Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektriska banor - Elektriska blixttåg - Elektriska båtar - Elektrisk ackumulator - Elektriska enheter - Elektriska figurer - Elektriska fiskar - Elektriska isolationsämnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett alldeles särskildt slag af elektriska banor
äro de s. k. landsvägsbanorna, som icke använda
särskilda spår. De äro afsedda för hufvudsakligen
godstransport längs efter vägar, i sådana fall, då
det ej lönar sig att anlägga spår. Från två längs
efter vägen spända kontakttrådar öfverföres strömmen
till vagnens motorer förmedelst egendomligt formade
släpkontakter af olika anordning. Installationen å
vagnen, manövreringen m. m. är f. ö. i hufvudsak
densamma som på en vanlig elektrisk spårvagn. På
kontakttrådarna löper t. ex. en liten vagn, genom
hvars hjul och en böjlig kabel strömmen ledes till
motorvagnen. Kontaktvagnen framdrifves antingen
genom motorvagnens egen dragning eller ock genom
en egen trefassynkronmotor, som erhåller ström
från vagnmotorn och således löper med motorvagnens
hastighet. Det enklaste och vanligaste är dock två som
rännor formade släpskor, som föras af på vagnen fästa
stänger. Släpskorna såväl som stängerna äro vridbart
fästa, så att vagnarna kunna gå på sidan om tråden och
sålunda röra sig öfver vägen i sidled. Systemet har
funnit användning för såväl gods- som persontrafik,
och hastigheten kan uppgå till c:a 10 km. i
timmen. Linjer för persontrafik vinna emellertid föga
utbredning, utan det är egentligen för godsbefordran,
som dessa rälslösa banor hafva användning.
Litt.: Schiemann, "Bau und betrieb elektrischer
bahnen" (3:e uppl., 2 bd, 1900-03), M. Müller
och W. Mattersdorff, "Die bahnmotoren für
gleichstrom" (1903), W. Kübler, "Der drehstrommotor
als eisenbahnmotor" (s. å.), S. Herzog, "Die
elektrischen anlagen der Schweiz" (1904) och
"Elektrisch betriebene strassenbahnen, taschenbuch"
(1903), Albert B. Herrick, "Practical electric
railway handbook", Ph. Dawson, "Electric railways
and tramways", och E. Wilson, "Electric traction".
A. E-m. S. V.
Elektriska blixttåg. Se Elektriska järnvägar.
Elektriska båtar. Båtar kunna drifvas medelst
elektricitet genom en på propelleraxeln verkande
elektromotor, hvilken erhåller sin ström från ett i
båten uppställdt ackumulatorbatteri. Den elektriska
driften har stora fördelar för detta ändamål dels
genom den enkla manövreringen, dels genom frånvaron
af luktande gaser, som vid förbränningsmotorer äro
till stort obehag. Elektriskt drifna båtar hafva
emellertid ännu icke fått någon större användning,
hufvudsakligen på grund af bristen på en verkligt
hållbar ackumulator. Till elektriska båtar räknas
äfven de vid en del kanalanläggningar använda
bogserbåtar, som erhålla ström från en kontaktledning
medelst en kontaktarm analogt med strömtillförseln
till elektriska spårvagnar. A. E-m.
Elektrisk ackumulator, elektrot. Se
Ackumu1ator.
Elektriska enheter, fys. För att uppmäta de
i praktiken alltmera betydelsefulla elektriska
storheterna har man infört en samling af mått,
de s. k. elektriska enheterna, hvilkas värde
fastställts på internationella kongresser, hvaraf
den första och viktigaste hölls i Paris 1881. Före
denna tid använde man vanligen konventionella mått,
exempelvis för motstånd den s. k. Siemens’ enhet,
d. v. s. motståndet hos en kvicksilfverpelare af l
m. längd och l kvmm. genomskärning vid 0° C., och
för
elektromotorisk kraft den hos ett Daniell-element af viss
gifven konstruktion förefintliga.
För att undgå godtyckligheter antog sagda kongress
vissa s. k. absoluta enheter och dessutom praktiska
enheter, som stå i ett bestämdt förhållande till de
absoluta enheterna. De hittills begagnade absoluta
enheterna äro af två slag: de elektrostatiska och
de elektromagnetiska. De förra äro grundade på
den definition af elektricitetsmängd (se d. o.),
som ofvan är gifven. De elektromagnetiska enheterna
utgå från definitionen på enheten af magnetisk massa,
hvilken i detta fall sättes lika med den magnetiska
massa, som påverkar en lika stor magnetisk massa på
1 cm. afstånd med kraften 1 dyn.
Till grund för de praktiska enheterna lades de
elektromagnetiska. De viktigaste praktiska enheterna
kallades ampère, coulomb, volt, ohm och farad
(se dessa ord). I förhållande till de motsvarande
absoluta magnetoelektriska enheterna är en ampère,
enheten för strömstyrkan, en tiondel, en coulomb,
enheten för elektricitetsmängd, äfvenledes en tiondel,
en volt, enheten för elektromotorisk kraft eller
elektrisk potential, hundra millioner gånger, en ohm,
enheten för elektriskt motstånd, en milliard gånger,
och en farad, enheten för elektrisk kapacitet, en
milliarddel. För reproduktionen af dessa enheter ha
vissa föreskrifter antagits och fastställts genom lag.
S. A-s.
Elektriska figurer, fys., kunna åstadkommas på
flera sätt, t. ex. därigenom, att kulan på en laddad
flaska, hvars yttre beläggning hålles i handen, får
glida öfver en hartskaka och denna därefter beströs
med s. k. nikt (semina Lycopodii), svafvelblomma
eller mönja. På de berörda punkterna uppkomma då, om
laddningen var positivt elektrisk, greniga figurer,
men om den var negativ, visa sig runda plättar. Sådana
figurer kallas äfven "Lichtenbergska figurer". De
kunna framkallas äfven på kristallytor, hvarvid man
iakttager, att de påverkas af den kristalliniska
strukturen, så att t. ex. ellipser uppstå i
st. f. cirklar. Äfven med stämplar eller sigill kan
man åstadkomma elektriska figurer. Sigillet ställes
på en fullkomligt plan kaka af lack, harts eller beck
samt beröres med kulan på en laddflaska och upplyftes
därefter medelst isolerande handtag. Kakan, hvars
undre yta bör vara förenad med jorden, beströs därpå
med en blandning af svafvelblomma och mönja. Var
laddningen positiv, öfverdragas de ställen,
som berörts af sigillets plana delar, med fint
rödt pulver, men de mot fördjupningarna i sigillet
svarande ställena utfyllas med gula, krusiga figurer,
och det hela omgifves med en bred, gul strålning. Om
flaskan var laddad med negativ elektricitet, blifva
figurerna något olika. Elektriska figurer uppstå,
enligt hvad G. Karsten visat, jämväl på följande
sätt. Ett mynt eller en medalj lägges på ett
spegelglas, som hvilar på en med jorden förenad
metallskifva. Gnistor få slå öfver på myntet och
från detta på metallskifvan. Om man därpå borttager
myntet och andas på glaset, afsätter sig fuktigheten
så, att en fullständig bild af myntet erhålles
(se Mosers figurer). Äfven åtskilliga andra sätt
finnas för framkallande af elektriska figurer.
L. A. F.*
Elektriska fiskar, fysiol. Se Djurelektricitet.
Elektriska isolationsämnen, elektrot., sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
