- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
573-574

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelska språket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det stundom kvarstår i stafningen, t. ex. moon,
name, drive, sun, son
.

Fornengelskan. Ljudsystemet karakteriseras
bl. a. däraf, att västgerm. betonadt ă och ā i
allmänhet öfvergått till ä-vokal, kort och lång,
t. ex. dæg dag, lǣtan låta (jfr ty. lassen),
men framför nasal till å-vokal, t. ex. mōna (jfr
fhty. māno); att långt ā motsvarar (monoftongerats ur)
germ. diftongen ai, t. ex. bān ben (jfr ty. bein);
att diftongen ēa motsvarar germ. au, t. ex. rēad röd
(jfr isl. rauðr); att nasalkonsonant bortfallit
med ersättningsförlängning framför f, þ och s,
t. ex. sōfte sakta (jfr ty. sanft), tōþ tand,
gōs gås (jfr ty. gans); att många brytningsvokaler
utvecklat sig, t. ex. heofon himmel, eahta åtta,
heorte hjärta; att de germanska gutturalerna k och
g redan i förhistorisk tid palataliserades, då de
efterföljdes af ett palatalt vokalljud, och före
feng. periodens slut öfvergingo till affrikator
(såsom i nyeng.) i södra och mellersta England,
t. ex. cinn nyeng. chin (jfr ty. kinn), tǣcean
nyeng. teach (germ. *taikjan), hrycg nyeng. ridge
(jfr sv. rygg), sengean nyeng. singe (jfr ty. sengen);
feng. cirice nyeng. church (jfr nordeng. och skotska
kirk); däremot cyn nyeng. kin (jfr gotiska kuni),
tācn nyeng. token (jfr got. taikns), singan
nyeng. sing. Ordböjningssystemet har, trots
många förluster (förenklingar), i synnerhet genom
sammanfall af förut skilda ändelser, i det stora
hela bibehållit sitt gamla germanska skick. I följd
af dess relativt stora formrikedom är, framför allt
i poesien, ordställningen icke så bunden och bruket
af preposition framför kasus icke så utsträckt
som i det yngre språket. Ordförrådet är i alldeles
öfvervägande mån af germansk härkomst. De främmande
ord, som träffas i feng., äro till allra största delen
komna från latinet; åtskilliga sådana hade upptagits
i språket redan före flyttningen från fastlandet,
men flertalet först efter kristendomens införande i
landet. Mycket fåtaliga äro de keltiska (kymriska)
lånorden, något flera de skandinaviska, hvilka
börja att visa sig först i fornengelskans yngsta
skede, såsom tăcan (nyeng. take; af fnord. taka),
lăgu (nyeng. law, af fnord. plur. lagu), féolăga
(nyeng. fellow, af fnord. felage), hūsbonda
(nyeng. husband; af fnord. húsbónde), ceallian
(nyeng. call; af fnord. kalla), wrang (nyeng. wrong;
af fda. vrang) m. fl. Inom fornengelska språket
särskiljas tre hufvuddialekter. 1) Den angliska, som
delar sig i två underdialekter, a) den nordangliska
l. nordhumbriska och b) den sydangliska, hvilken
själf skiljer sig i den merciska och
den östangliska (Norfolk och Suffolk). Det var
inom det angliska området, som diktning och sång
tidigast kommo till blomstring (se Engelska
litteraturen
), men nordmännens härjningar på 800-talet
tillintetgjorde nästan h. o. h. denna kultur för en
längre tid. Hufvuddelen af den angliska litteratur,
som bevarats, förskrifver sig från Northumbria; från
det sydangliska området finnas endast mindre rester i
behåll, hvaribland dock äro att märka fornengelskans
allra äldsta minnesmärken, bestående i fyra samlingar
af s. k. glossor (efter handskrifternas fyndorter
benämnda Epinal-, Erfurt- och Leiden-glossorna
omkr. 700 samt Cambridge-glossorna långt fram i samma
årh.), vidare två interlinearversioner (af Psaltaren
och Matteus’ evangelium), alla på mercisk dialekt. Det
är ur denna dialekt, som det engelska högspråket i
den följande perioden hufvudsakligen
framgått. 2) Den saxiska l., som den efter sin
ojämförligt viktigaste del vanligen kallas, den
västsaxiska dialekten, som omfattar så godt
som hela den fornengelska prosalitteraturen (se
Engelska litteraturen) och med skäl kan anses såsom
ett fornengelskt litterärt högspråk under periodens
senare skede. Den allra största delen af den poetiska
litteraturen är också bevarad endast i afskrifter,
gjorda i sydligare England. 3) Den kentiska
dialekten, den minst betydande i litterärt afseende,
kan dock uppvisa en rad af urkunder fr. o. m. början
af 800-talet.

Orden english och England hänförde sig urspr. endast
till anglerna (feng. mask. plur. engle), icke till
alla stammarna och hela landet. Men i följd af den
angliska stammens politiska och litterära öfvervikt
under den fornengelska periodens äldre skede blef
feng. adj. englisc redan tidigt begagnadt om alla
de germanska stammarnas språk i Britannien; redan
på de textställen, där englisc tidigast förekommer
i den inhemska litteraturen (i slutet af 800-talet),
har det denna vidsträcktare bemärkelse, d. v. s. det
betyder engelsk (icke: anglisk). Alfred den store, den
västsaxiske konungen, benämner alltid sitt skriftspråk
englisc. De äldsta benämningarna för hela folket i
den inhemska litteraturen (i slutet af 800-talet) äro
Angelcyn (feng. cyn stam, släkt) och Angelþēod (jfr
Svithiod, sveafolket). Vid samma tid finnes ännu Engla
land
i bet. "Anglernas land". Det första exemplet
Engla land såsom benämning på hela landet står i
den angelsaxiska krönikans meddelande för 1014. De
två orden sammandrogos sedan till ett, och det
första l utstöttes, hvarigenom uppkom på 1200-talet
Engeland, på 1300-talet England. Som betonadt e i
ställningen framför -ng under 1300-talet öfvergick
till i, växla under de närmaste årh. stafningarna
England och Ingland, english och inglish. Genom en i
fråga om nationens namn lätt förklarlig konservatism
segrade dock till slut det gamla stafsättet öfver det
yngre ljudenligare. I latinska skrifter hade bruket af
angli såsom det gemensamma folknamnet framträdt långt
tidigare. Påfven Gregorius den store (d. 604) benämner
i ett bref till konung Ethelbert af Kent denne "rex
anglorum". Beda kallar sin engelska kyrkohistoria
"Historia ecclesiastica gentis anglorum" och hela
folkets språk "sermo anglicus".

Medelengelskan. Ljudsystemet utmärkes bl. a. däraf,
att de gamla germanska diftongerna monoftongerades,
t. ex. feng. rēad > meng. rę̄d nyeng. red,
feng. frēosan > meng. frēsen nyeng. freeze, och likaså
de feng. brytningsvokalerna, t. ex. feng. heofon
> meng. hēven nyeng. heaven o. s. v.; att nya
diftonger dels utvecklade sig inom språket, dels
inkommo genom franska lånord; att feng. ā från
1200-talet öfvergick till öppet å-ljud i södra
och mellersta England upp till Humberfloden,
t. ex. feng. bān meng. bǭn nyeng. bone o. s. v.;
att ă ĕ ŏ i betonad öppen stafvelse förlängdes,
t. ex. feng. măcian meng. măk(i)en, māken nyeng. make,
o. s. v.; att mot periodens slut de långa ī och
ū-vokalerna började diftongeras, t. ex. feng. tīma
meng. tīme "tīme" sen meng. "teim" nyeng. time,
feng. hūs meng. hous "hūs" sen meng. "hous"
nyeng. house; och att vid samma tid de långa
slutna vokalerna ē och ō öfvergingo till ī och
ū. t. ex. feng. fēlan meng. fēlen sen meng. "fīl"
nyeng. feel, feng. mōna meng.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:17 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbg/0307.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free