Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eld - Eld (Eldh), Karl - Eldandar - Eldarafdelning - Eldare - Eldarmäss - Eldborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bekanta, mer eller mindre värmande och mer eller
mindre lysande tillstånd hos vissa kroppar, hvari de,
sedan de förut blifvit till en viss grad upphettade,
råka genom luftens inverkan och i hvilket tillstånd
de uppdelas i sina enkla beståndsdelar och totalt
förstöras, hvarunder en särskild beståndsdel af
luften går förlorad". Enligt Scheele är flogiston
ett enkelt ämne. Eldsluften (syrgasen) är en
förening af flogiston och vatten samt en hypotetisk
syra. Borttages flogiston från eldsluften, så
uppstår skämd luft (kväfgas), salpetersyrlighet
eller salpetersyra. Genom eldsluftens förening
med en större kvantitet flogiston bildas värme,
strålande värme och ljus. Scheele skildrar förloppet
vid förbränningen på följande sätt. Först måste
- såvida något annat ämne, som har starkare
föreningsbegär till flogiston, finnes närvarande -
åt den brännbara kroppen meddelas en viss mängd värme,
så att den kommer i "eldsrörelse" eller blir benägen
att afgifva sitt flogiston. I fria luften finnes ett
sådant ämne, nämligen eldsluften (syrgasen), som med
flogiston förenas till värme, hvilket upptages af
den skämda luften (kväfvet), som däraf utvidgas och
tvingas att stiga i höjden. Sedan hettan uppstått,
afgifver den brännbara kroppen ännu mer af sitt
flogiston, och detta förenas i riklig mängd med den
tillströmmande luftens eldsluft till strålande värme
och slutligen till den "högst elastiska materie",
som kallas ljus. - Men redan tidigt framställdes
äfven andra åsikter om eldens natur. Så förklarade
van Helmont 1640 elden för en gasformig kropp i
glödande tillstånd. Newton lärde, redan 1701, att
elden icke är någonting annat än "ångor, rök eller
utdunstningar", upphettade till glödgning, samt
att endast sådana kroppar brinna med låga, hvilka
kunna afgifva ångor eller rök vid upphettning. En
riktigare förklaring af förbränningsfenomenen,
än den flogistiska teorien förmådde lämna, kunde
åstadkommas allenast genom ett noggrant aktgifvande
på viktförhållandena mellan den brännbara kroppen
och däraf alstrade förbränningsprodukter. Redan i 8:e
årh. hade den lärde araben Geber iakttagit, att järn
och tenn tilltaga i vikt, när de syrsättas. 1630
iakttog Rey, att tenn och bly tilltaga i vikt,
när de upphettas i luften och förkalkas, samt att
luften är orsaken till vikttillökningen. Robert
Boyle fann 1662 genom sinnrika experiment, att vid
denna förbränning af metallerna en del af luften
fortäres. Det var dock först Lavoisier (d. 1794)
förbehållet att visa, att vid förbränningen de
brännbara ämnena förenas med luftens syre, genom
hvilken upptäckt den flogistiska teorien störtades,
hvarefter man började få en klar föreställning om
eldens natur. Elden är ingenting annat än ett ljus-
och värmefenomen, som uppstår, när ett gasformigt ämne
förenas med luftens syre (eller någon annan gas, som
kan underhålla förbränningen), och således, såsom van
Helmont och Newton riktigt tänkte sig saken, en gas i
glödande tillstånd. Fasta och flytande ämnen brinna
icke såsom sådana. När oljan i en lampa brinner,
är det icke den flytande oljan, som brinner, utan
däraf genom hettan alstrade brännbara gaser. Likaså
är det ej veden eller stenkolet, som brinner, utan
gaser, alstrade genom dessa ämnens upphettning.
P. T. C.*
2. Artill., aflossande af ett större
eller mindre antal skott med eldvapen. I afseende
på eldvapnets
inriktning indelar man eld i direkt och indirekt
eld. I förra fallet är målet synligt från eldvapnet,
och inställes vapnets kärnlinje i ett visst
förhållande till linjen mellan vapnets siktmedel
och målet, siktlinjen. I senare fallet är ej målet
synligt från vapnet, och inställes vapnets kärnlinje
i detta fall i förhållande till linjen mellan
vapnets siktmedel och någon punkt, hjälpriktpunkt,
på ett afstånd från vapnet. Vid indirekt riktning
förekommer äfven, att vapnets kärnlinje inställes i
förhållande till vågplanet. Äfven en kombination af
direkt och indirekt riktning kan förekomma, så att
kärnlinjen i sidled inställes direkt, i höjdled åter
indirekt. I afseende på kulbanans krökning indelas
eld i skjutning och kastning. Vid skjutning afser man
att hufvudsakligen träffa lodräta mål, exempelvis
ett fartygs sidpansar, vid kastning åter afser man
att träffa horisontala mål, exempelvis ett fartygs
pansardäck. Mot mål, som befinna sig bakom någon
skyddande betäckning, är kasteld att föredraga. I
afseende på sättet för eldens afgifvande finnes en
mängd olika benämningar, t. ex. snabbeld, långsam eld,
eld pjäsvis, eld ejter hand, salfeld m. m. Om grekiska
elden se d. o. E. N.
3. Religionsv. Se Eldsdyrkare.
Eld (Eldh), Karl, svensk skald, f. 1690 i
Stockholm, d. där 1727 såsom aktuarie i Statskontoret,
utgaf 1725 en diktsamling Myrten och Cypresser,
innehållande tillfällighetsverser. E. var den siste
svenske sonettskalden af vikt före denna forms
utdöende mot 1700-talets midt. Hans dikter finnas
hos Hanselli, "Vitterhetsarbeten", XV (1871). Jfr
E. Wrangel, "Frihetstidens odlingshistoria" (1895).
R-n B.
Eldandar. Se Elementarandar.
Eldarafdelning, sjöv., en afdelning af manskapet vid
flottans sjömanskår.
Eldare. 1. Sjöv., menig man vid flottans sjömanskår,
eldarafdelningen. Eldarna äro antingen skeppseldare,
hvilka äro afsedda för tjänstgöring å större
fartyg, eller torpedeldare, hvilka företrädesvis äro
afsedda för tjänstgöring å jagare och torpedbåtar. -
2. (Lokomotiveldare), järnv., har till åliggande
att verkställa eldningen å lokomotivet äfvensom att
smörja detta och vara lokomotivföraren behjälplig
med lokomotivets skötsel i öfrigt. För erhållande af
ord. anställning såsom lokomotiveldare vid statens
järnvägar erfordras, utom hedrande uppförande samt
god hörsel och synförmåga och normalt färgsinne,
att ha varit maskinarbetare i lokomotivverkstad
minst två år och tjänstgjort som eldare minst sex
månader samt att med godkända betyg ha genomgått
å distrikten anordnad undervisningskurs. Utom
sin ord. aflöning uppbär eldare extra ersättning,
s. k. milpenningar (se d. o.). Eldare befordras i
mån af lämplighet och behof till lokomotivförare.
1. H. W-l. 2. A. d’A.
Eldarmäss, sjöv., bostadsrum för eldare ombord.
Eldborg, en vulkankrater på Island, belägen i vinkeln
mellan Snæfellsnes-bergskedjan och höglandet. E. är
knappt 60 m. hög, men har en genomskärning af
omkr. 220 m. Den reser sig fristående midt på en
slätt, hvarifrån dess väggar uppstiga med ringa
sluttning, tills de ungefär 25 m. nedanför det taggiga
krönet bli tvärbranta och förläna den det romantiska,
fästningslika utseende, som gifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
