Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Emfas - Emfysem - Emfyteusis - Emgalon - Emigrant - Emigrantagent - Emigrantlitteraturen - Émile ou de léducation - Emilia - Emilia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(t. ex. jul var det i st. f.: det var jul),
omskrif-ningar (t. ex. det var det, som dödade honom
i st. f.: det dödade honom) samt användandet af snart
sagdt alla retoriska medel. - Emfas tages stundom
äfven i betydelsen affektation, ordprål. - Emfatisk,
uttrycksfull; högtrafvande. (R-n B.)
Emfysem (af grek. emfysan, uppblåsa), det abnorma
tillstånd hos vissa af kroppens väfnader, då dessa
äro uppblåsta af luft eller gaser. De vanligaste
formerna af emfysem äro underhudsemfysem
och lungemfysem. Det förra frambragtes förr med
afsikt vid slaktning af kalfvar o. a. djur, genom
att luft inblåstes i den lösa cellväfven under
huden. Det slaktade djuret fick därigenom ett
fylligare utseende. Hos människor uppstår sådant
s. k. "subkutant" emfysem på olika sätt. Genom en
bristning i lungväfnaden kan luft vid andningen tränga
sig ut dels i lungans egen s. k. interstitiella väfnad
(interstitiellt emfysem), dels äfven utefter luftrören
till halsen och därifrån utbreda sig under en större
eller mindre del af den öfriga huden.
Ett subkutant emfysem kan uppstå äfven efter infektion
med gasbildande bakterier. Likartadt emfysem kan efter
döden uppstå i de flesta af djurorganismens väfnader
på grund af de vid förruttnelsen bildade gaserna. -
Det verkliga, s. k. vesikulära lungemfysemet
är en till lungväfnaden begränsad, enhetlig
patologisk-anatomisk sjukdomsförändring, framkallad
af helt andra orsaker än det subkutana emfysemet. Det
består uti en fortvarande utspänning af de finaste
lungblåsorna, åtföljd af ett mer eller mindre utbredt
försvinnande af den elastiska väfnaden dem emellan och
sammanflytande af flera sådana småblåsor till en enda
större. En betydlig ökning af hela lungans volym blir
en följd däraf. Dylika förändringar kunna framkallas
af öfveransträngningar af lungorna, genom fortsatta
och ihållande utspänningar vid andningsrörelserna hos
hornblåsare, sångare, dykare etc., vidare efter svår
långvarig hosta, såsom kikhosta och luftrörskatarr;
stundom uppstå ifrågavarande lungförändringar
utan dylika framkallande moment och af andra,
delvis ännu outredda orsaker. Slutligen är det
vesikulära emfysemet en i viss grad fysiologisk
ålderdomsförändring i lungan. Dessa förändringar inom
lungorna medföra en oförmåga hos dessa att utdrifva
den vid andningen använda luften samt verka hinderligt
för blodcirkulationen inom lungorna, hvarjämte dessa
under dylika förhållanden bli mera mottagliga för en
infektion, som framkallar lungkatarrer e. d. Symtomen
pläga utveckla sig småningom och kunna vålla
patienten stora svårigheter och obehag, äfven om
de icke direkte hota lifvets bestånd. Behandlingen
är vid lungemfysemet öfvervägande profylaktisk
och söker att förebygga utvecklandet af sjukdomens
svårare former. Då denna nått en viss utveckling,
blir den i hufvudsaklig grad symtomatisk. Sjukdomens
prognos är sålunda ogynnsam, hvad ett fullständigt
återställande till hälsan beträffar. - Jfr
Emphysema. F. B. (I. H.)
Emfyteusis. Se Emphyteusis.
Emgalon, zool. Se Vårtsvin.
Emigrant (af lat. emigrare, flytta ut,
utvandra). 1. Utvandrare, särskildt till
utomeuropeiska världsdelar. Se Utvandring. -
2. Emigranterna (fr. les émigrés), medlemmar af de
privilegierade stånden i Frankrike, hvilka efter
den stora
revolutionens utbrott (1789) af missnöje med sakernas
nya ordning eller fruktan för den tilltagande inre
jäsningen lämnade sitt fädernesland. Med konungens
yngste broder, grefven af Artois (sedermera Karl X),
prinsen af Condé, hertigen ai Bourbon och hertigen
af Enghien m. fl. kungliga eller högadliga personer
i spetsen slog sig en stor del af dessa emigranter
ned i tyska städer på andra sidan Rhen (Koblenz,
Worms m. fl.), dit de liksom öfverflyttade hela det
gamla feodala Frankrike med dess dygder och fel. Där
bildade de, i synnerhet sedan också konungens andre
broder, grefven af Provence (sedermera Ludvig XVIII),
1791 emigrerat, nästan en särskild stat med egen
diplomati och egen armé i öppet uttaladt syfte att med
vapenmakt och utländsk hjälp inbryta i Frankrike och
återställa den gamla ordningen. Emigranternas eget
opassande uppträdande, de europeiska kabinettens
rena intressepolitik och de franska härarnas
segrar omintetgjorde alla deras förhoppningar,
skingrade dem till snart sagdt alla Europas länder
(många sökte skydd i Sverige eller trädde i svensk
tjänst) och bragte en stor del i det största armod,
så mycket mer som de utsattes för franska regeringens
skarpa repressalier. Sedan de kunglige prinsarna
förgäfves uppmanats att vid vite af förlusten af
sina rättigheter återvända till Frankrike, antog
lagstiftande församlingen 9 nov. 1791 en lag, som
förklarade fransmän, som samlats utanför landets
gränser, misstänkta för fosterlandsförräderi samt
förlustiga lif och egendom, såframt de icke skingrade
sig före 1 jan. 1792. Ludvig XVI nedlade sitt veto
däremot, ehuru han förklarade sig ogilla emigrationen,
men nationalkonventet landsförviste dem för alltid
(23 okt. 1792) och antog en serie våldsamma lagar
mot dem: deras egendomar konfiskerades, deras
lif förklarades förverkade, och deras släktingar
förbjödos innehafva offentliga uppdrag. På grund
af grefvens af Artois odugliga ledning misslyckades
också deras försök att aktivt ingripa i Vendéeupproret
(landstigningen på Quiberon 1795), och alla deras
förhoppningar att kunna begagna sig af de inre
oroligheterna i Frankrike under direktoriet nedslogos
likaledes. Bonaparte gaf dem villkorlig amnesti och
rätt att återvända till Frankrike (26 apr. 1802) samt
slog småningom in på en alltmer försonlig politik,
hvilket återförde stora massor af emigranter till
Frankrike. Men först restaurationen (1814) återgaf dem
alla rättigheter, Ludvig XVIII återställde till dem
de egendomar, som ännu icke blifvit sålda, och 1825
beviljades en årlig skadeersättning på 30 mill. frcs
åt de emigranter, som under revolutionen fått sina
egendomar konfiskerade. Litt.: Klinckowström,
"Le comte de Fersen et la cour de France"
(2 bd, 1878), H. Forneron, "Histoire générale
des émigrés pendant la revolution française"
(3 bd, 1884, 1890), de Puymaigre, "Souvenirs
sur 1’émigration" (1884), och Ernest Daudet,
"Histoire de 1’émigration" (3 bd, 1886-90).
E. A-t.
Emigrantagent. Se Agent och Utvandring.
Emigrantlitteraturen, af G. Brandes införd beteckning
på den franska litteraturen vid 1800-talets början.
Émile [-il] ou de l’éducation, titeln på en pedagogisk
roman af J. J. Rousseau (se denne).
Emilia, bot. Se Senecio.
Emilia, landskap (compartimento) i konungariket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
