Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härskande tanke: utvecklingen. Samtidigt utvecklade
sig industrien och öfriga näringar till en stormakt;
välståndet befann sig i stigande, kulturen spreds till
lager af samhället, dit den aldrig förut nått. Alla
dessa sträfvanden återspeglas i litteraturen. Hade
romantiken hufvudsakligen varit upptagen af att
omstämma de estetiska värdena, så visade litteraturen
nu öfvervägande sociala intressen. Till form och
innehåll blef diktningen realistisk. Den allt
behärskande konstformen blef romanen; poesien
träder däremot mera tillbaka, fast äfven den har
framstående representanter. Hela rörelsen försiggår
för öfrigt jämnt med nästan omärkliga öfvergångar
från romantik till realism. Starkt påverkad af
Byronismen var den högre samhällsromanen, hvars
förnämste representanter voro lord Lytton-Bulwer
(1803-73) och B. Disraeli. Den förre slog igenom
med "Pelham" (1828) och var sedan länge en omtyckt
modeförfattare, hvilken successivt försökt sig
inom romanens mest omväxlande former. Den senare
debuterade 1826 och fortsatte hela sitt lif, då
statsbestyren gåfvo honom ledighet därtill, sitt
författarskap, som är intressant ej minst genom de
politiska skildringarna. I Ch. Dickens (1812-70)
möta vi en fortsättare af det föregående seklets
sederoman, särskildt påminnande om Smolletts något
karikerande maner. Han ger humoristiska skildringar
ur det lägre folkets och medelklassens lif. Från
utgifvandet af "Pickwick papers" (1837) till sin
död behärskade han litteraturen och var en af dagens
populäraste författare. Han kämpade äfven i flera af
sina romaner för tidens humanitära idéer. Ypperst
både som prosaist och karaktärsskildrare bland
romanförfattarna är säkerligen den skarpt satiriske
W. M. Thackeray (1811-63), hvars växande berömmelse
egentligen daterar sig från publicerandet af "Vanity
fair" (1848). Han återger framför allt de högre
klassernas lif. En föregångare till George Eliots
sociala romaner var Charlotte Brontë, författarinnan
af "Jane Eyre" (1847). Mycket populära genom sina
sensationsromaner voro W. H. Ainsworth ("Jack
Sheppard", 1839) och W. Collins ("Woman in white",
1860). Fr. Marryat (1792-1848) odlade sjöromanen
("Peter Simple", 1834, "Midshipman Easy". 1836). En
utmärkt skildrare af engelskt medelklasslif var
Anthony Trollope. Varmhjärtad och rik på idéer,
"en kristlig socialist", ihågkommes Charles Kingsley
ännu för sin "Hypatia" och "Westward Ho!" För öfrigt
är denna tids roman nästan oöfverskådlig genom sin
rikedom. Såsom essayister och historiker utmärkte sig
Th. B. Macaulay (1800-59), som kraftigt arbetat för
spridandet af liberalismens idéer genom sin klara
och eleganta stil, och Th. Carlyle (1795 -1881),
först radikal, sedan aristokratiskt tviflande på
demokratiens välsignelser. Han har öfvat ett stort
inflytande mindre kanske genom hvad han positivt
meddelade än genom sin rent stimulerande, till
motsägelse retande inverkan på samtiden. Carlyle
är en af de engelske författare, som mest lärt af
tysk kultur. Han slutade såsom en mycket framstående
historiker. J. Ruskin (1819-1900) förstod att genom
sina många skrifter öfver inhemsk och utländsk konst
uppväcka intresse för konsten äfven i kretsar, där
man förut icke känt till den. Det är icke minst hans
förtjänst, att i England under de
sista decennierna uppväxt en ny konststil;
han arbetade äfven för konstindustriens och
särskildt mot slutet af sitt lif för arbetarståndets
höjande. Framstående historiker utom de redan nämnde
voro J. A. Froude och Edw. Freeman.
Prosan spelar under denna period största rollen,
men äfven poesien är synnerligen betydande. Den
breda flod af lyrik, som framvällt under seklets
första decennier, förhindrade en tid framåt nya
talanger att göra sig gällande. Det var först
på 1840-talet, som A. Tennyson (1809-92),
Elizabeth Browning (1806-61) och R. Browning
(1812-89) slogo igenom. Deras diktning behärskar
sedan publiken ända fram till 1870-80-talen. Alla tre
utgå från Shelley och Keats. Under deras händer gör
metriken nya framsteg, vinner i rikedom, välljud och
afslipning. Tennyson resumerar så att säga hela den
föregående periodens poesi; som naturskildrare står
han icke under Wordsworth, och han älskar liksom Scott
att frammana historiska stämningar. Det hvilar öfver
hans vers en egendomlig pompös skönhet, ofta med drag
från medeltiden eller Italien. Elizabeth Browning
är mindre otadlig i sin vers än Tennyson, men hon
vann genom sin lidelsefulla entusiasm för humanitära
frågor en talrik krets af läsare. Robert Browning
skref sina bästa saker 1846-64, men hans tankerika
framställning ansågs länge för dunkel och obegriplig;
sin högsta berömmelse nådde han först på 1870-talet.
X. Tiden efter 1870.
Detta sista skede utgör närmast en afslutningsperiod
och en förberedelse till något nytt, hvars närmare
karaktär det ännu är omöjligt att angifva. Dess
afslutande karaktär framträder tillräckligt tydligt
däri, att en stor del af den föregående periodens
författare lefva och verka ännu i början af 1880-talet
(Carlyle, Darwin, Tennyson, Browning, Ruskin,
lord Beaconsfield, Froude, Freeman, George Eliot,
Huxley, Spencer m. fl.). Några nya namn af större
betydelse ha däremot icke tillkommit efter deras
bortgång under de närmast följande åren. Något
starkare afbrott från den föregående perioden
eger icke rum, ej heller har något speciellt nytt
uppenbarat sig. Likvisst gör sig en bestämd skillnad
gällande, i det att seklets föregående båda riktningar
återkomma i stegrad form. Realismen visar tendenser
att blifva radikal naturalism under inflytande af
seklets vetenskap (Stuart Mills, Darwins och Spencers
inflytande kulminerar under 1870- och 1880-talen) och
afföder i vidare kretsar en diskussion af sociala och
religiösa frågor (jfr Charles Bradlaughs och Annie
Besants uppträdande för spridandet af ateismen),
och romantiken återuppstår i ny form. Inflytandet
från den franska romantiken och naturalismen såväl
som från rysk och skandinavisk (Ibsen) diktning är
äfven märkbart särskildt omkr. 1880 och undantränger
i viss mån det tyska inflytandet. Romanen är alltjämt
den mest omtyckta konstformen; den tillväxer alltjämt
kvantitativt, men i kvaliteten inträder en betydlig
försämring. 1870-talets mest lästa romanförfattare
var kanske G. Eliot (Marian Cross, 1819-80), hvilken
debuterat redan 1857. Hennes romaner äro präglade af
positivismens idéer, och hon är en bestämd motståndare
till ortodoxien. Ch. Reade (1814-84) står genom
sitt djärfva skildringssätt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
