- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
403-404

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elisabet af York - Elisabet Tudor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

göra slut på den gamla fiendskapen mellan husen
Lancasters och Yorks partigängare. Jfr Strickland,
"Lives of the queens of England", II. V. S-g.

illustration placeholder

4. E. Tudor, Englands ryktbaraste drottning, dotter
af konung Henrik VIII och hans andra gemål, Anna
Boleyn, föddes 7 sept. 1533 i Greenwich. Hennes
barndom och första ungdom förflöto i obemärkthet;
hon vistades mest på slottet Hatfield och fick
där en mycket omsorgsfull uppfostran. Bland hennes
lärare var äfven den ryktbare klassiske filologen
Roger Ascham. E. hade ärft sin faders goda hufvud,
folkliga sätt och hänsynslösa viljestyrka, men äfven
moderns fåfänga och lust för koketteri och intriger. I
sina studier, särskildt de språkliga, gjorde hon
goda framsteg. Parlamentet hade redan 1556 förklarat
Henrik VIII:s äktenskap med Anna Boleyn ogiltigt och
E. illegitim; hennes ställning var därför synnerligen
osäker, ehuru hon under faderns och halfbrodern
Edvard VII:s regering på det hela taget behandlades
som arfsberättigad kunglig prinsessa. Hon sväfvade
redan 1549 i stor fara, då storamiralen lord Seymour,
först älskare och sedan make till Henrik VII:s änka
Katarina Parr, efter dennas död sökte vinna hennes
hand. Då Seymour, hvars frieri hon på flera sätt
uppmuntrat, i mars s. å. afrättades som förrädare,
lyckades emellertid E. genom stor själfbehärskning
fritaga sig från delaktighet i hans politiska
planer. Än farligare blef hennes ställning, då
hennes halfsyster Maria efter Edvards död 1553 blef
Englands drottning. E. fogade sig motvilligt i att
deltaga i de nu återupplifvade katolska ceremonierna,
men undgick ej välgrundade misstankar för att stå
i förbindelse med de missnöjde protestanterna,
som ville uppsätta henne på tronen för att undgå
den öfverhandtagande katolska reaktionen. Wyatts
upprorsförsök 1554 åsyftade att göra henne till
drottning och förmäla henne med Edward Courtenay,
ättling på mödernet till Edvard IV. Misstänkt för
medbrottslighet i denna sammansvärjning, blef hon
t. o. m. för ett par månader (mars-maj) insatt i
Tower och hölls sedan under bevakning på Woodstock,
men lyckades äfven denna gång trotsa alla spejares
försök att mot henne samla fällande bevis samt fick
i dec. s. å. ånyo visa sig vid hofvet. Återstoden af
Marias regeringstid tillbragte hon i tillbakadragenhet
på Hatfield, nödsakad att iakttaga den största
försiktighet. Den hårda skola hon sålunda i ungdomen
måste genomgå öfvade henne i själfbehärskningens
konst, men utvecklade äfven till onaturlig höjd hennes
anlag för beräknande slughet och förställning.

Vid Marias död (17 nov. 1558) uppsteg E. på Englands
tron. Hennes första uppgift som regerande drottning
blef att ordna de kyrkliga förhållandena. Själf var
hon i trosfrågor tämligen indifferent och hyllade
närmast sin faders kyrkopolitik med dess skarpa
betonande af den kungliga suprematien och
engelska kyrkans oberoende af Rom. Hennes förtrogne
rådgifvare William Cecil (se Cecil 1) var afgjord
protestant, men mot Frankrike och dess gynnande
af hennes medtäflerska, den äfven till Englands
tron arfsberättigade Maria Stuart, måste hon bevara
stödet af spanske konungen Filip II:s vänskap och
nödgades redan därför gå varsamt till väga vid den
kyrkoförändring i protestantisk riktning hon nu i
öfverensstämmelse med önskningarna hos det engelska
folkets flertal gick att genomföra.

Detta skedde på hennes första parlament (1559)
genom uniformitetsakten, som påbjöd en protestantisk
gudstjänstordning, samt suprematiakten, som förklarade
E. för rikets "högsta styresman såväl i andliga och
kyrkliga angelägenheter som i världsliga". Senare
fixerades den engelska kyrkans bekännelse
i protestantisk anda genom "de 39 artiklarna",
hvilka ännu äro i det väsentliga gällande. Mot dem,
som ej ville "konformera sig" med den fastställda
kyrkoordningen - katolikerna och de strängt
kalvinistiske puritanerna -, förforo drottningen och
hennes kyrkliga domstol, "Höga kommissionen", tidtals
med stor hårdhet, mindre dock för deras religiösa
öfvertygelses skull, än därför att de vägrade erkänna
hennes konungsliga myndighet i kyrkliga frågor. Om
E:s kyrkliga nyordning se vidare Episkopalkyrkan.

Snart togs E:s uppmärksamhet i anspråk af svåra
yttre och inre förvecklingar. Skottlands dåvarande
drottning, Maria Stuart, ådrog sig de presbyterianske
skottarnas ovilja genom sin tillgifvenhet för den
katolska läran, en ovilja, som bröt ut i uppror,
sedan hennes make, lord Darnley, blifvit mördad och
man börjat misstänka, att hon hade medskuld i detta
brott. Maria, som tvangs att afsäga sig tronen,
flydde till England (1568) och begärde af E. hjälp
att återtaga den förlorade kronan. Detta var dock
en begäran, som Englands drottning svårligen kunde
uppfylla. Tiden var på det djupaste upprörd af
religiösa strider. Mot reformationen, hvilken
med underbar hastighet utbredt sig till nästan
alla Europas länder, reste sig vid denna tid
en kraftig katolsk reaktion, som med alla medel
sökte tillbakatränga och tillintetgöra den nya
läran. Maria var på det närmaste förbunden med denna
reaktions hufvudledare; E. var och visste sig vara
reformationens säkraste stödjepelare. Redan i egenskap
af representanter för tidens fientliga religiösa
riktningar måste de två drottningarna träda i en
oförsonlig motsats till hvarandra, och därtill kom,
att Maria såsom härstammande från konung Henrik VII -
hon var hans dotters sondotter - gjorde anspråk på
den engelska tronen, hvilka anspråk af Englands många
katoliker erkändes och förfäktades. I händelse af
E:s frånfälle var också Maria närmast arfsberättigad
till den engelska tronen, ett förhållande, som hos
Englands protestanter framkallade de allvarligaste
farhågor och förmådde parlamentet att i början
af E:s regering gång på gång uppmana henne att
ingå giftermål för att dymedelst åt landet trygga
protestantisk tronföljd. E. vägrade nu såväl att
emottaga Maria vid hofvet som att bevilja henne fri
genomfart till Frankrike samt lät sätta henne under
bevakning, till dess frågan om hennes delaktighet i
mordet på Darnley blifvit utredd. En officiell engelsk
utredning af omständigheterna vid mordet anordnades
(se därom Maria Stuart),

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:17 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbg/0220.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free