Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dunbar var Jakob IV:s hofpoet, en genial, men tygellös
natur och skarp satiriker. Den lifliga och kvicka
skotska humorn, som står i så skarp motsättning till
den mera tröga och flegmatiska engelska, har i honom
en ypperlig representant (t. ex. i "The dance of the
sevin deidlie synnis"). Den siste af denna gamla
skotska skola, som fortsätter Chaucers diktning,
är D. Lyndsay (1490-1555).
Det var äfven först under 1400-talet, som det
engelska medeltidsdramat uppnådde höjdpunkten
af sin utveckling, fast det existerat sedan
långt tillbaka. Första säkra underrättelse vi
ha om uppförandet af ett dylikt drama är från
1119, då Ludus S. Catharinae spelades i Dunstables
kloster. Det äldsta, som finnes kvar, är The harrowing
of hell (från omkr. 1272). Den sista oss bekanta
representationen af ett medeltidsdrama egde rum i
Coventry 1580. Medeltidsdramat hade äldst en rent
religiös karaktär, utgjorde en del af liturgien
och var skrifvet på latin. Sedan författades det
på engelska och franska. Äldst utgjordes det af
dramer med händelsen hämtad ur bibeln (mysterier)
eller ur legenden (mirakelspel); båda arterna kallas
för öfrigt i England med det gemensamma namnet
miracle plays. Dessa sönderföllo snart i två serier:
julspelen och påskspelen. I början af 1300-talet
infördes firandet af Kristi lekamens fest, och
strax därefter öfvertogs dessa dramers uppförande
af handtverksgillena. De båda cyklerna förenades då
och spelades vanligen på s. k. pageants, en scen som
hvilade på en vagn, så att den kunde köras från den
ena åskådarläktaren till den andra i staden. Vi ha
fyra dylika stora cykler kvar från senare hälften af
1300-talet, hvilka emellertid spelades ännu under
1400- och 1500-talen, nämligen Towneley mysteries
(32 dramer), York plays (48), Chester plays (24)
samt Coventry plays (42). Dessutom äro åtskilliga
fristående dramer bevarade. - Från Edvard III:s
tid höra vi talas om Moral plays, moraliteter,
d. v. s. dramer med moraliserande syftning, i hvilka
de flesta uppträdande utgjordes af personifierade
dygder och laster, så att skådespelet blef en
moralpredikan i dramatisk form. Den äldsta bevarade
moraliteten är The castle of Constancy från Henrik
VI:s tid. Ofta hade dessa moraliteter liksom de
franska sottierna en rent satirisk syftning på
dagens händelser; så t. ex. Skeltons "Magnificence"
eller Lyndsays "Satire of three estates". Moraliteten
står synnerligen nära renässansdramat. Narren i det
Elisabetska dramat framgick ur moralitetens "The
vice". En öfvergång till renässansdramat uppstod,
då historiska personer, berömda för en dygd eller
last, infördes i dramat i stället för en allegori,
t. ex. Aristides i st. f. rättvisan. Detta skedde i de
s. k. Chronicle plays. öfvergången framträder tydligt
i biskop Bales King John, i hvilken både allegoriska
och reella personer uppträda. Både i mirakelspelen
och moraliteterna inlades sedan gammalt komiska
mellanspel, interludes. Dessa lösgjordes småningom
och blefvo själfständiga små dramer. J. Heywood skref
sex dylika åren 1520-40, i hvilka han i viss mån
höjde genren och därigenom förberedde renässansens
komedi. - Viktigt för det senare dramat var äfven, att
skådespelarståndet utbildades under medeltiden. Redan
omkr. 1450 funnos yrkesskådespelare, och snart
hade icke blott konungarna, utan äfven de förnäme
adelsmännen sina egna trupper.
III. Ungrenässansen 1500-79.
Efter Petrarcas uppträdande i Italien hade humanismen
varit i starkt stigande. Med ifver egnade man sig åt
studiet af Greklands och Roms författare och vann
därunder nya synpunkter och skarpare kritiska metoder,
hvarigenom de gamla vetenskaperna förnyades och nya
tillkommo. De klassiske författarna uppställdes såsom
mönster för den moderna dikten, och därigenom höjdes
öfverallt den konstnärliga nivån. Chaucer hade gifvit
uttryck åt denna litterära renässans, och redan i
början af 1400-talet kan man iakttaga de första svaga
yttringarna af humanismen i England: enskilda män af
det högre prästerskapet eller aristokratien (Thomas
Arundel, ärkebiskop af Canterbury, Henry Beaufort
samt framför allt Humphrey af Gloucester) följde
med lifligt intresse den nya rörelsen, inkallade
italienske lärde, samlade klassiska manuskript och
grundlade bibliotek. Emellertid är det först i början
af 1500-talet, som det kommer riktigt lif i rörelsen,
då några unga män, som studerat i Italien, återkomma
till hemlandet. Dessa voro J. Colet, som grundlade
en utmärkt skola för klassiska studier, Linacre,
som öfversatte antika författare, Grocyn, som i
England införde studiet af grekiskan; till denna krets
sällade sig snart T. More, som skref en historia
om Edvard V och Rikard III samt romanen "Utopia",
i hvilken så många af renässansens sociala drömmar
fått uttryck, och Erasmus af Rotterdam, som snart
blef föraren i de grekiska studierna. Reformationen,
mot hvilken nästan alla humanisterna uppträdde, dödade
för en tid det uppspirande vetenskapliga lifvet,
men gjorde å andra sidan litteraturen stora tjänster:
språket stadgades genom W. Tyndales (d. 1536)
bibelöfversättning. De senare engelske humanisterna
voro alla protestanter; bland dessa är att märka
R. Ascham (1515-68), drottning Elisabets och
Jane Greys lärare, som skref ett intressant arbete om
skjutkonst ("Toxophilus") 1545 samt ett pedagogiskt
arbete, "The scholemaster" (1570).
Någon skarp brytning med medeltiden egde emellertid
ej rum, utan i stället återuppväcktes vid denna tid
genom Caxtons nytryck intresset för Chaucer och hans
skola både i England och Skottland. Om det senare
landet är redan taladt; i det förra representeras
denna strömning af St. Hawes (d. omkr. 1523),
hvars "Passetyme of pleasure" är det bästa af hans
arbeten, samt af den långt originellare J. Skelton
(omkr. 1460-1529), i hvilken denna medeltidsriktning
upplöses i satir ("Why come ye nat to court?"). Hans
kärlekslyrik förebådar den Elisabetska tidens, och
öfver hufvud står han redan på gränsen till det nya
italienska inflytandet.
Under det att poesien med Skelton och Lyndsay blef
ett vapen för reformationen, återuppväcktes den som
en konst genom en ny strömning från Italien. Dessa
nya skaldestycken spredos vanligen i handskrifter. De
trycktes första gången 1557 i Tottels Miscellany of
uncertain authors. De förnämste medarbetarna voro
Th. Wyatt (1503-42) och H. Howard (omkr. 1516-47),
earl af Surrey. Båda hade rest i Italien och
hemförde en ny art af poesi, nämligen den italienska
platoniserande kärlekslyriken med Petrarca såsom
mönster. De införde äfven nya versformer: sonetten,
ottaven, terzinen, och Surrey skapade den speciellt engelska formen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
