Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfenben - Elfenbensetsning - Elfenbenskusten - Elfenbensnötter - Elfenbenspalmen - Elfenbenssnideri - Elfenbenssvärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mammutdjuret (s. k. fossilt elfenben, från Sibirien), af
flodhästen, hvalrossen m. fl. Alla dessa benämnen
äro dock underlägsna det äkta elfenbenet, i det de
äro vida mer porösa, innehålla mörka partier samt ej
kunna antaga så glänsande polityr. Konstgjorda massor,
såsom celluloid m. m., hvilka imitera elfenben, sakna
all struktur. S. k. vegetabiliskt elfenben är kärnorna
af frukten från elfenbenspalmen (se Cœlococcus och
Phytelephas) och användes i stor utsträckning inom
knappindustrien.
Elfenbensetsning. Se Etsning och Etsningsvätskor.
Elfenbenskusten (fr. Côte d’Ivoire). Se Guinea.
Elfenbensnötter, bot. Se Cœlococcus och Phytelephas.
Elfenbenspalmen, bot. Se Cœlococcus och Phytelephas.
Elfenbenssnideri, konsten att i elfenben (se
d. o.) snida ornament, gestalter och hvarjehanda
lyxföremål. Sedan urminnes tider har sådan bearbetning
af materialet förekommit hos skilda folkraser i Gamla
världen; redan stenålderns grottinvånare inristade på
mammuttänder teckningar af renar. Till material för
mindre, dekorativ skulptur lämpar sig det gräddhvita
elfenbenet utmärkt genom sin fina och likformiga
struktur, sin stora elasticitet, hållbarhet och
lätthet att antaga polityr samt sin varma, milda ton,
som erinrar om människohuden. Arbetet i det hårda
ämnet kräfver tålamod och försiktighet; vanliga
verktyg därvid äro såg, sticklar, skafjärn, svarf,
rasp och fil.
I forntiden prydde assyrierna möbler och väggar
med elfenben; judarna gjorde sammalunda, och
Salomos praktfulla tron var af elfenben (1 Kon. 10: 18–20).
Egypterna förfärdigade däraf reliefplattor,
gudabilder, toalettaskar m. m. Hos grekerna ingick
elfenbensarbetet (i förening med guld) i den mest
upphöjda bildhuggarkonsten (se Kryselefantin).
Romarna använde konstarbetadt elfenben i möbler
(bl. a. sella curulis, se d. o.), musikinstrument,
toalettföremål och konsulardiptyker (se Diptychon
med fig. 1) samt privatpersoners diptyker (jfr
första diptychonbilden å vidstående plansch). Inom
den bysantinska stilen är Maximianus’ biskopsstol
(se planschen) i Ravenna (omkr. 550) ett mästerverk
af sirlig elfenbensteknik. Under större delen af
medeltiden, åtminstone 800–1300-talen, blomstrade
elfenbenssnideriet i Italien och Frankrike (jfr
planschen), i Schweiz (jfr bild 2 till art.
Diptychon) och Tyskland; mest togs det i
bruk för kyrkliga föremål, såsom flygelaltaren,
småstatyer, relikgömmor, krucifix, kräklor, kalkar,
men äfven till världsliga ting, bl. a. bokband,
schatull, praktsadlar, dryckeshorn, jaktredskap,
schackbräden. Under renässansen tillbakaträngdes
elfenbensslöjden af guldsmedskonsten och bronserna,
men tog ny fart omkr. 1600, upplefde under
barocktidehvarfvet sin högsta blomstring och antog en
sinnligt glad, ej sällan yppig prägel i anslutning
till högrenässansens och barockens bildhuggeri,
men i motsättning till medeltidens asketiska, om
träsnideri något erinrande stil. Många konstnärligt
förträffliga elfenbenssnidare framträdde under
1600-talet, framför allt i Tyskland, Nederländerna
och Frankrike. Vissa städer, såsom Augsburg, Nürnberg,
Antwerpen och Dieppe, vunno berömmelse inom arten. Med
stor virtuositet och ofta
mycket god formdaning snidade man krucifix,
reliefplattor (från lågrelief till nästan fristående
högrelief) med mytologiska, religiösa, allegoriska,
erotiska och backiska scener (se planschen), vidare
fat, kannor (se planschen) och andra praktuppsatser,
fartygsmodeller o. s. v. Konstsvarfningens utveckling
togs i tjänst hos elfenbensslöjden, särskildt i
Nürnberg, och man svarfvade af elfenben bägare
(se planschen) m. m., ofta i bisarra former. Från
Italien (Venezia och Milano) spred sig smaken
för elfenbensinläggning i möbler samt solfjädrar
af ämnet. Bland utmärkta elfenbenssnidare under
barocktiden må nämnas nederländarna Duquesnoy,
Faydherbe, Opstal och van Bossuit, hos hvilka Rubens’
stil mer eller mindre är härskande, tyskarna Petel
(i Augsburg), Zick (konstsvarfvarfamilj i Nürnberg),
Angermaier (i München), Rauchmiller (i Wien),
Permoser (i Dresden) och Elhafen (i Düsseldorf)
samt norrmannen Magnus Berg (i Köpenhamn). I
Stockholm snidade fransmannen J. Cavalier (se denne)
på 1690-talet porträtt i form af elfenbensmedaljonger
af många högt uppsatta personer. Saken hade blifvit
på högsta modet; flera tyska furstar och flera danska
konungar jämte deras drottningar idkade denna slöjd
som dilettanter. Magnus Stenbock dödade fängelsetiden
med att svarfva elfenben. Rika samlingar finnas
ännu att se i Dresden, Gotha, Kassel, München,
Köpenhamn och flerstädes. Under rokokotiden fick
elfenbenskonsten stryka på foten för porslinets
segertåg och sjönk betydligt; god smak visade den
dåmera nästan blott i smärre föremål, såsom
tobaks-"rifjärn" (se planschen). Sedan 1890-talet har
den figurala elfenbensplastiken åter börjat taga
beaktansvärdt uppsving i Belgien, (dit råämnet i
mängd nu föres från Kongostaten) och i Frankrike.
I Orienten har denna slöjd utöfvats oafbrutet
sedan forntiden. Med förfinad smak formas i Indien
elfenbenet till möbler, gudabilder, djurskepnader,
prydnader, toalettsaker, små båtar, frukter
och blommor. Äfven de persiska arbetena visa
god stil och ornering. Kina är berömdt för sina
delikata genombrutna elfenbensarbeten, däri bland
solfjädrar, korgar, dosor, halskedjor och kulor
(de senare ofta till ett antal af mer än dussinet
inuti hvarandra). Mera fantasi visa japanerna
i sina talrikt förekommande elfenbensberlocker
(netzke), framställande små genrefigurer och
grupper, ofta i burlesk karikatyr. För öfrigt
formar man i Japan elfenbenet mest till plattor med
inläggning af lackerade stycken, koraller, pärlemor,
stenar och guld. Äfven araberna må ihågkommas
för sina präktiga arabesker och växtornament i
elfenben. Vissa negerstammar ornera med skicklighet
och smak hela elefantbetar (jfr fig. 3 i art.
Benin). Litt.:
Wyatt, "Notice of sculpture in ivory" (1856),
Andés, "Die verarbeitung des hornes, elfenbeines" etc. (1885),
Molinier, "Les ivoires" (1896),
Stuhlfauth, "Die altchristliche elfenbeinplastik" (s. å.),
Hornes, "Urgeschichte der bildenden kunst in Europa" (1898),
Cust, "Ivory workers of the middle ages" (1902), och
Scherer, "Elfenbeinplastik seit der renaissance" (1903).
E. F–t.
Elfenbenssvärta, tekn., benämning dels på den förr
i tiden af elfenbensaffall framställda bensvärtan, dels numera
på djupsvarta, bättre sorter af vanlig bensvärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
