- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
405-406

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elisabet Tudor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

men E. lät ej undersökningen fullföljas till slut,
utan behöll Maria i förvar. Hennes afsikt tyckes
ha varit att nedsätta den skotska drottningen i
de engelske katolikernas ögon samt tvinga henne
att afsäga sig sina tronanspråk till förmån för
sonen Jakob, som då skulle i England erhålla en
protestantisk uppfostran. I öfverensstämmelse med sin
böjelse att i det längsta uppskjuta ett afgörande,
beslöt E. afvakta ett lämpligt tillfälle till en
uppgörelse, som borde trygga hennes egen ställning
och förskaffa engelska kronan ökadt inflytande på
Skottlands inre angelägenheter. Förbittrad öfver
det behandlingssätt hon fått röna, inlät sig Maria
i allt närmare förbindelser med påfven, Filip II i
Spanien och andra reaktionens ledare. Påfven Pius
V lyste 1570 E. i kyrkans bann, förbjöd hennes
undersåtar att lyda hennes lagar och befallningar
samt löste dem från deras trohetsed. E. omspänns
nu med ett helt nät af ränker, som åsyftade att
röja henne ur vägen, göra Maria till härskarinna i
England och återinföra den katolska läran i detta
protestantismens hufvudland. Det upptäcktes mer än
en sammansvärjning, som hade detta ändamål och hvari
Maria befanns vara invecklad, om hon ock ej kunde
öfverbevisas om meddelaktighet i de planer, som voro
riktade mot E:s lif. Englands drottning drefs sålunda
till nödvärn, och då hon obestridligen förfäktade
landets och den evangeliska religionens sak, på samma
gång hon värnade sin egen krona, fick hon på sin
sida nationens stora flertal, som högljudt fordrade
Marias död. Den fångna drottningen ställdes slutligen
inför en särskild domstol, hvilken dömde henne till
döden, hvarpå hon blef afrättad (1587). Dröjande och
tveksamt hade E. undertecknat dödsdomen, sannolikt
af fruktan för världens dom. Det var helt visst af
en sådan hänsyn, som hon vältrade ansvaret för Marias
död på sekreteraren Davison och andra sina rådgifvare,
förgäfves sökande på detta ovärdiga sätt göra troligt,
att afgörandet ej utgått från henne.

Maria Stuarts död ledde omedelbart till den länge
hotande stora kraftmätningen mellan E:s England
och Filip II:s spansk-nederländska välde. E. hade
förut i det längsta sökt trygga sig mot anfall från
Spanien genom att i förening med Frankrike hålla
Filip sysselsatt i Nederländerna. Hon vidmakthöll
därför vänliga förbindelser med franska hofvet,
framför allt genom de långt utdragna förhandlingarna
(1572-84) om giftermål mellan henne och franske
konungens broder hertig Frans af Alençon. Därjämte
understödde hon, dock endast ytterligt försiktigt och
aldrig med verklig kraft och bestämdhet, Filip II:s
upproriska undersåtar i Nederländerna samt gynnade
äfventyrslystna engelska fribytares plundringsfärder
till Spanska Amerika, i hvilka hon understundom äfven
var personligen ekonomiskt intresserad. Filips vrede
mot engelsmännen och deras drottning steg därunder
år från år, och Maria Stuarts afrättning rågade
måttet. Han utsände 1588 "den oöfvervinneliga
armadan" för att med ett väldigt dråpslag krossa
England (se Armada). E. var ej rustad att möta
anfallet. Till följd af en oklok sparsamhet hade
hon försummat att sätta flottan och i synnerhet
hären i stridbart skick. Men i farans stund gaf
hon sitt folk ett värdigt föredöme af själsnärvaro
och fosterlandskärlek samt förvärfvade därigenom en
ärofull andel i afvärjandet af ett anfall, som med
fördärf hotat ej endast Englands, utan hela Europas
religiösa
och borgerliga frihet. Den lysande framgången mot
tidens mäktigaste härskare väckte hos den engelska
nationen en djärf handlingskraft och framkallade
en rik utveckling på alla områden af mänsklig
verksamhet. Uppmuntrande och lifvande gick E. i
spetsen för sitt folk. Hon uppträdde efter segern
öfver armadan allt eftertryckligare mot Filip och
den katolska reaktionens öfriga handtlangare samt
uppmuntrade med statsklok framsynthet den engelska
handeln, som nu med förvånande fart växte och
utbreddes till alla världsdelar. För den andliga
odlingen visade hon ett varmt och upplyst intresse,
äfven om hon personligen ej kan sägas ha direkte
främjat den litterära blomstring, som utmärkte det
sista decenniet af hennes regering och kännetecknas
af författare sådana som Spenser, Marlowe, Shakspere
och Bacon. E:s irländska politik hade i allmänhet
varit skoningslös och förts med mycket växlande
framgång; kort före hennes död ingick underrättelse
om öns fullständiga underkufvande genom Ch. Blount,
lord Mountjoy (1603). E. afled, nära 70 år gammal,
24 mars 1603 i Richmond, och med henne utslocknade
Tudorernas ryktbara konungasläkt.

Hos drottning E. såsom politisk personlighet
framträda ljus och skugga skarpare än hos de fleste
dödlige. Hon var en natur af kraftiga anlag och egde
en maktlystnad, som alltför ofta urartade till hårdhet
och despotism, t. ex. i förhållandet till parlamentet
och äfven till hennes förträfflige rådgifvare, Cecil
(lord Burleigh), Walsingham m. fl., och stundom
lät hon bestämma sig af nyck och egensinne; men hon
offrade ej åt sina personliga tycken fosterlandets
väl, ty för Englands ära och välgång hade hon en
öppen blick, ett varmt hjärta. I sin yttre statskonst
misstog hon sig ej ofta om målen, men hon sökte dem
gärna på listens och ränkernas krokvägar. - I sitt
enskilda lif skattade E. mycket åt den mänskliga
svagheten. Hon hade en öfverdrifven smak för yttre
prål och grann utstyrsel samt visade ännu in i sena
ålderdomen en förunderlig behagsjuka. Intet smicker
var någonsin så starkt tilltaget, att hon ej mottog
det med välbehag. I sin svaghet för vackra och
artiga beundrare (Robert Dudley, earl af Leicester,
Robert Devereux, earl af Essex, Hatton, Raleigh
m. fl.) öfverskred hon ofta värdighetens råmärken,
hvilket gaf anledning till för henne menliga rykten,
hvilkas sanningskärna dock torde ha varit skäligen
liten. Att träda i gifte torde hon som drottning
knappast någonsin på allvar hafva tänkt, men sina ej
få friare - bland dem Filip II, Erik XIV, ärkehertig
Karl af Österrike, de franske hertigarna af Anjou och
Alençon, skotten James Hamilton, earl af Arran, samt
earlen af Leicester - uppehöll hon, än af behagsjuka,
än af politisk beräkning, med fagra löften. Kvinnlig
försynthet hörde ej till hennes egenskaper. När det
heta tudorska blodet kom i svallning, kunde hon bryta
ut i "äkta manliga" svordomar, och omgifningen fick
då ej sällan känna den kungliga handens tyngd. Till
sitt yttre var E. väl ej vacker, men hon hade en
ståtlig växt och själfulla anletsdrag.

Om drottning E. som enskild person hade sina fel och
svagheter, så förmådde de dock ej fördunkla hennes
lysande härskargåfvor eller afsevärdt förringa hennes
betydelse för den historiska utvecklingen. England
upphöjde hon till en af tidens protestantiska
hufvudmakter och visade engelsmännen det element,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:29:12 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbg/0221.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free