Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektromagnetism - Elektrometallurgi - Elektrometer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strömmen af bry tes, hvaremot stålet bibehåller
sin magnetism. Jir Elektromagnet och Magnetisering. _
K.L.*
Elektrometallurgi (se Elektron och Metallurgi), den
gren af metallurgien, som omfattar metallers förädling
eller raffinering samt metallers framställning
ur sina malmer med direkt tillhjälp af elektrisk
ström. Hithörande processer kunna försiggå antingen
1) på våta vägen, hvarvid metallen på lämpligt sätt
med någon syra eller alkali bringas i vattenlösning
(elektrolyt), hvarur den sedan utskiljes medelst
den elektriska strömmen (elektrolys) och afsättes på
den negativa elektroden (katoden); eller 2) på torra
vägen, hvarvid metallen eller malmen smältes i en
elektrisk ugn (se d. o.) och utvinnes ur den smälta
massan på grund antingen af den elektriska strömmens
elektrolytiska inverkan eller af kemiska reaktioner,
möjliggjorda genom den höga temperaturen.
De elektrometallurgiska processer, som ha särskild
praktisk betydelse, afse följande metaller:
alkalimelallerna (natrium, kalium etc.) utvinnas
ur kloriden eller hydratet, som i smält tillstånd
underkastats elektrolys i en ugn af typ 6 (se
Elektrisk ugn, fig. 6), hvarvid dock elektrodrummen
genom anbragt lämplig mellanvägg hållas nästan skilda
från hvarandra. - Magnesium och kalcium framställas
på liknande sätt ur sina kloridföreningar. -
Aluminium framställes uteslutande i elektrisk
ugn, vanligen af typ 5, såsom i Heroults och Halls
förfaranden. Råmaterial äro fluorföreningen kryolit
och hydratet bauxit. - Koppar. Försöken att på direkt
väg utan föregående afskiljande genom smältning
etc. bringa kopparn i malmen i vattenlösning och
utvinna densamma genom elektrolys, såsom i Höpfners
och Siemens & Halskes processer, hafva ännu ej
definitivt lyckats. Däremot raffineras största delen
af all marknadskoppar genom elektrolys i svafvelsur
lösning ("elektrolytkoppar"). - Nickel raffineras
f. n. genom elektrolys (Balbach, Förenta staterna),
och många processer äro föreslagna med elektrolyter
af nickels klor-, svafvelsyre- och cyanföreningar. -
Guld och silfver raffineras medelst elektrolys
på våta vägen, och vid guldframställning medelst
cyanmetoden användes elektrolys med fördel vid
guldets slutliga afskiljande. - Zink. Många processer
för zinks utvinnande eller raffinering såväl på
våta vägen som i elektrisk ugn ha föreslagits,
men ha ännu ej vunnit afsevärd användning. - Bly
raffineras f. n. med framgång på våta vägen medelst
användning af en elektrolyt af kiselfluorvätesyra
(Betts förfarande). - Krom, volfram, molybden och
vanadin framställas nästan uteslutande ur sina malmer
vanligen i legering med järn genom reduktion med kol
i elektrisk ugn, hvarvid den elektriska strömmen
endast tjänar till att framkalla den nödvändiga
höga temperaturen. - Järn och järnlegeringar såsom
med föregående ämnen, kiseljärn etc., samt stål
framställas med framgång medelst smältning i elektrisk
ugn. Särskildt märkas Heroults process (ugnstyp 6),
Stassanos (ugnstyp 7) och Kjellins (ugnstyp 8).
J. O. R-s.
Elektrometer (af grek. elektron, se d. o., och
metron, mått), fys., instrument för mätning af
potentialen eller "volt-talet" hos en elektriserad
ledare. Elektrometrarna äro egentligen endast ett
slags elektroskop, men försedda med
gradering, så att kvantitativa bestämningar kunna
erhållas (t. ex. Exners elektrometer). Till dem
hör Henleys kvadrantelektrometer, hufvudsakligen
afsedd för undersökning af elektricitetsmaskiners
laddningsgrad. Den utgöres af en uppstående ledare,
vid hvilken är, i vertikal ställning, fäst en
skifva af half- eller kvartscirkelform, i kanten
försedd med gradering. I medelpunkten af skifvan är
fäst en fin silkestråd med en flädermärgskula. När
instrumentet laddas, repelleras kulan från ledaren
en viss vinkel, som afläses på skifvan och utgör
ett slags mått på laddningen. Så länge denna
bibehåller sig, kvarstår pendeln i samma läge;
men i samma mån den aftager, sjunker pendeln
tillbaka till sitt naturliga vertikala läge. Af
bättre konstruktion är Brauns elektrometer,
hvars hufvuddel består af två långa metallremsor,
hvaraf den ena är fast och står vertikalt samt är
urskuren på midten. I midtpunkten af det urskurna
stället är den andra remsan upphängd ungefär såsom
en inklinationsnål, så att den är mycket lättrörlig
och upphängningspunkten ligger nära tyngdpunkten. I
jämviktsläget, betecknadt med 0 på en bakom liggande
skala, ligger den rörliga remsan, "visaren", an mot
den fasta, på dess vänstra sida nertill och på dess
högra sida upptill. Laddas nu den fasta metallremsan,
så repellerar den den rörliga (som står i ledande
förbindelse med den förra genom upphängningen), och
laddningens eller potentialens storlek afläses på
den bakom liggande empiriskt graderade skalan. Till
skydd för yttre elektriska inflytelser är visaren
omgifven af ett metalliskt hölje med glasfönster för
visarställningens afläsande. Detta hölje afledes
vid försöken till jorden. Till elektrometrarna
höra vidare den elektriska torsionsvågen och
den s. k. urladdningselektrometern, eller
Lanes urladdningsflaska, som utgöres af en vanlig
laddflaska, framför hvars med den inre beläggningen
förenade knapp sitter en annan knapp, som är
förskjutbar från eller intill den förra och satt
i ledande förening med den yttre beläggningen. Med
tillhjälp af en sådan flaska kan man alltid ladda
ett batteri till samma styrka. Batteriet ställes på
en isoleringspall, och dess yttre beläggning sättes i
ledande förening med den inre på Lanes flaska. Under
batteriets laddning springa gnistor öfver mellan de
båda kulorna på Lanes flaska, och antalet af dessa
gnistor blir ett mått på batteriets laddning. Den
tyske fysikern Dellmann konstruerade ett
instrument, i hvilket en i den magnetiska meridianen
upphängd magnet stod i beröring med tvenne kulor. När
dessa laddades, fick magneten en del af laddningen
och stöttes därför bort från kulorna, till dess att
den verkande magnetiska kraften höll den elektriska
i jämvikt. En betydlig förbättring i elektrometrarnas
konstruktion infördes 1873 af sir W. Thomson (numera
lord Kelvin). Han konstruerade då sin s. k.
absoluta elektrometer och Thomsons kvadrantelektrometer,
hvilken vanligen användes på fysiska laboratorier. I
den "absoluta elektrometern" mätes attraktionen mellan
en liten platta (omgifven af en s. k. skyddsring) och
en stor platta på kändt afstånd från den förra, hvilka
ega olika elektrisk potential. Attraktionens storlek
bestämmes genom vägning. I kvadrantelektrometern
hänger en visare af formen 8 inuti en platt cylindrisk
dosa af metall,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
