Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eldstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att bränslet genom sin tyngd fördelar sig å rosten, i
den mån det brinner undan. Detta eger rum t. ex. vid
åtskilliga moderna kaminer för kontinuerlig
eldning. En kakelugn erbjuder åter exempel på en
eldstad utan rost, användbar, emedan veden ändå lämnar
luften spelrum.
Vid ångpannor regleras ofta den luftmängd, som
skall genomströmma rosten, automatiskt medelst en
s. k. dragregulator, d. v. s. en apparat, som är
sådan, att när förbränningen blir för stark, minskas
lufttilloppet - och omvändt, då förbränningen blir
för svag.
Värmets bättre eller sämre tillgodogörande vid en
viss eldstad är tydligen en omständighet af största
vikt i ekonomiskt afseende. Ju flera procent af
bränslets potentiella energi ("värmevärde"), som
tillvaratagas, desto bättre är eldstaden och desto
större är eldstadens "verkningsgrad" eller "nyttiga
effekt". (Rörande de olika orsakerna till förlusten af
värme se Eldning.) Såsom exempel på några eldstäders
verkningsgrad må nämnas följande:
Om en kakelugn eldas med slutna luckor och öppna
draghål samt därvid spjället skötes sålunda, att intet
os kännes, men ej heller draget är så starkt, att det
afsevärdt förnimmes med hörseln, så kan kakelugnen
ge en verkningsgrad af mer än 85 proc. Eldas den åter
med vidöppna luckor och regleras ej heller spjället,
så kan större delen af brasans värme gå ut genom
skorstenen. Mellan dessa ytterligheter torde de för
kakelugnen vanliga siffrorna (omkr. 70 proc.) vara
att söka. En öppen spis af enklare konstruktion ger
10 à 15 proc. För bättre antracit- och kokskaminer
är verkningsgraden 70 à 90 proc. och för sådana
ugnar, som användas vid centralvärmeledningar (för
varmluft), ofta ännu högre. En ångpanneeldstad får
ej räknas för dålig, om den ger omkr. 70 proc. Sämsta
verkningsgraden torde tillkomma järnspisen, sådan den
vanligen förefinnes och användes i kök. Den procent af
vedens inneboende värmeenergi, som kommer maten till
godo vid matlagning, understiger nämligen ej sällan
5 proc. Det är af denna anledning, som kokning med
ånga, gas eller fotogen kan ställa sig ekonomiskt
fördelaktig. Sättet för värmets tillgodogörande är
nämligen väsentligt bättre för dessa uppvärmningssätt
än vid köksspisen.
Utöfver en viss gräns kan emellertid ingen eldstad
tillgodogöra värmet, alldenstund man för vinnande af
drag måste uppoffra något värme.
Den sista af de förut angifna fordringarna på en god
eldstad gäller dess åtkomlighet för rengöring. Allt
fast bränsle, som användes i praktiken, ger upphof
till aska, ofta också till något sot. Större
delen af askan faller visserligen ned i askrummet,
men de lättaste partiklarna och sotet föras med
bränslegaserna (röken) in i rökgångarna. Få dessa
mjölliknande partiklar hopa sig där, förtränga de
nämnda gångar eller täppa dem t. o. m. understundom
fullständigt. Skall värmet användas att producera
ånga, värma vatten o. d., utgöra sot och flygaska
en anledning till stora värmeförluster, emedan de
hindra värmet att meddela sig från de heta gaserna
till pannplåten. En eldstad måste af nu angifna skäl
kunna befrias från dessa afsättningar, hvarför ock
nödigt antal sotluckor och ventiler bör finnas. Är
temperaturen vid förbränningen hög, kan ock inträffa,
att den i själfva förbränningsrummet befintliga askan
smälter till slagg, som stelnar till så stora klumpar,
att de ej kunna nedfalla genom rosten, utan måste
undanskaffas med lämpliga anordningar. Vid eldstäder,
där dylik slaggbildning kan ifrågakomma, bör alltså
hänsyn därtill tagas. K. S-n.
Historik. Då eldstadens tillkomst påtagligen tillhör
människosläktets barndomstider, kunna vi icke ha någon
kunskap om dess ursprungliga utseende. Några särdeles
gamla, daterbara primitiva eldstäder äro icke kända,
hvadan det beror på sofring bland det rika materialet
och personligt skön, när man förklarar, att någon form
är en äldre. På olika ställen hafva emellertid yttre
faktorer, framför allt de klimatiska förhållandena
och bränslets beskaffenhet, tvungit människan att
förbättra och utveckla eldstaden till att gifva ett
i många afseenden ökadt produktionsresultat. Om man
skulle kunna tillgodogöra sig förbättringarna af
själfva eldstäderna, måste det äfven i mycket hög
grad bero på formen och utseendet af det rum, dit
de äro förlagda. Utvecklingen af de hus, som äro
försedda med något slags eldstäder, står således
i växelverkan med de senares utbildning. I denna
artikel kan det emellertid icke komma i fråga
att annat än undantagsvis vidröra eldhusets -
i detta ords vidaste betydelse - vidtomfattande
historia. Ehuru man ofta påträffar eldstäder,
hvilka nått en hög grad af fulländning, kan man
emellertid sida om sida med dessa råka på dylika
med ett mycket primitivt utseende; de kunna ej stå
den ursprungliga eldstaden långt fjärran. De enkla
eldstäderna hafva alla de funktioner, som sedermera,
när större anspråk ställts på hvar och en af dessa,
framkallat, att en grupp eldstäder utvecklats i en,
andra i en annan riktning. Den primitiva härden är
ej endast platsen, där beredandet af födan eger rum,
utan äfven mycket ofta stugans enda värme- och
ljuskälla.
 |
| Fig. 1. Äril i ett eldhus vid en fäbod, Jämtland. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
