- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
191-192

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eldstad - Eldstierna, Jakob - Eldstod - Eldstrid - Eldsättning - Eldvapen - Eldvatten - Eldverkan - Eldvisitation - Eldyta - Elea (Velia)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

upptagande af nya kakeltyper och genom förbättrade
konstruktioner fingo dessa uppsvenska kakelugnar
en rik själfständig utveckling under 1700-talet,
tills den inhemska utvecklingen under 1800-talet ånyo
afbröts. Genom nya, starkt bränslebesparande ugns- och
spisformer, såsom järnspisar, järnkaminer och nya
kakelugnar, och genom värmeledningssystem omskapas
eldstäderna grundligt i de nybyggda husen i städerna,
och i många gamla hus på landsbygden har under de
senaste årtiondena insatts en järnspis i den gamla
öppna spisens härd. Se vidare Kakelugn, Spis och Ugn.

Litt.: C. J. Cronstedt och E. Palmstedt, "Samling Af
Beskrifningar På Åtskilliga Eldstäder etc." (Stockholm
1775), A. Nilsson, "Äril, spis och ugn" ("Ymer",
1905) och "Skansens kulturhistoriska afdelning"
(s. å.), S. Ambrosiani, "Till eldstadens historia"
(i "Meddel. från Sv. slöjdför.", 1904), och "Om
järnugnar och järnkakelugnar" (i "Fataburen", 1906),
Eilert Sundt, "Bygningsskik paa bygderne i Norge"
(utg. af H. M. Schirmer, 1900) och H. M. Schirmer,
"Aare, rögovn, peis" (i "Aars-beretning", utg. af
Foren. til norske fortidsmindesmærkers bevaring,
1904). -a-i.

Eldstierna, Jakob, friherre, fortifikationsofficer,
f. 1664 i Stockholm, blef officer vid
Fortifikationsstaten 1681 och tjänstgjorde vid
Karlskronas fästningsbyggnad från dess början till
1684, då han, som året förut befordrats till löjtnant,
transporterades till Göteborg. E. var 1685-87
utrikes och deltog i två kampanjer i Ungern. Han blef
ingenjörkapten i Stettin 1688 och beordrades 1690
att deltaga uti den svenska hjälpsändningen till
Rhen. Efter återkomsten tjänstgjorde han i Stettin
till 1697, då han blef generalkvartermästarlöjtnant
i Pommern och Wismar, hvartill senare äfven
kommo Bremen och Verden. Under N. Gyllenstiernas
marsch 1702 till Karl XII tjänstgjorde E. som
generalkvartermästarlöjtnant vid "tyska armén",
men återvände sedan till Stralsund. 1711 utnämndes
E. till generalkvartermästare, men lämnade 1712
utan tillstånd sin post och begaf sig till Italien,
där han skall hafva öfvergått till katolicismen och
dött i Florens. Stuart hade kort före sin död (1705)
rekommenderat E. till sin efterträdare som chef för
Fortifikationsstaten, men konungen utnämnde därtill
M. Palmquist. L. W:son M.

Eldstod benämnes i 2 Mos. 13:21; 14:24; 4
Mos. 14:14 (Jahvisten) den molnsky, i hvilken
Jahve beledsagade Israels folk genom öknen,
därför att den om natten lyste såsom ett
eldsken. Enligt Elohistens framställning har
Elohims ängel beledsagat Israel (2 Mos. 14:19 a).
E. S-e.

Eldstrid, krigsv., kallas det sätt att utföra en
strid, som uppkommer genom begagnande af eldvapen
(se d. o.). Eldstriden, genom hvilken man af ser att,
i olikhet med handgemänget eller striden med blanka
vapen, skada motståndaren på längre eller kortare
afstånd, hade en föregångare i kastandet af stenar
medelst kastmaskiner eller slungor eller afskjutandet
af pilar. I mån af eldvapnens förbättring, så väl
de tyngre eldvapnens, kanoner, mörsare m. fl., som
de lättare, handeldvapnen, har eldstriden vunnit
alltmer i betydelse, så att striderna numera icke
endast inledas och utkämpas, utan i de flesta fall
äfven afgöras genom eldstrid. Endast undantagsvis
måste infanteriet gripa till bajonetten för att bringa
striden till afgörande. Artilleriet
verkar endast genom eldstrid. För
kavalleriet förekommer sådan, först sedan
det suttit af och uppträder till fots.
C. O. N.

Eldsättning, tekn., urgammal bergbrytningsmetod i
stenbrott och grufvor, som bestod i upphettning
af bergarten medelst bränning med ved. Effekten
ökades genom den upphettade stenens begjutning med
vatten. Eldsättning var jämte bergkilning,
arbete med kil och slägga, den förhärskande
brytningsmetoden, tills bergkrutet i slutet af
1600-talet började komma till användning.

Eldvapen, artill., är ett vapen, afsedt att
genom krutets drifkraft framslunga projektiler i
luften. Efter de sätt, på hvilka eldvapen fortskaffas,
uppställas och betjänas, indelas de i handeldvapen (se
d. o.), hvilka betjänas och fortskaffas af en man,
och i artilleripjäser, hvilka fordra flera man till
betjäning samt fortskaffas och vid eldgifning äro
anbragta i härför afsedda lavettage. De lättaste
artilleripjäserna, kulsprutor och bergskanoner,
kunna äfven fortskaffas burna af människor eller
djur, de tyngsta artilleripjäserna, exempelvis gröfre
fästningspjäser, kunna däremot icke förflyttas utan
synnerligen vidlyftiga arbeten. Fartygskanoner äro i
allmänhet permanent uppställda, de minsta göras dock
ofta flyttbara för att användas vid landstigningar,
landstigningskanoner. E. N.

Eldvatten, eng. firewater, indianernas benämning på
starka drycker.

Eldverkan, artill., den verkan, som erhålles i
ett mål, hvilket utsättes för beskjutning. Denna
verkan är bl. a. beroende på målets karaktär och
läge, på eldvapnets och projektilens tekniska
egenskaper, på träffarnas läge i förhållande till
målet m. m. Man skiljer emellan stötverkan, då
man afser, att projektilen skall intränga så djupt
som möjligt (vid pansarskjutning), sprängverkan,
då man afser att i målet införa en större eller
mindre mängd sprängämne och därstädes bringa
detsamma till krevad, och brandverkan, då man
afser, att projektilen skall antända målet.
E. N.

Eldvisitation, sjöv. Se Eldrund.

Eldyta, mek., betecknar i fråga om kroppar,
som skola uppvärmas genom eldning, den yta,
genom hvilken värmet öfvergår från rökgaserna i
eldstaden jämte därtill hörande rökkanaler till de
föremål, som skola uppvärmas. Vid en ångpanna, där
den värmeförmedlande plåten på ena sidan kommer i
beröring med vatten och på den andra med rökgaser,
anses i allmänhet eldytan sammanfalla med plåtens
värmeupptagande yta. Ibland angifves eldytan vid
ångpannor äfven som "vattenberörd eldyta", hvilken
erhålles genom uppmätning af plåtens
värmeafgifvande yta. Detta sätt att angifva eldytans storlek
användes oftast i fråga om sjöpannor. Den sålunda
definierade eldytan benämnes äfven total eldyta,
till skillnad från direkt eldyta, som är den del af
den förra, hvilken upphettas icke blott genom beröring
med de heta gaserna, utan jämväl förmedelst strålande
värme från lågan, det glödande bränslet och de starkt
upphettade, eldstaden begränsande väggarna. Sådan
eldyta, som öfverför värme från rökgaserna till ångan
för att torka eller öfverhetta densamma, räknas
ej som ångpanneeldyta, utan bör angifvas särskildt.
E. R-r.

Elea (Velia, urspr. Hyele), grekisk koloni i södra
Italien på västra kusten af Lukanien, s. ö.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:44:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbg/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free