Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eleusinska mysterierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
381
Eleusinska mysterierna
382
gudomlighet, som hämtats ur sitt atenska tempel,
bars i spetsen för tåget, som af denna anledning
kallades lakchoståget. Därefter följde präster och
öfverhetspersoner samt attiska efeber (ynglingar
i en ålder af 18-20 år), hvilka åtminstone i
romersk tid buro de reliker och andra heliga
föremål, som några dagar förut hämtats från
Eleusis. Slutligen kom mysternas skara. Tåget
skred fram genom Dipylon-porten åt v. utefter den
"heliga vägen", vid hvilken lågo flera helgedomar
och rastplatser, där tåget dröjde. Färden försiggick
under afsjungande af heliga sånger, uppförande af
danser samt lustiga skämt och upptåg, omväxlande
med offer vid väsens helgedomar. Den "heliga
vägen" var ung. 22 km. lång och kunde således af
en öfvad fotgängare till-ryggaläggas på 4 timmar,
men för mysterna räckte färden från daggryningen
till sent på kvällen. Sannolikt var det med afsikt,
som tåget ej fick anlända till Eleusis förrän efter
nattens inbrott. Fackel-glansen, under hvilken
mysterna nalkades den eleu-sinska helgedomen,
bidrog naturligtvis att stegra mysternas stämning
vid ankomsten till det efterlängtade målet. I
detta hänseende, liksom äfven för öfrigt, erbjuder
lakchoståget till Eleusis märkliga likheter med
moderna pilgrimståg till berömda vallfärdsorter i
södra Italien.
De viktigaste fungerande prästerlige ämbetsmännen (se
fig.) voro hierofanten, härolden, fackelbäraren och
tempelprästen, hvilka alla, så när som på härolden,
hade motsvarande kvinnliga funktionärer. Förnämst
bland dem alla var hierofanten, som tillhörde
Eumolpidernas gamla adliga ätt. Hans uppgift var
att visa de heliga tingen, och därjämte skulle
han framsäga och sjunga vissa liturgiska stycken,
hvarför han måste vara begåfvad med en klart
ljudande stämma. Festen i Eleusis synes ha varat
åtminstone 3 dygn, och mysterierna höllos i regel
nattetid. De inleddes med ett af härolden uttaladt
förbud för mysterna att yppa, hvad de finge upplefva
vid mysterierna.
Hvad vi veta om dessa, är också ganska litet. Vi veta,
att där anställdes vissa offer samt att bland mysterna
förekom ett sakramenterligt drickande. I slutet af
mysterierna förekom ett vattenoffer, vid hvilket
hvar och en af mysterna fyllde två kärl med vatten
och utgöt dem åt öster och väster under uttalande af
vissa rituella formler. För öfrigt bestod ritualen i
deikny’mena (det, som visades), äro’mena (dramatiska
framställningar) och legofmena (antagligen framsägande
och sjungande af vissa liturgiska partier). Det,
som visades, var heliga föremål och reliker;
de dramatiska framställningarna torde åtminstone
delvis ha rört sig kring Eleusis’ heliga kult-legend,
i hvilken Demeter under sorg och veklagan söker sin
dotter, som bortröfvats af Pluton, underjordens gud,
tills hon slutligen återfinner sin dotter, som får
tillstånd att vistas en del af året hos sin moder
på jorden (jfr fig.). Med "legomena" mena somliga
en förtydligande förklaring och utläggning af det,
som visats och som blifvit föremål för dramatisk
framställning; men med större skäl torde man däri se
en liturgisk afdelning, i hvilken mysterna måhända
i korus upprepade vissa rituella uttryck.
Numera har man alldeles öfvergifvit den äldre
uppfattningen, att i de eleusinska mysterierna ingick
ett dogmatiskt undervisande moment, och man har skäl
att tro Aristoteles, när denne säger, att
mysterierna icke afsågo undervisning, ntan fastmera
stämning. Man har förut trott, att mysterna i dessa
mysterier undervisades om själens odödlighet; men
detta är föga troligt, emedan grekerna i allmänhet
redan förut voro öfvertygade därom och för öfrigt
kunde hämta en sådan tro från andra religiösa källor,
nämligen Dionysosreligionen och orfismen. Däremot kan
ej nekas, att deltagandet i mysterierna för de däri
invigde medförde öfvertygelsen om en bättre lott i
lifvet efter detta än den, som de andra fingo. I den
homeriska Demeterhymnen läsa vi följande: "Säll är
den människa, som har skådat dessa heliga handlingar,
men den, som icke är invigd och icke delaktig af
de heliga gudstjänstbruken, skall icke efter döden
få samma lott som de andra, i underjordens kvalmiga
dunkel". Samma tanke uttalas af Pindaros, Sofokles,
Platon och Isokrates. Så till vida synas de eleusinska
mysterierna ha haft beröring med den s. k. orfismen,
en mystiskt religiös riktning, som med förkärlek
sysslade med eskatologiska förhållanden. Dock torde
det orfiska inflytandet på dessa mysterier i klassisk
tid ha varit mindre, än man vanligen antager; och det
förtjänar framhållas, att man vid de grundliga och
omfattande arkeologiska utgräfningarna i Eleusis har
funnit så svaga spår af lakchos, som dock antages ha
varit en exponent för det orfiska inflytandet. Däremot
synas mysterierna i den religiösa synkretismens tid
ha uppblandats med vissa dionysisk-orfiska element.
Det fanns i dessa mysterier förutom mysterna jämväl en
högre grad af invigda, epopterna (skådare), hvarmed
antagligen menades de, som en gång fullständigt
genomgått den eleusinska mysterieritualen, men hvari
deras skådande bestått, är oss icke bekant. Sannolikt
har det hela varit afsedt att stegra den religiösa
känslostämningen, som under de föregående dagarnas
reningsceremonier, fastor och offer var väl
förberedd. Och de eleusinska mysterierna torde just
därför ha haft en sådan dragningskraft, emedan de
i motsats till den officiella religionen egde en så
stor rikedom på religiöst stämningsvärde.
De eleusinska mysterierna åtnjöto under forntiden en
liflig tillslutning, som ingalunda minskades under
den romerska tiden. Särskildt under den religiösa
renässans, som utmärkte Antoninernas tidehvarf (2:a
årh. e. Kr.), kunde dessa mysterier fröjda sig åt
kejsargunst och ökad glans. Under kristendomens
ökade inflytande blefvo dessa mysterier en af de
sista och kraftigaste härdarna för den hedniska
folktron, och kristendomen själf har icke blifvit
oberörd af deras inflytande. När kejsar Valentinianus
364 förbjöd all nattlig gudstjänst, nödgades han
göra ett undantag för Eleusis, då den kejserlige
ståthållaren Prsctextatus förklarade, att utan dessa
mysterier skulle lifvet icke längre ega något värde
för hellenerna. Mysterierna firades sista gången
under kejsar Theodosius II (408-450 e. Kr.).
Litt.: Chr. A. Lobeck, "Aglaophamus" (1829),
Percy Gardner, "New chapters of Greek history"
(1892), P. Foucart, "Kecherchcs sur 1’origine et
]a nature des mystéres d’Éleusis" (i "Mémoires de
1’Académie des inscriptions", XXXV, 1896) och "Les
grands mystéres d’Eleusis, personnel, cérémo-nies"
(ibid. XXXVII, 1901), D. Philios, "Eleusis, ses
mystéres, ses ruines et son musée" (1896), A. Mommscn,
"Feste der stadt Athen im alterthum"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
