Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sonetten (3 fyrradiga och 1 tvåradig strof) samt
den tiostafviga orimmade blankversen, hvilken
sedan blef den vanligaste metern i dramat. Trots
det starka italienska inflytande, som gjorde
sig gällande i deras diktning, vann det engelska
språket under deras behandling större smidighet och
mjukhet. Flera samlingar af samma art som Tottels,
fulla af dikter i den nya andan, utkommo under
1500-talet. Den viktigaste är Paradise of dainty
devices (1576). - Äfven en annan dylik samling af
episkt innehåll, skrifven af flera olika författare,
utvisar italienskt inflytande: Mirror for magistrates
(1559-61); den handlar nämligen liksom ett arbete
af Boccaccio om lyckans växlingar, och till denna
samling skref Th. Sackville (1536-1608)
en inledningssång, som erinrar om Dantes helvete
och är ett af tidens finaste poem, oöfverträffadt
före Spenser. G. Gascoigne (omkr. 1535-77), som
1575 skref skolans poetik och s. å. författade den
första längre satiriska dikten på engelska, "The
steeleglas", förtjänar äfven särskildt att framhållas
bland periodens oräkneliga poeter. Karakteristiskt
var, att man öfversatte många klassiska författare
(före 1579 Vergilius, Ovidius, Cicero, Demosthenes,
Plutarchos och många grekiska och latinska
dramer). Likaså var prosaberättelsen synnerligen
omtyckt. De gamla versifierade medeltidsromanerna,
såsom Arturromanerna och Trojasagan, omskrefvos på
prosa; många noveller och romaner öfversattes från
italienskan (William Paynters samling "Palace of
pleasure", 1566, Sannazaros herderoman "Arcadia")
och från spanskan (Guevaras "Marcus Aurelius", hvars
förkonstlade stil bidrog att framkalla euphuismen).
Äfven i tidens drama visar sig hänförelsen för
antiken. Vid de engelska högskolorna spelade
man Senecas tragedier; snart öfversatte man dem
på engelska, och slutligen imiterade man dem. Det
första försöket att skrifva en regelbunden tragedi på
engelska efter antika mönster gjordes af Th. Norton
(1532-84) och Sackville, hvilkas "Gorboduc"
(l. "Ferrex and Porrex") uppfördes 1562. Det är äfven
det första dramat på blankvers. Flera liknande försök
gjordes, och detta experimenterande blef af betydelse
för teknikens höjande, men ett strängt regelbundet
drama framkom icke i England som i Frankrike. - Samma
riktning framträdde äfven inom komedien, hvarest det
första försöket att skrifva en regelbunden komedi
efter antikt mönster (Plautus’ "Miles gloriosus")
är N. Udalls (1505-56) "Ralph Roister Doister"
(uppf. före 1551, tr. 1566). Äfven italienska dramer
efter antikt mönster bearbetades, t. ex. Ariostos "I
suppositi" af Gascoigne. För öfrigt är denna tid en
öfvergångs-period; medeltidsdramat egde ännu bestånd,
och man spelade chronicle plays och farser sådana
som Gammer Gurton’s Needle.
IV. Högrenässansen 1580-1603.
Renässansen hade i England behöft lång
förberedelse. Nu bröt den plötsligt ut i full
blomning, och under ett tjugutal år följde den
engelska litteraturens storhetsperiod. Lämpligast
kan denna tids litteratur (utom en del religiös och
politisk diktning, som här förbigås) öfverskådas i
tre grupper. 1) Spenserska eller lärda skolan. 2)
Fortsättningen af den första renässansskolan. 3)
Dramat.
1) Spenserska eller lärda renässansskolan framgick
ur den föregående periodens humanism, hvilken
flera af dess medlemmar lärt känna vid Oxfords
universitet. Denna skola eftersträfvade en närmare
anslutning till antikens mönster och motsvarar i
allmänhet senrenässansen i Italien. Den betecknar
således en strängare riktning än den tidigare
renässansen, men det bör betonas, att man icke
alltid i detalj kan skilja dessa båda skolor. Så
t. ex. kämpade den i dramat för de tre enheterna och
stod således i skarp motsättning till den riktning,
som blef den härskande i tidens drama. Epopéen
uppfattades allegoriskt liksom i Italien (Tasso). Man
införde äfven antika strofformer, och Gabriel Harvey
sökte till och med att skrifva vers efter den latinska
diktens kvantitetslagar - något, som ej slog väl ut;
i realiteten kom man att skrifva vers efter engelsk
accent. Äfven ett starkt patriotiskt drag, som ger
sig uttryck i kärleken till språket och fosterlandets
minnen, samt en djup religiositet (flera af skolans
anhängare voro puritanskt sinnade), utmärkte
denna riktning. Skolans förnämste medlemmar voro
G. Harvey (1545-1630), som utmärkte sig i satiren,
men hufvudsakligen var teoretiker; den ridderlige
sir Ph. Sidney (1554-86), som skref den första
herderomanen i engelsk litteratur, "Arcadia" (1581;
tr. 1596), sonettkransen "Astrophel and Stella" och
en poetik. Poetiker skrefvos äfven af Webb och
Puttenham. Fulke-Greville (1554- 1628) sökte tillämpa
skolans program på dramat, hvarvid han så nära följde
antiken, att han icke tillät flera än två skådespelare
att uppträda samtidigt. Skolans förnämste skald och
en af Englands störste var emellertid Edm. Spenser
(trol. 1552-99), hvars herdedikt "The shepheard’s
calendar" (1579) står såsom en inledning till denna
period; hans hufvudarbete är "The faerie queene"
(1590-96), ett romantiskt allegoriskt epos till
Elisabets förhärligande, i hvilket medeltidens hela
sagovärld, dess feer och riddare åter lefva upp. Såsom
helhet är dikten dunkel och obegriplig, men den är
full af enstaka skönheter.
2) Fortsättning af den första renässansskolan. Denna
hade inledts af Wyatt och Howard och fortsattes
af en hel skara poeter. Mycket omtyckta voro
sonettsamlingar, i hvilka skalden besjöng sin
platoniska kärlek till en eller annan dam. Dylika
samlingar skrefvos af Watson, Daniel, Sidney,
Spenser, Shakspere och Constable. Äfven
den korta poetiska berättelsen i Ovidius’ stil med
mytologisk apparat och af starkt sensuellt innehåll
odlades flitigt. Så t. ex. skref Th. Lodge
(omkr. 1558-1625) "Glaucus and Scilla", Marlowe
"Hero and Leander", Drayton "Endymion", Shakspere
"Venus and Adonis" och "Lucretia". Den pastorala
diktningen, som införts af Spenserska skolan, upptogs
af den äldre riktningen och blomstrade. Likaledes
fanns ett epos, hvilket hvarken var religiöst eller
allegoriskt som det Spenserska, utan närmast anslöt
sig till "Mirror for magistrates" och ofta hade ett
patriotiskt innehåll, som gaf uttryck åt engelsmännens
stolthet öfver landets nyvunna stormaktsställning. Hit
höra W. Warners (1558-1609) "Albion’s England",
Samuel Daniels (1562-1619) "Civil wars between York
and Lancaster", M. Draytons (1563-1631) "The barons
wars" och "Polyolbion". Tidens prosadiktning har flera
egendomliga arbeten att uppvisa. J. Lyly (1554-1606)
utgaf en roman "Euphues"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
