Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elritssläktet - El Rocadillo - El Sag - Elsass
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ryggen brunaktig eller svartgrön, med svarta,
gula eller rödaktiga fläckar och längdstreck å
kroppssidorna, samt på undre delarna röd eller
silfverhvit med mörka punkter. Den uppnår en längd
af ända till 10 cm. och förekommer ganska allmänt
öfver hela landet i smärre vattendrag äfvensom i
Östersjöns och Bottniska vikens skärgårdar, där
den leker i slutet af juni och i juli. Köttet är
godt och anses på vissa trakter såsom en läckerhet;
i Sverige användes elritsan för det mesta blott till
agn. Elritsan är en munter och liflig fisk, särdeles
passande att hafva i akvarier o. d.
J. G. T. (L-e.)
El Rocadillo [-di’ljå]. Se Carteja.
El Sag. Se Elefantine.
Elsass (fr. Alsace, nlat. Alsatia), östra delen
af tyska "rikslandet" Elsass-Lothringen. 8,292
kvkm. 1,198,774 inv. (1905), af hvilka 854,073
(71,2 proc.) voro katoliker, 316,891 (26,4
proc.) protestanter och 24,543 judar. För allra
största delen af invånarna är tyska modersmålet;
franska talas nämligen i södra E. (Ober-E.) af
endast 1 proc. och i norra E. (Unter-E.) af
endast 2 proc. af befolkningen. Folkmängdstätheten är
144 på 1 kvkm. E. omgifves i n. af Rhen-Pfalz, mot
hvilket Lauter delvis är gräns, i ö. af Baden, från
hvilket det skiljes genom Rhen, i s. af Schweiz och
Frankrike utan naturliga gränser, i v. af Frankrike
och Lothringen. Den västra gränsen mot Frankrike
följer Vogesernas hufvudkam.
E:s historiska öden hafva på grund af landets
geografiska läge varit mycket skiftande. Det har
nämligen i ännu högre grad än andra områden i
Rhen-trakterna varit ett omstridt byte mellan de
starkare välden, som etablerats å ömse sidor om
Rhenfloden. E:s äldste kände inbyggare voro af
keltisk stam, men blandades tidigt med germanska
bosättningar. Under sina galliska fälttåg (58–50
f. Kr.) införlifvade Cæsar landet med Romerska
riket, och eröfringen tryggades genom en mängd
militärstationer och kolonier: Augusta Rauracorum
(Augst, vid Basel), Tabernæ (Saverne l. Zabern),
Mons brisiacus (Alt-Breisach) och Argentoratum
(Strassburg) m. fl. Sedan 3:e årh. e. Kr. inföllo
de germanske alemannerna gång efter annan i E.,
där de till en början drefvos tillbaka, särskildt
genom Julianus Apostatas seger vid Strassburg
357, men från början af 400-talet gjorde sig
till herrar. År 496 besegrades alemannerna vid
Zülpich af frankerna, hvilka eröfrade en god del af
E. och där främjade kristendomens införande. Till
eröfringens tryggande öfverflyttades dit en del
franker ("elisassen" l. bland främlingar bosatta),
efter hvilka landsnamnet E. på 600-talet anses ha
uppkommit. Tidigt lämnade merovingerna E. såsom
hertigdöme åt etichonernas mäktiga släkt, hvilken
innehade hertigvärdigheten, till dess den upphäfdes (i
midten af 700-talet). Genom fördraget i Verdun (843)
blef E. en del af Lothars rike, men genom fördraget
i Mersen (870) lades det till Östfrankiska riket
(Tyskland) och räknades därefter såsom en del af
hertigdömet Schwaben. De schwabiske hertigarna buro
likväl oftast särskildt titeln hertig af E. Så var
förhållandet med Hohenstauferna, ända tills deras
ätt utgick (1268). – Efter denna tid sönderföll
E. i ett stort antal riksomedelbara områden, så att
E. framgent blef endast ett geografiskt namn utan
motsvarande politisk betydelse. Af ålder var E. för
rättsskipningens handhafvande deladt i
två grefskap: Südgau l. vanligare Sundgau, äfven
kalladt Ober-E., samt Nordgau, vanligen
nämndt Unter-E. Sedan 1100-talet innehade
Habsburgarna landtgrefveuppdraget i Sundgau, och
de begagnade upplösningstiden inom riket efter
Hohenstaufernas undergång till att här betydligt
utvidga sitt område. I Ober-E. funnos några smärre
själfständiga områden, bland hvilka de fem fria
riksstäderna Mülhausen (sedan 1515 medlem af
Edsförbundet), Kolmar, Kaysersberg, Münster im Thal
och Türckheim förtjäna nämnas. I Unter-E. saknades
dylikt dominerande välde som Habsburgarnas i
Ober-E.: de omfångsrikaste besittningarna tillhörde
biskopsdömet Strassburg, hvars innehafvare sedan 1384
förde den alldeles betydelselösa titeln landtgrefve
af Unter-E., samt grefvarna af Hanau-Lichtenberg;
den fria riksstaden Strassburg egde jämväl ganska
betydande områden, medan öfriga tio riksstäder här
(de viktigaste voro Hagenau, Oberehnheim, Rosheim,
Schlettstadt och Weissenburg) voro små och svaga;
dessutom funnos här strödda besittningar, tillhöriga
andra riksstånd (sålunda hade Habsburgarna ett par små
områden) eller medlemmar af riksridderskapet samt
ett fyrtiotal s. k. fria riksbyar. I denna brokiga
blandning af skilda välden sökte riksstäderna
genom sammanslutning bevara sitt oberoende;
det rika Strassburg stod sålunda under 1400- och
1500-talen ofta i förbund med Basel, Zürich, Ulm,
Augsburg m. fl., medan de tio smärre riksstäderna
i E. sedan 1300-talet voro förenade i ett lokalt
förbund, kalladt elsassiska Dekapolis. Å andra sidan
sträfvade Habsburgarna att från sina besittningar
i Ober-E. draga äfven det öfriga af E. under sitt
inflytande; i själfva verket egde de som innehafvare
af det eljest i riket försvunna landsfogdeämbetet
(reichslandvogtei, præfectura provincialis)
ännu på 1600-talet vissa befogenheter, mest af
ekonomisk art, öfver de tio riksstäderna samt de fria
riksbyarna. Splittringen och de inre striderna hämmade
ej den rika Rhentraktens kulturella blomstring,
hvarom bl. a. namn som Otfried, Eckhart, Johannes
Tauler, Gutenberg och Sebastian Brant vittna. Det
vakna andliga intresset vållade, att reformationen
mycket tidigt vann inträde här: 1529 afskaffades den
katolska mässan i Strassburg, och staden blef sedan en
af protestantismens stödjepunkter inom Syd-Tyskland,
deltog i schmalkaldiska förbundet, i evangeliska
unionen och senare i Heilbronnförbundet. – Redan under
medeltidens sista sekel hade enstaka försök gjorts
från Frankrike att vinna fast fot i det splittrade
E. När Habsburgarnas ställning i dessa nejder omkr. år
1500 väsentligen stärkts genom förvärfvet af den
burgundiske hertigen Karl den djärfves kvarlåtenskap
samt genom arfsrätten till de spanska besittningarna,
började de franske konungarna, fr. o. m. Frans I,
den konsekventa angreppspolitik, genom hvilken de
sökte sönderbryta den kedja af habsburgska länder,
som hotande omslöt deras rike. Att förvärfva E. och
därmed tränga fram till Rhen blef ett af hufvudmålen
för denna politik, särskildt efter Henrik II:s
deltagande i schmalkaldiska kriget, och dit riktade
sig Richelieus alla bemödanden under trettioåriga
kriget. Gustaf II Adolf och Axel Oxenstierna kunde
genom förbund med Strassburg och genom ockupation af
de militäriskt viktigare orterna till en tid stänga
vägen för det franska inflytandet, men efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
