Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bruka därför sammanföras under benämningen Lake
poets (Sjöskolan), fast de äro hvarandra mycket
olika. Th. Campbell började såsom anhängare af
Pope, men efter en vistelse i Tyskland anslöt han
sig till romantiken och bidrog genom sitt populära
berättelsesätt att bryta den klassiska skolans välde
bland den bredare publiken. Detta gäller i ännu högre
grad om W. Scott (1771-1832), som representerar
den speciellt historiska sidan af romantiken. Redan
som barn hade han med förtjusning lyssnat till sitt
hemlands sagor, och hans sinne för medeltidens poesi
stärktes sedan ännu mera genom beröringen med Burns,
Bürgers Lenore samt Goethes diktning. I en följd
af romanser gaf han uttryck åt dessa stämningar
1799-1814. Hans verksamhet fortsattes sedan genom
romaner. Vid franska revolutionens utbrott hade
åtskilliga af dessa författare med ifver omfattat
dess frihetsidéer. Wordsworth, Southey och Coleridge
hade t. o. m. för afsikt att i Amerika anlägga ett
idealsamhälle. Skräckväldet omstämde emellertid snart
sympatierna, och de fleste af dessa äldre romantiker
anslöto sig till den konservativa skolan, hvilken
dock icke var så exalteradt tillbakasträfvande som på
kontinenten. För öfrigt hade denna första generation
af romantiker öfvervägande estetiska intressen. Med
Byron (1788-1824) och P. B. Shelley inträdde
romantiken i ett nytt skede: den blef radikal. Med
Byron kulminerar individualismen, och liberalismen
inledes i hans samhällssatiriska dikter; han är
för öfrigt framför allt passionernas skald. Hos
hans vän Shelley finna vi samma frihetstörst;
hans patos riktar sig icke minst mot den ortodoxa
religionen, och han är en ifrig förkämpe för
toleransen. Naturuppfattningen i hans melodiösa dikter
är rent panteistisk: han känner sig som ett med hela
naturen, återfinner sin själ i alltet och återger
själfva det elementära i människan. Hans poesi hade
emellertid en så eterisk och filosofisk karaktär,
att den af samtiden nästan ansågs för obegriplig och
först senare mötts af full förståelse. I närvarande
ögonblick gör sig åter en viss reaktion gällande mot
såväl Shelleys som Byrons diktning. Nära särskildt
den senare af dessa skalder stod Th. Moore
(1779-1852). Han var irländare och gaf uttryck
åt sitt folks förtryck, besjöng i veka melodier
"den gröna ön", fast knappast med den trohet och
det djup, som utmärkte Scott i dennes motsvarande
skildringar. Han har dessutom behandlat österländska
ämnen med liflig färgprakt.
En särskild grupp utgöra de skalder, som mer eller
mindre inspirerade sig ur den italienska eller
engelska renässansen, hvilken senare funnit en varm
försvarare i Ch. Lamb, som utgaf "Specimens of
english dramatic poets" (1808). Hit höra Leigh Hunt,
en orolig natur, verksam på många områden, icke minst
som kritiker och tidningsutgifvare, den obetydlige
J. Reynolds samt genom sina äldre dikter J. Keats
(1795-1821), ett af de största namnen bland engelska
lyriker, fast han dog vid 26 års ålder. En klassisk
anda genomströmmar de bästa af hans skönhetsdruckna
sånger. En entusiastisk vän af revolutionen och stor
kännare af antiken var W. S. Landor, hvars mest
berömda arbete är "Imaginary conversations". Till
denna tids förnämste kritiker och essayister höra
Ch. Lamb, Th. De Quincey och W. Hazlitt
(1778-1830); bland tidens många
historiska författare kan nämnas den lärde
pragmatikern H. Hallam. Dramat är under hela
1800-talet af föga betydelse; det mesta, som utgafs,
var läsdramer (Joanna Baillie, Byron, Shelley,
R. Browning, Tennyson, Swinburne). Th. L. Beddoes
sökte återupplifva det Elisabetska dramats
lidelsefulla framställning, och Th. Talfourd
behandlade icke utan framgång grekiska ämnen. En
viss roll spelade H. Taylors historiska drama
"Philip van Artevelde"; dessutom utgåfvos lustspel,
farser och liknande, men sällan något af större
litterärt värde. Däremot intager romanen en mycket
betydande plats. Den låter under denna tid indela
sig i tre arter: den socialt satiriska romanen, som
utgör en fortsättning af den borgerliga romanen under
1700-talet. Den vinner nytt lif och nytt idéinnehåll
genom revolutionen. Hit höra R. Bage (1728-1801),
H. More, W. Godwin med sin "Caleb Williams",
Jane Austen (1775-1817), föga känd af samtiden, nu
räknad som en af Englands yppersta romanförfattare och
jämförd med Shakspere i förmåga att åskådligt teckna
karaktärer. Mycket uppburen var den moraliserande
Maria Edgeworth (1777-1849), som genom skildring af
irländska seder ("Castle Rackrent") skall ha gifvit
Scott en väckelse till hans egna skildringar af
fosterbygden, enligt hans egen älskvärda utsago. Den
andra arten utgöres af den fantastiska romanen. Denna
utgår från H. Walpoles "Castle of Otranto",
förstärkes genom tyskt inflytande och blomstrar
under 1790-talet. Till denna school of terror hör
Ann Ward, mera känd under namn af Mrs Radcliffe,
samt hennes efterföljare M. G. Lewis och
C. R. Maturin. Slutligen uppstod den historiska romanen,
en nyhet för tidsåldern. Såsom uppfinnaren af genren
namnes vanligen miss J. Porter med "Thaddeus of
Warsaw" (1803). Det var emellertid Walter Scott, som
med sina "Waverley novels" (fr. o. m. 1814) gjorde
arten berömd och populär. Den historiska romanen
banade därefter vägen för de öfriga arterna af romanen
och inleder deras herravälde under 1800-talet.
IX. Realismen 1830-1870.
Omkr. 1830 göra sig nya
sträfvanden märkbara i den engelska kulturen. Under
den föregående perioden hade de konservative behärskat
politiken, men med den första reformbillen (1832)
var grunden lagd till den demokratiska rörelse, som
befann sig i ständig framgång under hela perioden:
liberalismen bestämde politiken, och man upptog det af
rädslan för revolutionen afbrutna reformarbetet. I
allmänhet försiggår nu en återknytning till
1700-talets idéer, fast i fördjupad form. J. Benthams
(1748-1832) humanitära idéer om samhällets och
rättsväsendets omskapande utgöra en fortsättning
af 1700-talets rousseauism. Han följdes nu af den
s. k. utilitariska skolan i filosofien, som kämpade
för liknande idéer och hvars förnämste representanter
voro J. Mill och hans son J. Stuart Mill.
Skolans inflytande förstärktes senare genom inflytande
från den franska positivismen. Afgörande för tidens
karaktär var naturvetenskapernas blomstring: Lyell
grundlade geologien, Darwin lämnade med sitt arbete
"Origin of species" (1859) en ny förklaring af den
organiska världens fenomen, H. Spencer (1820-1903)
gaf en filosofisk behandling åt tidens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
