Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektrokemiska teorien - Elektrokemisk industri - Elektrokultur - Elektrolys - Elektrolysrör - Elektrolyt - Elektrolytisk blekning - Elektrolytisk dissociationsteori - Elektrolytkoppar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åter kunna bilda föreningar af tredje
ordningen. Hvarje sammansatt kropp kan således, enligt
Berzelius, delas i tvenne beståndsdelar, dessa ofta
ytterligare i tvenne o. s. v. Så består t. ex. alun
af svafvelsyradt kali och svafvelsyrad lerjord,
det svafvelsyrade kalit af svafvelsyra och kali,
svafvelsyran af svafvel och syre, kalit af kalium
och syre. I flera fall får man antaga, att atomerna
hafva eller, efter omständigheterna, kunna erhålla
flera "polarisationsaxlar" och till följd däraf mer
än tvenne poler, hvilka kunna attrahera dylika poler
med motsatta elektriciteter hos ett antal atomer af
andra ämnen. Däraf följer, att en atom af ett ämne
kan förenas med två, tre eller flera atomer af ett
annat ämne. Denna elektrokemiska teori genomfördes af
Berzelius med den strängaste konsekvens och var under
lång tid enväldigt härskande inom vetenskapen. Tvifvel
och invändningar från kemisk ståndpunkt mot
densamma framkastades först af J. B. Dumas 1834,
och mot slutet af Berzelius’ lefnad blefvo de allt
flera. Att den i elektriskt hänseende är ohållbar,
visades af engelsmannen Daniell (1839). Slutligen,
kort efter Berzelius’ död (1848), öfvergafs teorien.
P. T. C. (S. A-s.)
Elektrokemisk industri, generell benämning på
sådana kemisk-tekniska industrier, där de väsentliga
kemiska processerna genomföras med direkt tillhjälp
af elektrisk ström antingen genom elektrolys på
våta vägen eller genom upphettning och smältning i
elektrisk ugn. De i ekonomiskt och tekniskt afseende
betydelsefullaste grenarna af den elektrokemiska
industrien (förutom de elektrometallurgiska) afse
framställning af följande produkter. Kaustikt natron
och kali samt soda framställas genom elektrolys på
våta vägen af motsvarande salter, hufvudsakligen
klornatrium och klorkalium. Som biprodukt vid en del
af dessa processer erhålles klorkalk. Kaliumklorat
ur klorkalium och hypoklorit (blekningsvätska) ur
klornatrium samt ett stort antal andra alkalisalter
(t. ex. alkaliperklorat, -persulfat, -kromat) erhållas
likaledes genom elektrolys på våta vägen.
Karbider, hufvudsakligen kalciumkarbid och
karborundum (siliciumkarbid), äfvensom konstgjord
grafit för olika ändamål framställas uteslutande
i elektrisk ugn. Ur kalciumkarbid framställas
på rent kemisk väg acetylen och kalciumcyanamid
(kalkkväfve). Salpetersyra och salpetersyrlighet
framställas ur luftens kväfve och syre i elektrisk
ljusbågsugn. Ozon framställes ur luft, som utsattes
för s. k. stilla elektriska urladdningar. Åtskilliga
organiska föreningar och färgämnen börja äfven att
framgångsrikt framställas på elektrokemisk väg.
Till de elektrokemiska industrierna höra äfven
ackumulatorindustrien och galvanotekniken
(galvanostegi och galvanoplastik). De flesta
elektrokemiska industrierna förbruka stora mängder
elektrisk energi, och den ekonomiska driften är
därför i hög grad beroende på priset på densamma. Som
kraftkällor för dessa industrier kunna därför i
de flesta fall endast vattenkraft och i få fall
värmemotorer (ång- och gasmaskiner) komma i fråga.
J. O. R-s.
Elektrokultur, odling af växter under inverkan af
elektrisk spänning. Enligt en mängd undersökningar
synes den atmosfäriska elektriciteten ha stor inverkan
på växtlighetens utveckling, och man har genom
elektriska strömmar öfver växterna eller genom den
jord, hvari de växa, starkt ökat bildningen af
växtmassa. Denna elektricitetens inverkan har dock
visat sig så beroende af yttre omständigheter
och så nyckfull, att dess praktiska tillämpning
vid jordbruk och trädgårdsodling ännu står
på försöksstadiet. Arbetena på detta område ha
utförts i synnerhet af L. Grandeau och S. Lemström.
H. J. Dft
Elektrolys (af grek. elektron, se d. o., och
lysis, lösning), fys., ett af Faraday bildadt ord,
som betecknar en sammansatt kropps sönderdelning
genom en elektrisk ström. En kropp, som på detta
sätt sönderdelas, kallas elektrolyt. För att en
sönderdelning af ifrågavarande beskaffenhet skall
kunna försiggå, måste elektrolyten vara en ledare
för elektriciteten och bör därjämte befinna sig
i flytande form, antingen löst i en vätska eller
smält. Exempel förekomma dock äfven på elektrolys
af fasta kroppar, t. ex. jodsilfver. Elektrolyterna
äro salter, i hvilket begrepp äfven syror och baser
kunna innefattas. Vid sönderdelning af klorväte,
löst i vatten under elektricitetens inverkan,
ega enligt nyare åsikter följande förhållanden
rum. Klorvätemolekylerna äro uti vattenlösning
till stor del sönderdelade uti sina ioner, positivt
laddade väteatomer och negativt laddade kloratomer. En
positivt laddad kropp rör sig från högre till lägre
potential, en negativt laddad tvärtom. Följaktligen
komma väteionerna att röra sig i den elektriska
strömmens riktning och utfällas slutligen vid
den negativa polen, katoden, hvarför de äfven
kallas kationer. På samma sätt vandra de negativt
laddade klorionerna till anoden och kallas därför
anioner. Då ionerna kommit till polerna, afge de där
sina elektriska laddningar och utfällas såsom vanliga
molekyler. Vi få således i detta fall vid den positiva
polen klorgas, vid den negativa vätgas.
Sedan kunna de ursprungligen utfällda ionerna
reagera med vattnet eller elektroden. Är denna
exempelvis af koppar, så angriper kloren denna och ger
kopparklorid. Kloren angriper också delvis vattnet och
ger därmed klorväte och syrgas. De positiva ionerna
af alkalimetaller och alkaliska jordartsmetaller ge
med vatten vätgas och oxidhydrat.
Den positiva ionen är alltid en metall (eller väte)
eller en atomgrupp (t. ex. ammonium), som kan
ersätta en metall; den negativa ionen utgör resten
af den elektrolytiska molekylen. Denna rest kan också
betecknas såsom en syra, som förlorat sina väteioner,
och reagerar i många fall med vatten under bildning
af syran i fråga och syrgas. Den mängd ioner,
som utfällas af en gifven mängd elektricitet,
är proportionell mot denna elektricitetsmängd,
och samma elektricitetsmängd utfäller ur olika
elektrolyter ekvivalenta mängder ioner (Faradays
lag 1834). Jfr Dissociation. Se
vidare Galvanoplastik och Polarisation 2.
K. L. (S. A-s.)
Elektrolysör (se Elektrolys), tekn., apparat,
i hvilken elektrolytiska processer utföras; särskildt
kärl, i hvilket elektrolytisk blekvätska beredes eller
"elektrisk" blekning (se d. o.) försiggår. G. H-r.
Elektrolyt (af grek. lyein, lösa, upplösa), fys.,
en kropp, som sönderdelas medelst en elektrisk
ström. Jfr Elektrolys.
Elektrolytisk blekning. Se Blekning 1.
Elektrolytisk dissociationsteori. Se
Dissociation.
Elektrolytkoppar. Se Elektrometallurgi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
