Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elddon - Elddämpare - Elde - Eldegard, Sigurd - Eldena - Elder Dempster & C:o - Eldfarliga oljor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
apparat (Döbereinerska elddonet), som utgöres af
en cylinder a, innehållande utspädd svafvelsyra
och täckt af ett lock, hvaruti en gasklocka b
och, inuti denna, en zinkstång med kolf c, d äro
fästa. Klockan är upptill försedd med en kran e,
genom hvars öppnande luften tryckes ur klockan och
ersättes af syra ur cylindern. När syran träffar
zinken, bildas vätgas, hvilken, sedan luften blifvit
utträngd, får genom kranen f utströmma mot en i
hufven g fäst platinasvamp. Genom den med luft
blandade vätgasens beröring med platinasvampen
upphettas denna till glödgning, så att vätgasen
antändes. Dylika vätgaselddon voro i bruk i Sverige
ännu på 1850-talet. I början af 1800-talet uppfann
man ett slags elddon, som var tämligen allmänt
förekommande, innan tändstickorna infördes, nämligen
dopp-elddonen. Dessa kunna i viss mening sägas utgöra
en öfvergångsform till tändstickorna, hvilka de så
till vida liknade, som de utgjordes af stickor med
tändsats i ena ändan. Deras egenskap att kunna tända
grundar sig därpå, att koncentrerad svafvelsyra med
kaliumklorat (klorsyradt kali) utvecklar ett kraftigt
oxidationsmedel, underklorsyra, som med sådan lätthet
afgifver syre åt brännbara ämnen (svafvel, socker
m. fl.), att de antändas. Man beredde af kaliumklorat,
socker och gummi en massa, hvilken anbragtes på ändan
af en svaflad sticka. När nu tändsatsen indoppades
i en flaska, innehållande asbest, genomfuktad af
svafvelsyra, antändes först tändsatsen samt därpå
svaflet och själfva träet i stickan. Detta slags
elddon uppfanns 1805 af en fransman, Chancel. I
våra dagar hafva några af principerna för gångna
tiders elddon blifvit återupptagna och tillökade med
flera nya, nämligen för att tjäna till antändning
af gaslyktor, af cigarrer o. s. v. De benämnas
dock vanligen ej elddon, utan tändapparater (se
d. o.). Handelddonen gjordes öfverflödiga genom
uppfinnandet af tändstickorna (se d. o.).
En öfvergångsform till dessa voro de i England
omkr. 1830 tillverkade s. k. Congreveska
strykstickorna, hvilkas tändsats utgjordes af
kaliumklorat och svafvelantimon, medelst lim eller
gummi fäst vid en svaflad trästicka. För att antändas
måste dessa strykstickor hastigt dragas genom en bit
mellan fingrarna hårdt hoppressadt sandpapper.
Pneumatiska elddonet (kompressionselddonet) utgör
ett i fysiska kabinett allmänt instrument för att
demonstrera möjligheten att medelst mekaniskt arbete
åstadkomma värme. Det består af ett af starka glas-
eller metallväggar bildadt, nedtill slutet rör,
i hvilket en tätt till väggarna slutande kolf kan
skjutas upp och ned. Kolfven bestrykes med olja för
att gå lätt och på samma gång sluta tätt till. Ett
stycke fnöske instickes i en å kolfvens nedre ända
befintlig fördjupning, och kolfven införes i rörets
öppna ända, så att en kvantitet luft inneslutes i
röret. Sättes nu rörets slutna ända mot ett fast
underlag samt kolfven med ett kraftigt slag drifves
ned mot rörets botten och därpå hastigt utdrages,
kan fnösket antändas. Det till luftens sammanpressande
använda arbetet har förvandlats till värme och tändt
fnösket. K. S-n. E. N-d. -a -i.
Elddämpare. Se Aken, F. J. von, och Brandväsende, sp. 1495.
Elde, en af Elbes bifloder från höger. Den rinner
upp i Mecklenburg-Schwerin, delar sig nedanför
Eldena i tvenne armar, den 1568-72 gräfda kanalen
Nya E., som faller ut vid Dömitz, och Gamla E., som
förenar sig med Elbe högre upp. Längd 200 km. E. utgör
afloppet för Müritzsjön och några andra småsjöar samt
står genom Müritz-Havel-kanalen i förbindelse med
Havel och med Schwerinsjön medelst sin biflod Stör
och Störkanalen. E. är kanaliserad från Müritzsjön.
(J. F. N.)
Eldegard [-gar], Sigurd, norsk skådespelare och
författare, f. 16 juli 1866 i Sogn, blef student 1884,
debuterade 1891 på Kristiania teater, från hvilken
han sedermera öfvergick till Nationalteatret, där
han särskildt tolkat roller i Ibsens och Björnsons
stycken. E. har utgifvit folkskådespelet Fossegrimen
(1903), som gjort stor lycka, Kong Saul (1904) och Ei
heimkome (1906), samtliga författade på landsmålet.
O. A. Ö.
Eldena, by i preussiska reg.-omr. Stralsund (Pommern),
4 km. ö. om Greifswald. 733 inv. (1900). Där fanns
fordom ett cistercienskloster, hvars jordområde 1634
öfverlämnades till universitetet i Greifswald. 1835
inrättades i E. en landtbruksakademi, hvilken
1876 förvandlades till en landtbruksskola.
(J. F. N.)
Elder Dempster & C:o [elde-de’mste-en-kåu], engelskt,
1900 grundadt rederibolag. Se Ångfartygslinjer.
Eldfarliga oljor äro i Sverige enl. k. kung. 27 mars
1885 alla flytande kolväten (petroleum och de genom
destillation af skiffer, stenkol, brunkol, torf,
ved, harts m. fl. ämnen beredda s. k. råoljor och
flyktiga oljor), så framt de, vid pröfning å Abels
apparat (se Bergolja) för undersökning af eldfarliga
oljor, vid 40° C. eller därunder afgifva antändbar
ånga. Eldfarliga oljor indelas i två klasser. De
af dessa oljor, som redan vid 22° C. och därunder
afgifva antändbar ånga (gasolja, rå petroleum
m. fl.), kallas mycket eldfarliga och hänföras utan
hänsyn till beskaffenheten i öfrigt eller namnet
till första klassen, de öfriga (fotogen, astralolja
m. fl.) kallas mindre eldfarliga och räknas till andra
klassen. Om kontrollen å eldfarliga oljor, om rätten
att tillverka sådana, om upplag samt minuthandel
med och transport af dem se k. förordn. 26 nov. 1875
och 27 mars 1885. Föreskrifter rörande undersökning
medelst Abels apparat af eldfarliga oljor och därmed
jämförbara vätskor äro utfärdade af chefen för
Finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå 21
sept. 1885. - Ett annat gränsmärke mellan eldfarliga
och icke eldfarliga oljor än den officiellt antagna
flamningstemperaturen är oljornas egentliga vikt, som
i regel står i god proportion till flamningspunkten,
men är lättare att noga bestämma samt har en direkt
praktisk innebörd. Emedan vatten är det viktigaste
eldsläekningsmedlet, äro nämligen oljor, som äro
tyngre än vatten, mindre farliga tid eldsvådetillbud
än oljor, som äro väsentligt lättare än vatten, ty de
förra kunna släckas med vatten, men de senare icke;
de kunna nämligen flyta brinnande på vatten. Med
anledning däraf har man ansett, att brännbara oljor
med eg. vikt 0,84 och därunder böra hänföras till
eldfarliga vätskor, men de tyngre anses såsom icke
eldfarliga. Emellertid motsvarar denna gräns en
afsevärdt högre flamningspunkt än den hittills i
Sverige officiellt medgifna och innebär alltså ett
strängare eldfarlighetsbegrepp. Gränsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
