Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 461-462 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elöpatak - e. m. - Em - Emacerera - Emaciatio - E-mah - Émail - Emalj

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kurgästernas antal är omkr. 1,500. Stor
utförsel af mineralvatten.
(K. B. W.)

e. m., förkortning för 1) efter middagen; 2)
lat. ejusdem mensis, i samma månad.

Em, kloster. Se Öm.

Emacerera (af lat. macer, mager), utmärgla,
uthungra. - Emaceration, utmärgling, uthungring.

Emaciatio, lat., med. Se Macies.

E-mah, "stort hus", tempel åt modergudinnan
Nin-mah (Istar), i Babylon, uppgräfdt af Tyska
orientsällskapet. Se Babylon, sp. 572.

Émail [erna7]], fr. Se Emalj.

Emalj. 1. (Fr. émail, af mlat. smaltum, besläktadt
med sv. smälta), kem. tekn., en mer eller mindre
lättsmält, i de flesta fall ogenomskinlig, hvit
eller färgad glasfluss. Den utgöres oftast af
bly-, kali- och natronsilikat, stundom uppblandade
med borsyrade salter. Hvit, ogenomskinlig emalj,
t. ex. på urtaflor, kakel och Delftporslin, innehåller
tennoxid samt beredes på det sätt, att en legering
af tenn och bly genom upphettning vid lufttillträde
syrsattes till oxider, som slammas och smältas med
kvartspulver och alkalier. Färgade emaljer erhållas
genom tillsats af metalloxider. De smälta emaljerna
pulveriseras fint och anbringas i degform på föremål,
som skola emaljeras, hvarefter dessa upphettas i
muffel, tills emaljpulvret smälter. Man anbringar emalj
på glas, porslin och andra lervaror, guld, silfver
och järn. Emaljerade kokkärl af järn hafva på senare
tider mycket kommit i bruk. För sådana ändamål får
emaljen ej innehålla bly, enär detta kan utdragas
af sura vätskor och sålunda vara hälsovådligt.
P. T. C.*

2. (Emaljväf), anat., den hårda massa, som
bildar kronornas ytor på människans och vissa djurs
tänder (t. ex. hundens). I somliga djurs
tänder förekommer emaljen inblandad med andra väfnader
inne i tändernas massa, t. ex. i oxens
veckade tänder; hos andra saknas den alldeles, t.
ex. hos elefantens betar. Emaljen består
af smala, fem- eller sexsidiga, svagt buktiga,
vattrade prismor, hos människan ställda med sin
ena ända mot elfenbenet (dentinet), med
den andra mot tandytan, hvarest de täckas
af den strukturlösa emaljhinnan. Dessa prismor,
som till största delen utgöras af kalksalter
(äfven kiselsyrade), bilda den hårdaste väfnaden
i djurkroppen och stå tätt packade intill hvarandra,
liksom styckena i en mosaik, utan märkbar
mellansubstans. G. v. D.*

3. Konstind., målning med glasflusser,
emaljmåleri; föremål, vanligen af metall, betäckt
eller hufvudsakligen prydt med emalj (glasfluss).
Glasflussen pulveriseras, fuktas, anbringas medelst
pensel eller annat verktyg på en yta af metall (eller
af fajans, porslin, glas), den s. k. excipienten,
fastsmältes vid denna, får sedan långsamt svalna och
poleras. I forntiden voro babylonierna, assyrierna
och elamiterna mästare i konsten att emaljera tegel
(se vidstående fig. 1 och planschen till art.
Babylonien samt fig. l i art. Elam). Konsten
att emaljera metall torde från egypterna ha kommit
till grekerna och etruskerna. - Det enklaste slaget
af emalj förekommer numera å kokkärl och urtaflor.
Af betydelse ur konstnärlig synpunkt äro
"guldsmedsemaljen" och "målaremaljen". - A.
Guldsmedsemaljen (fr. émail incrusté)
är ett slags mosaik, i hvilken de olika färgerna
anbringas bredvid hvarandra, antingen omedelbart
eller skilda genom fina metallkanter. Dess underarter
äro: a) Cellemaljen l. väggemaljen (fr. émail
cloisonné), i hvilken teckningen utföres medelst fina
metalltrådar (guld, mässing),
som fastlödas på excipientens (guld, koppar, porslin)
yta och bilda låga väggar (cloisons) mellan de olika
figurerna och figurdelarna.

Fig. 1. Assyrisk dörrhvalfsprydnad af emaljeradt tegel.

Mellanrummen (cellerna)
fyllas med emalj. Detta emaljeringssätt öfvades
tidigt i det bysantinska riket och öfverfördes
därifrån till det västra Europa, där Köln, Trier
och andra städer vid nedre Rhen under den äldre
medeltiden voro hufvudorter för denna tillverkning. I
våra dagar utföras med stor skicklighet cellemaljer
uti Indien, Kina och Japan (se fig. 2), ehuru på
enklare material (koppar, porslin, mässing). Gamla
cellemaljer äro ytterst sällsynta och dyrbara. En
Linköpings domkyrka tillhörig, af Kettil Karlsson
skänkt biskopsmössa (fig. 3), prydd med emaljplattor,
förvaras i Statens historiska museum, b) Gropemaljen
(fr. émail champ-levé), i hvilken teckningen utföres
medelst gravering, i det att antingen figurerna och
figurdelarna eller ock mellanrummen mellan dessa figurer
fördjupas i metallytan, och de sålunda uppkomna
fördjupningarna (groparna) fyllas med emalj.

2. Japansk vas i cellemalj.

Såsom
excipient brukas oftast koppar, hvars icke emaljerade
partier då vanligen förgyllas, så att figurerna
antingen framstå i emalj mot guld eller i guld
mot emalj. Dylik teknik öfvades fr. o. m. 4:e
årh. f. Kr. bland folken n. om alperna. I T. Arnes
uppsats "Svenska emaljerade föremål från den
förromerska järnåldern" (i festskriften "Studier
tillegnade Oscar Montelius", 1903) beskrifvas föremål
med gropemalj, några antagligen tillverkade i Väster-
och Östergötland, andra säkert på Gottland. Från
Nord-Tyskland synes denna teknik ha införts hit. Den
nyttjades under medeltiden i städerna vid Rhen,
i Frankrike (Limoges) och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>