Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 283-284 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektriska maskiner

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hufvudgeneratorn (jfr t. ex. Elektrisk
arbetsöfverföring, fig. 2).

Fig. 45. Trefasgenerator.

Fig. 46. Vertikal trefasgenerator.

Den teoretiska
VS-spänning, som en viss magnetisering ger, erhålles
icke i allmänhet, då ström uttages ur generatorn,
utan magnetiseringen måste fördenskull oftast
regleras genom inkoppling af motstånd (för hand eller
automatiskt). Orsaken till spänningsförändringen
ligger äfven vid VSgeneratorn dels i kopparmotståndet
i lindningen, dels i ankarets själfinduktion och
ankarreaktion. Dessa senare förorsaka, om strömmen,
såsom vanligen är fallet, är fasförskjuten
efter spänningen, ett spänningsfall; är åter
fasförskjutningen
negativ, hvilket understundom kan hända, stiger
maskinens spänning genom ankarets återverkan på
fältet. För att en generator skall vara så föga
känslig som möjligt i detta afseende fordras, att
järnet är magnetiskt väl mättadt, att luftgapet
är stort samt att magneterna äro så anordnade,
att minsta möjliga läckning eger rum från dessa,
d. v. s. att de magnetiska kraftlinjerna icke i
afsevärdt antal gå öfver från pol till pol, utan att
passera ankarjärnet. Poldelningen bör därför vara
stor. De normala VSgeneratorerna hafva därför ofta
stor diameter och relativt liten bredd i axelns led.

Om växelström tillföres en VS-generator, kan denna
gå som motor. Den sättes dock icke i gång af sig
själf, utan måste först med något hjälpmedel bringas
upp i en hastighet, motsvarande växelströmmens
periodtal, då den sedan fortsätter att rotera med
denna hastighet. Den benämnes därför synkronmotor (af
grek. syn, med, och chronos, tid, öfverensstämmande
i tid). Den har endast inskränkt användning,
hufvudsakligen i fall, då man vill draga nytta af
dess intressanta egenskap att kunna, om den starkt
magnetiseras, visa samma verkan som en kondensator,
d. v. s. förorsaka en negativ fasförskjutning mellan
ström och spänning. Den användes därför i vissa fall
för kompensering af fasförskjutning.

De asynkrona (i tid ej öfverensstämmande)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>