt
klädda med vin-, oliv- och mullbärsplanteringar;
agaver, opuntier och dadelpalmer växa under bar
himmel. Sädesafkastningen (majs och hvete) motsvarar
knappast behofvet; men vinodlingen är betydlig, och
ett slags godt hvitt vin utföres. E:s hufvudprodukt
är järn. Malmen, som är af utmärkt beskaffenhet
(den gifver i medeltal 60 proc.
järn), föres till utlandet eller fastlandet för att
smältas, enär ön saknar bränsle. Lagunerna lämna salt,
och sardell- samt tonfiskfångsten är gifvande. I
öns fem hamnar inlöpte 1900 2,540 fartyg om 492,418
ton. Hufvudorten är Portoferraio.

Utsikt öfver viken från Napoleon I:s palats i Portoferraio.

E. (grekernas Aithalia, romarnas Ilva) var tidigt
berömdt för sin rikedom på järnmalm. Det tillhörde
efter hvartannat fenicier, greker (fokier), kartager,
etrusker och romare. I 10:e årh. kom det till Pisa,
1290 till Genua och senare till Spanien, hvars konung
gaf större delen af detsamma som län till hertigarna
af Sora och furstarna af Piombino. 1736 tillföll
E. Neapel, 1801 det nybildade konungariket Etrurien
och, efter dettas upplösning, 1807 Frankrike. Efter
Napoleons första tronafsägelse öfverlämnades det
åt honom såsom ett suveränt furstendöme. Napoleon
landsteg där 4 maj 1814, men lämnade ön redan 26
febr. 1815. Under tiden anlade han bl. a. stora
sträckor af ny landsväg och utförde många andra
förbättringar. Enligt Wien-kongressaktens beslut
tillföll E. 1815 Toscana och öfvergick med detta
1859 till konungariket Italien. På E. skall resas
en af italienaren Turillo Sindoni utförd staty öfver
Napoleon I. (J. F. N.)

Elbasan (El-Bassan), stad i turkiska vilajetet
Monastir (Albanien), vid floden Škumbi. Omkr. 10,000
inv. Grekisk biskop. E. är den viktigaste
handelsplatsen i mellersta Albanien och har stora
marknader. Tillverkning af koppar- och järnvaror.
(J. F. N.)

Elbe (tjech. Labe, lat. A’lbis l. A’lbios, samma rot
som i svenska älf), en af Tysklands hufvudfloder. Den
rinner upp på högsta delen af Riesengebirge, i bömiska
distriktet Hohenelbe, nära schlesiska gränsen, och
bildas af tvenne källbäckar, Weisswasser och Elbseifen
l. Elbbach (från Elbbrunnen 1,397 m. ö. h.),
hvilka förena sig vid Glendorf. Floden
går i Böhmen först mot s. och därefter i en stor
båge mot v., n. v. och n. samt upptager där, från
vänster, Aupa, Mettau, Adler, Chrudimka, Moldau,
Eger och Bieła samt, från höger, Iser. Efter sin
förening med Moldau blir den segelbar för mindre
fartyg. Snart efter Egers inflöde blifva stränderna
klippfyllda, dalen trång: floden börjar sin genomgång
genom de bömiska kantbergen, hvilken fullt slutar
först vid Meissen. Vid Herrnskretschen inträder den i
konungariket Sachsen ("Sachsiska Schweiz") och flyter
sedan, förbi Dresden och Meissen, in i Preussen. I
Sachsen upptager den en stor mängd vattendrag,
hvilka likväl alla äro obetydliga. Genom preussiska
prov. Sachsen flyter floden förbi Torgau, viker,
efter att från högra sidan hafva upptagit Schwarze
Elster, mera åt v., förbi Wittenberg, genom Anhalt,
där den från vänster upptager Mulde. Från Anhalt
går den åter in i preussiska Sachsen, upptager från
vänstra sidan Saale, vänder sig vid Magdeburg mot
n. till gränsen af Brandenburg och antager därefter
på nytt nordvästlig riktning, förbi Wittenberge och
Lauenburg. Ofvanför Hamburg delar den sig i flera
armar, hvilka snart åter förenas, och bildar en mängd
öar. Under ett alltmer vidgadt lopp, af 3–7 km. bredd,
fortgår den sedan till Cuxhaven, där den genom en 15
km. bred mynning faller ut i Nordsjön. Trots denna
stora bredd är dock, till följd af en mängd grund
och sandbankar, det 7,5–9 m. djupa farvattnet vid
mynningen jämförelsevis ganska smalt. Hafsfloden går
upp ända till Geesthacht ofvanför Hamburg, omkr. 165
km., och stiger vid Hamburg till 1,8 m. höjd. Under
senare delen af sitt lopp upptager E., från högra
sidan, Havel, Stepenitz, Elde, Bille och Alster samt,
från vänstra sidan, Ohre, Jeetze och Ilmenau. Från
sin källa till Dresden kallas floden Öfre E., från
Dresden till Magdeburg Mellersta E. och därifrån till
mynningen Nedre E. Dess hela längd är 1,165 km. och
den segelbara sträckan, från Melnik i Böhmen, 842
km. Flodområdet är omkr. 144,000 kvkm. Flodens fall är
i medeltal 1,25 pro mille, från Meissen blott 0,431
pro mille. Enligt 70 års iakttagelser i Magdeburg är
floden isbelagd 20–30 dagar. Större fartyg kunna med
flod gå upp till Hamburg. Skeppsfarten på E., hvilken
förr var underkastad många hinder, blef, genom en
konvention i Dresden, 1822 fri mot erläggande af en
bestämd afgift, den s. k. Stadetullen. Denna upphörde
1 juli 1870. Sjöfarten på E. är väl mindre än på Rhen,
men dock högst betydlig. Hamburg passerades 1901 af
23,071 uppgående och 26,534 nedgående fartyg, Schandau
vid Böhmens gräns af 7,977 uppgående och 11,138
nedgående. Dess handelsflotta är större än någon annan
tysk flods. – E. står genom Kejsar-Vilhelmskanalen
och E.–Travekanalen direkt i förbindelse med Östersjön
samt genom Havel och Finow-kanalen, Oder–Spree- och
Fredrik-Vilhelmskanalerna i förbindelse med Oder. Man
har ock uppgjort planer att förena E. med Weser-Ems
(Mittellandkanalen) och med Moldau och Donau samt
åstadkomma en ny förbindelse med Oder medelst en
E.-Spreekanal (från E. vid Riese till Spree vid
Berlin). I militäriskt afseende har E. alltid varit
af stor vikt, såsom en skiljelinje mellan östra
och västra Tyskland, och har därför begagnats dels
såsom stöd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>