Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den härskande dramatiska formen fram till
århundradets slut. Det var mot denna riktning, som
Villiers, hertig af Buckingham (d. 1687),
riktade ett skarpt angrepp i sitt kvicka skådespel
"The rehearsal". Dryden ändrade senare i "All
for love" (1678) teknik, i det han återvände till
blankversen och närmade sig det Elisabetska dramat.
Hans betydligaste efterföljare voro N. Lee (1653?-92)
och T. Otway (1652-85), hvars "Venice
preserved" är tidens yppersta tragedi. Höjdpunkten
af det franska inflytandet uppnåddes i Addisons
"Cato" (1713); därefter utdog pseudoklassicitetens
tragedi i England, hvarest den icke
passade. Komedien hade ända fram till restaurationen
behärskats af Ben Jonson och hans efterföljare.
Nu anslöt man sig äfven här till Frankrike, hvarest
Molière skapat den moderna sede- och karaktärskomedien,
som lade an på större sannolikhet och
verklighetstrohet än den äldre komedien med dess
ofta fantastiska intriger. Det är öfvervägande
sedekomedien, som odlades i England, hvarest denna
nya form infördes af G. Etheredge och Ch.
Sedley (1639?-1701). Det var i denna genre,
som W. Wycherley (1640?-1716) skapade så
mästerliga ting som "The country wife" och "The
plain-dealer". Tre stora komediförfattare följde
honom: W. Congreve, J. Vanbrugh och
G. Farquhar. Alla dessa äro tygellöst sedeslösa
i sina skildringar, men sedeslösheten var tidens
egen och försonas åtminstone till en viss grad genom
en glänsande kvickhet. Emellertid var det denna
immoralitet, som gaf anledning till J. Colliers
(1650-1726) ryktbara angrepp på teatrarna 1698.
Småningom uppväxte en reaktion i det moraliserande
dramat, en riktning, som inleddes af C. Cibbers
(1671-1757) "Love’s last shift" (1696). Den egentlige
representanten för denna riktning och
grundläggaren af den sentimentala komedien är R.
Steele (1672-1729), som skref fyra komedier
i början af 1700-talet. Märklig bland denna tids
dramatiska produkter är äfven J. Gays
(1685-1732) "The beggar’s opera", som polemiserar
mot den italienska operan och inför en
folkligare riktning i musikdramat. Dryden var verksam
icke endast som dramaturg; han visade sig
äfven som en framstående lyriker i "Alexander’s
feast", den enda verkligt lyckade dikt på engelska
i den pindariska odestilen, och han införde äfven
jämte Marvell och Oldham den på Boileau och
antiken stödda satiren. Denna genre aflöste i
England liksom i Frankrike den tidigare burleska
satiren (i England representerad af S. Butlers
berömda anfall på puritanismen, "Hudibras", 1663).
Hela denna rörelse når sin höjdpunkt under drottning
Annas regering och Georg I. (Blomstringen börjar
ungefär 1711.) Pope (1688-1744), som behärskade
litteraturen under 1700-talets 30 första år,
fullbordade hvad Dryden börjat. Samtiden nämnde
honom "The prince of rhyme and the grand poet of
reason", och ännu i dag är han i England högt skattad
för versens välljud. I sin ungdom stod han under
starkt inflytande af Boileau, men nådde senare full
själfständighet. Hans "Essay on criticism" spreds
öfverallt i Europa såväl som hans "Essay on man".
I dem finna tidens nya naturvetenskapliga åsikter
uttryck. Högt beundrad var äfven travestien "The
rape of the lock". Samma sträfvanden, som vi funnit
i tidens poesi, framträda äfven i dess prosa, som
nu blir klar och enkel och i allmänhet står högre
än dess poesi. Prosans Pope är Joseph Addison.
Denna nya prosa gjorde sig hufvudsakligen gällande
i två nya litteraturformer: de moraliska veckoskrifterna
("easypapers") och romanen. De första och
förnämsta tidskrifterna grundlades af R. Steele
(1672-1729) och J. Addison (1672-1719)
("The tatler", 1709, "The spectator", 1711).
Dessa tidskrifter blefvo ytterst populära och funno
många efterföljare, hvilket var helt naturligt, då
här på ett lätt och behagligt sätt belystes alla de
ämnen, som kunde intressera samtiden. För
romanens framkomst var D. Defoes (1661-1731)
reseskildring "Robinson Crusoe" (1719) af stor
betydelse. Här fanns nämligen en serie af fritt
uppfunna äfventyr beskrifna med en åskådlighet och
trovärdighet, som helt fångade läsaren. Defoe
skapade med denna skrift helt enkelt den realistiska
romanens metod. Den geniale satirikern och politiske
skriftställaren J. Swift (1667-1745) skref i en
liknande stil sin fantastiska skildring, "Gulliver’s
travels", ett af mästerverken i den engelska
litteraturen.
VII. Från Georg I:s död till franska revolutionen.
1727-1789.
Den stilriktning, som under den föregående
perioden uppkommit i England, förblef härskande
under hela 1700-talet, tills romantiken gjorde
slut på densamma. Äfven idéinnehållet förblef
detsamma. Men litteraturen tillväxte i betydelse. Den
trängde långt djupare ned i samhället och trängde
äfven utom landets gränser. Defoes "Robinson
Crusoe" var det första engelska arbete, som ådrog
sig någon större uppmärksamhet på kontinenten, och
därefter tillväxte alltjämt den engelska litteraturens
kosmopolitiska betydelse. Samtidigt befordrades den
engelska litteraturens egen utveckling genom
beröringen med den franska upplysningslitteraturen.
Montesquieu och Voltaire, Rousseau och Diderot
m. fl. studerades flitigt äfven på den brittiska halfön,
och den franska filosofien, som lärt så mycket af den
engelska, påskyndade i sin ordning den senares
framåtskridande. Den siste af de store representanterna
för engelsk upplysningslitteratur och klassicitet är den
mångfrestande d:r S. Johnson (1709-84),
berömd icke mindre genom sina arbeten än på grund af
sina äkta engelska karaktärsegendomligheter. Hans
"Lives of the poets" är ännu i dag en klassisk bok
i England. Han är dessutom känd såsom utgifvare
af Shakspere (som han dock icke förstod), såsom
ordboksförfattare, satiriker, essayist (i tidskrifterna
"The rambler" och "The idler") och författare af
novellen "Rasselas". Nu uppstod äfven den borgerliga
romanen, som gaf en trogen bild af tidens seder
och hvardagslif. Därmed börjar denna jätteutveckling,
som romanen sedan tillryggalagt i alla europeiska
länder. Den förste af dessa romanförfattare
var S. Richardson (1689-1761), hvars
"Pamela" utkom 1740. Hans mest berömda roman är
"Clarissa Harlowe" (1748). Ungefär samtidigt
uppträdde äfven H. Fielding (1707-54) med
"Joseph Andrews" och "Tom Jones", hvilken senare
roman ännu i dag kan fröjda sig åt en stor popularitet.
Det är kanske 1700-talets yppersta roman.
Mera cynisk och karikerande i sin skildring är T.
Smollett (1721-71), som debuterade med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
