Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektricitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
teori angående elektriska oscillationer (se d. o.) och
dessa slutsatser af honom och sedermera af andra
bekräftats genom vidsträckta försök, råder numera
intet tvifvel angående den Maxwellska teoriens
riktighet. Då det inom fysiken alltid varit en
sträfvan att framställa alla fenomen med hjälp af en
mekanisk åskådningsbild, så har Maxwell äfven försökt
att verkliggöra denna sträfvan för de elektriska
företeelserna. Emellertid är den mekaniska bilden af
de elektriska förloppen af en alltför invecklad natur
för att kunna i korthet beskrifvas. (Jfr Boltzmann,
"Vorlesungen über Maxwells theorie", 1891.)
Oaktadt den Maxwellska teorien angående elektriciteten
nu är allmänt erkänd, begagnar man likväl för
enkelhets skull en del af de uttryckssätt, som lånats
från de gamla teorierna om elektriska fluida.
Af hvad som redan är sagdt rörande den elektriska
attraktionen och repulsionen följer, att, om en
med elektricitet laddad kropp närmas intill en
annan, på denna senare, ifall den är god ledare,
uppkommer en fördelning af de båda fluida sålunda,
att på den sidan, som är närmast intill den laddade
kroppen, samlas elektricitet, som är oliknämnig med
den senares, och på den aflägsnare delen däremot
liknämnig elektricitet - under förutsättning
nämligen att ledaren är isolerad. Denna verkan
kallas fördelning på afstånd, elektrisk influens
eller stundom, ehuru måhända mindre riktigt,
elektrisk induktion. Aflägsnas den kropp, som verkat
fördelningen, så förenas åter de båda fluida, och
ledaren är ej längre elektrisk. Men om ledaren,
medan den är underkastad influensen, sättes i
förening med jorden, så bortledes den elektricitet,
som repelleras af den laddade kroppen och är med hans
elektricitet liknämnig. Den oliknämniga kvarstannar
däremot, så länge den laddade kroppen finnes i
närheten. Elektriciteten säges i detta tillstånd
vara bunden; men den blir fri och kan bortledas,
så snart den laddade kroppen aflägsnas. Närmas
en ledare mer och mer intill en med elektricitet
laddad kropp, så blir fördelningen på ledaren allt
starkare, attraktionen mellan de oliknämniga fluida
ökas och uppnår slutligen en sådan styrka, att den
mellanliggande luftens motstånd öfvervinnes och de
båda elektriciteterna förena sig under ljusfenomen:
elektrisk gnista, åtföljd af starkare eller svagare
knall. Efter att elektriciteten sålunda meddelats
mellan två kroppar, blifva, ifall endast den ena
förut egde fri elektricitet, båda laddade med samma
slags elektricitet som denna. Det största afstånd,
på hvilket en gnista öfverspringer mellan en laddad
kropp och en ledare, kallas slagvidd.
När en isolerad ledande kropp laddas, utbreder sig
elektriciteten endast på kroppens yta. Detta kan
bevisas vara en följd däraf, att den kraft, som verkar
mellan två laddade partiklar, följer Coulombs lag
(se Elektricitetsmängd). Faraday visade riktigheten
af denna lag genom att placera sig och de känsligaste
elektriska instrument i en med tätt metallnät klädd
bur, som utsattes för de häftigaste elektriska
laddningar och urladdningar. Instrumenten antydde
ej närvaro af de minsta spår af fria elektriska
laddningar inne i buren. Följaktligen upptager en
ihålig kula lika mycket elektricitet som en solid. Af
ytans form beror elektricitetens fördelning öfver
densamma: är kulan på alla punkter
likformig - hvilket är fallet endast med sfären -,
så har ock det elektriska fluidet på alla punkter
samma täthet; men på en yta, som ej är sfärisk,
fördelar sig elektriciteten olikformigt och samlas
företrädesvis på de ställen, där ytan är starkare
krökt eller, med andra ord, på de mest utskjutande
delarna, såsom kanter, hörn och spetsar. Repulsionen
mellan de elektriska partiklarna blir på sådana
punkter starkast och öfvervinner slutligen det
motstånd, som det omgifvande mediet förorsakar
mot elektricitetens utströmning. Den spänning eller
benägenhet till utströmning, som finnes företrädesvis
på de nämnda punkterna af en ledare, kallas
tension. På föremål, afsedda för uppsamling af större
elektricitetsmängder, måste därför skarpa kanter
och spetsar undvikas. Elektricitetens utströmning
gifver sig till känna bl. a. genom det ljusfenomen,
som i mörker framträder kring de delar af kroppen,
från hvilka elektricitet utströmmar.
Mängden af den elektricitet en väl isolerad
ledare mottager är proportionell mot tensionen hos
elektricitetskällan samt vidare mot en storhet, kallad
ledarens kapacitet, som beror på ledarens storlek
och form. För klotformade ledare är kapaciteten
proportionell mot deras radier.
Kapaciteten ökas, om främmande ledare, särskildt
sådana, som äro afledda till jorden, närmas till den
laddade kroppen. Om man t. ex. sätter en planslipad
metallskifva i förbindelse med elektricitetsmaskinen,
så emottager den elektricitet, till dess dess egen
elektricitet har samma tension som maskinens. Finnes
åter i närheten en annan, med den parallell skifva
af metall, hvars frånvända sida är satt i ledande
förbindelse med jorden, så uppkommer på denna
en fördelning. Om positiv elektricitet öfvergår
från källan till den första skifvan, samlas bunden
negativ elektricitet på den andra skifvans åtvända
yta, och denna bundna negativa elektricitet binder
i sin ordning positiv elektricitet på den första
skifvan. Men enär den bundna elektriciteten saknar
tension, så utgör den icke heller något hinder för
ytterligare öfvergång af elektricitet. Den kvantitet
af bunden elektricitet, som sålunda kommer att
uppsamlas, beror dels på afståndet mellan skifvorna,
dels ock på det medium, som skiljer dessa åt. Jämte
den bundna elektriciteten tillkommer fri, af en
tension, som motsvarar elektricitetskällans. Om, sedan
laddningen uppnått sin högsta styrka, förbindelsen
med källan afbrytes och den andra skifvan tillika
aflägsnas, så blir hela elektricitetsmängden fri
och dess tension tydligen mycket större, än som
kunnat uppnås utan den andra skifvans tillhjälp. Den
senare kallas kondensator, emedan den liksom förtätat
elektricitet på den första. Förenas de båda skifvorna
med hvarandra, uppstår en stark urladdningsström
med gnista. Laddningar, hvilka till följd af sin
svaghet icke kunna direkt uppvisas, blifva märkbara
genom användning af kondensator. Kondensatorn har
erhållit flera olika former, alltefter det ändamål,
hvartill man velat använda densamma. Exempelvis
må nämnas Franklins skifva, laddflaskan och
kondensationselektroskopet.
Elektriska störingar fortplantas genom rymden med
samma hastighet som ljuset, hvilket också bekräftats
genom försök. Stundom, såsom vid afsändandet af
signaler på kablar, synas dessa ha gifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
