Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektriska anläggningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Genom den sista bestämmelsen har expropriationsrätt
i enskildt intresse - förut allenast erkänd i
särskilda grufstadgans och vattenrättslagarnas
föreskrifter - fastställts för ännu en händelse,
visserligen under förbehåll, att företaget medelbart
länder det allmänna till gagn. Vid expropriation
för annans räkning än kronans skall dessutom det
uppskattade värdet förhöjas med halfva sitt belopp,
hvarjämte inom område under byggnadsstadgan och
inom fastställdt hamnområde menigheten ej för gata,
torg, allmän plats eller vattendrag är underkastad
sådan. Expropriation för framdragande af elektriska
ledningar har för öfrigt förutsatts skola regelrätt
stanna vid förvärf af en nyttjanderätt, hvarför ock
i expropriationsförordningen intagits särskilda
stadganden (§ 2 mom. 2 enl. lag 27 juni 1902)
beträffande expropriation af sådan art - stadganden,
afsedda att tillämpas, ehvad expropriationen sker
enligt den ena eller den andra författningen. - Till
skydd mot den fara, som är förbunden med elektriska
anläggningar, tjäna dels koncessionstvång, dels
anbefallda säkerhetsåtgärder vid utförande, skötsel
och drift, dels stadgad tillsyn af inspektörer, som
lyda under Kommerskollegium samt biträda detsamma
vid ifrågavarande ärendens handläggning, och dels en
särskildt utvidgad skyldighet att ersätta skada af
den elektriska strömmen. - Koncessionstvång består
ju redan enligt förstnämnda två författningar af
1905 och 1906 samt föreligger också faktiskt, då
expropriationsrätt är af nöden. Ty i alla dessa
fall är för anläggningens laga utförande K. M:ts
tillstånd behöfligt. Men därjämte skall, vissa
undantagsfall frånräknade, sådant tillstånd sökas,
då, ehvad ändamålet än är, fråga är om "anläggning,
där", efter viss angifven beräkningsgrund, "största
effektiva spänningen öfverstiger 250 volt"
(lag 27 juni 1902 § 2). Nämnda siffra betecknar
den gräns, intill hvilken farlig inverkan på
människokroppen anses vara utesluten. Anläggningar med
maximispänning därunder kallas åter i hithörande
lagstiftning för lågspänningsanläggningar
i motsats till medelspänningsanläggningar
(250-1,000 volt) och högspänningsanläggningar
(öfver 1,000 volt). Indelningen är egentligen
gjord med afseende å s. k. starkströmsledningar
i motsats till telegraf-, telefon- och andra
svagströmsledningar. Af bestämmelserna följer
emellertid, att såväl dessa senare som i visst
omfång äfven starkströmsledningar, såsom faktiskt
oftast de för belysning inrättade, icke äro
underkastade något ovillkorligt koncessionstvång. För
medelspännings- och högspänningsanläggningar är åter
ej allenast koncession jämlikt 1902 års lag regelrätt
af nöden. Koncession meddelas för öfrigt endast för
viss tid, högst 40 år. Närmare föreskrifter rörande
tillvägagångssättet vid sökande och pröfvande af
koncession enligt sagda 1902 års lag innehåller dess §
3. Såväl i sistnämnda afseende som äfven beträffande
koncessionstvångets utsträckning fullständigas
1902 års lag åter genom k. stadga om elektriska
anläggningar för belysning eller arbetsöfverföring
31 december 1902 (§§ l och 2), hvilken också för
vissa fall af felande koncessionstvång ålägger
vederbörande en skyldighet att anmäla företaget hos
K. M:ts befallningshafvande och Telegrafstyrelsen
(§ 3). Än vidare innehåller denna senare stadga
säkerhetsföreskrifter samt bestämmelser om tillsyn
och ansvar (§§ 4-57), i
hvilka delar den, delvis ändrad genom k. kung. 26 juni
1903, i sin ordning fullständigas af k. instr. för
inspektörer öfver ifrågavarande anläggningar 24
april 1903 och af Kommerskollegiets kung. 1 mars
1904. Bestämmelserna hafva affattats efter mönster
af tysk rätt, äro på grund däraf ytterst stränga
och afse äfven lågspänningsanläggningar. - Af rent
civilrättsligt intresse äro de i lag 27 juni 1902
(§§ 4-13) gifna föreskrifterna rörande skyldighet
att ersätta skada, som orsakats af själfva strömmen
från en elektrisk anläggning. Stadgandena höra
till gruppen af de allt talrikare bestämmelserna
om utvidgad skadeståndsskyldighet i den riktning,
att, mot den allmänna regeln, ansvaret inträder
utan villkor af den ersättningsskyldiges vållande
(subjektiv skuld), nämligen redan på grund däraf,
att skadan har sitt upphof inom hans egendoms- eller
verksamhetsområde (objektiv skuld). Dylikt ansvar är
visserligen mestadels underkastadt förbehåll, växlande
till art och omfång i de särskilda författningarna;
och sådana förbehåll känner äfven 1902 års lag. Men
förbehållen äro därstädes i det hela ringa, hvarför
ock sagda lag intager en framskjuten post inom
lagstiftningen om skadeståndsansvar utan vållande. Den
täflar härutinnan med 1901 års olycksfallslag och
går vida längre än 1886 års lag ang. ansvarighet för
skada i följd af järnvägs drift. Liksom den senare
lägger den det ifrågavarande ansvaret på innehafvaren,
d. v. s. på den, för hvars räkning driften besörjes
eller skall besörjas, och, där han ej är egare, utan
efter öfverlåtelse utöfvar nyttjanderätten, jämväl
på egaren, dock att denne icke svarar med annat än
anläggningen och hvad därtill hör samt för det utgifna
har full regressrätt mot innehafvaren. Allenast så
till vida skiljer sig 1902 års lag från 1886 års
förordning, som egaren förklarats skola häfta med
anläggningens tillbehör allenast till den del, som
de inbegripas under nyttjanderätten. - För öfrigt
afhandla bestämmelserna dels skada i allmänhet på
människor och egendom, dels särskildt skada genom
störande inverkan på annan elektrisk anläggning
medelst induktion eller i annan ordning, dels skada
genom "öfverledning", d. v. s. ströms öfvergående
från en ledning till annan. Förstnämnda slags skada
skall i allmänhet ersättas, dock att undantag gjorts
för lågspänningsanläggningar af viss belägenhet
och i öfrigt, då skadan föranledts af högre hand
eller af grof vårdslöshet hos den skadade, därunder
inbegripna öfverträdelse af gällande föreskrifter och
åsidosättande af laga förpliktelser mot anläggningens
innehafvare eller egare. Hvad angår egendom, kan
den skadelidande äfven enligt åtagande eller eljest
vara förbunden att själf vidkännas skadan. Men till
sådan hans förbindelse skall ej tagas hänsyn, "där
skadan föranleddes af vårdslöshet vid anläggningens
utförande eller skötsel". Alltså likväl äfven här
ett ansvar utan villkor af vållande, enär ansvaret
omfattar fall af andras vållande, men mindre än det
nyss skildrade: i hufvudsak ansvar för all casus,
som ej härrör af högre hand. Ansvaret faller närmast
på innehafvaren och egaren af den anläggning, där
skadan timat, men allenast om anläggningen har egen
generator (kraftkälla) eller transformator. För
motsatt fall har den skadelidande att hålla sig
till innehafvare och egare af den anläggning, som,
på sagda sätt kvalificerad, närmast tillfört den
förra anläggningen den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
