- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
575-576

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelska språket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mōne sen meng. "mūn" nyeng. moon. Den feng. tonande
gutturala spiranten g i början af ord hade redan
vid meng. periodens början öfvergått till guttural
klusil (såsom i moderna språket), t. ex. meng. god,
glad, growen, o. s. v. Ordböjningssystemet undergick
genomgripande förenklingar och har vid periodens
slut fått i det närmaste samma skick, som det har
i det nu lefvande språket. Hos den mest framstående
representanten för den engelska litteraturen under
medeltiden, Chaucer (d. 1400), böjas i regeln alla
substantiv lika, i det att äfven femininerna antagit
maskulinernas och neutrernas ändelse -es i gen. sing.,
och såväl neutrer som femininer antagit maskulinernas
ändelse -es i plur. I sammanhang därmed försvinner
alltmera känslan för substantivernas grammatiska kön:
neutrum blir det gemensamma realgenus. Adjektivet har
jämte stamformen endast en böjd form, med ändelsen
-e. I personalpronomen för 1:a och 2:a pers. är dualis
försvunnen. Bestämda artikeln the hade redan tidigt
utvecklat sig ur demonstrativpronomen. De starka
verberna ha hos Chaucer ganska väl bevarat sina
afljudsklasser. I pres. indik. har Chaucer ändelsen
-eth i 3:e pers. sing., -en i hela plur., och i
part. pres. ändelsen ing(e), t. ex. helpeth, helpen,
helping(e)
. Ändelserna i dessa tre verbalformer
gifva ett godt kännetecken till åtskiljande af de
medelengelska hufvuddialekterna. Chaucers språk
tillhör i hufvudsak den mellanengelska (midland)
dialekten; men den vanliga ändelsen för part. pres. är
i denna dialekt -end(e). I den sydengelska dialekten
äro de motsvarande ändelserna i pres. indik. -eth
i 3:e pers. sing., -eth i hela plur., och i
part. pres. -inde, yngre -inge, t. ex. helpeth,
helpeth, helpinde -inge
, och i den nordengelska
i pres. indik. -es både i 3:e pers. sing. och i
hela plur., -ande i part. presens, t. ex. helpes,
helpes, helpand(e)
. I syntaktiskt afseende är att
märka, att en bestämdare ordställning utvecklar sig i
medelengelskan i följd af så många böjningsändelsers
försvinnande och att den får allt större betydelse
såsom skiljemärke mellan olika grammatiska
kategorier. Dessutom inträda flerfaldiga andra
syntaktiska förändringar, delvis framkallade genom
inverkan från franskan. Mycket stora förändringar
skedde i ordförrådets sammansättning under loppet af
perioden. Massor af lånord strömmade in i språket,
på samma gång som – till en del i följd däraf –
många inhemska ord småningom trängdes ur bruk. De
viktigaste källorna för lånen voro fornfranskan och
fornnordiska språket. Därtill kommo direkta lån på
litterär väg från latinet, i synnerhet talrika under
meng. periodens sista århundrade; slutligen åtskilliga
ord ur lågtyskan och ett fåtal ur keltiskan. De
fornnordiska lånen förmedlades af de nordiska,
hufvudsakligen danska, vikingar, som eröfrat och
koloniserat en stor del af England (se Danelagen), och
visa sig därför både tidigast och ymnigast i skrifter,
författade på norra och östra Englands dialekter;
de inbegripa så viktiga ord som t. ex. (i nyengelsk
form) verberna die, raise, cast, hit, drown, thrive,
want, bask
(af fnord. baðask, baða sik), subst. sky,
skin, skill, awe, window, egg, leg, knife, tidings
,
adj. bleak, weak, meek, ill, loose, low, odd, same,
scant, seemly, sly, ugly
m. fl., samt, märkligast
af allt, äfven pers. pron. they, their, them och
konjunktionen though. – Många
gånger talrikare äro dock de fornfranska
lånorden. Under den första tiden – omkr. halftannat
århundrade – efter den normandiska eröfringen
kunna de ännu räknas i hundratal. Men sedan de båda
nationaliteterna efter midten af 13:e årh. börjat
att sammansmälta, tog inströmningen ökad fart. Allt
flera af landets invånare blefvo tvåspråkiga,
i det att många engelsmän lärde sig franska och
ännu flera normander lärde sig engelska såsom sitt
andra modersmål. Omkr. midten af 14:e årh. hade
engelskan vunnit segern och blifvit det gemensamma
modersmålet för alla, med undantag af den högsta
adeln och hofvet. Upptagandet af franska lånord
i engelska tal- och skriftspråket når sitt kulmen
under senare hälften af 1300-talet, hvarefter det
långsamt aftager. De fornfranska lånorden finnas
inom nästan alla språkets områden, men särskildt
talrika äro uttryck för förhållanden, som röra
hofvet, adeln, statsförfattningen, förvaltningen,
militärväsendet samt konster och vetenskaper. Ett
viktigt drag hos alla de gamla folkliga lånorden från
anglonormandiska är den germanska accentuationens
seger öfver den romanska. – Det franska språk, som
under medeltiden talades i England af de normandiske
eröfrarnas ättlingar samt af en del senare inflyttare
från Frankrike, kallas anglonormandiska språket
(se d. o.). Anglonormandiskan fick åtskilliga
yngre tillskott från Anjou, Poitou och andra
sydvästfranska dialekter samt från den litterära
franskan. Då den från 15:e årh:s början äfven i
de högsta samhällsklasserna upphörde att vara ett
lefvande talspråk, intogs i viss mån dess plats af
Parisfranskan såsom modespråk.

Engelska högspråkets uppkomst. Den normandiska
eröfringen, som för en lång tid bryter den engelska
nationalitetens själfständiga lif, verkar äfven
förkväfvande på den engelska litteraturen. Då denna
åter börjar skjuta nya skott, har den västsaxiska
dialekten, som var den yngre fornengelska periodens
högprosa (se ofvan), mist sin rangplats. Under
12:e, 13:e och 14:e årh. finnes intet erkändt
högspråk, utan hvarje författare skrifver på
sin egen dialekt. Men under 15:e årh. höjer sig
hufvudstadens tal- och skriftspråk småningom öfver
de andra dialekterna, och genom Caxton (se d. o.),
den förste engelske boktryckaren (1477 utkom den
första af honom i London tryckta boken), blir
Londonspråkets ställning som Englands blifvande
högspråk afgjord och stadgad. Det engelska högspråket
är i hufvudsak grundadt på "east midland dialect",
d. v. s. det folkmål, som talades och ännu talas i
den östra delen af mellersta England, eller närmare
bestämdt grefskapen n. om London: Hertford, Bedford,
Buckingham, Huntingdon och Northampton samt de i
ö. angränsande grefskapen. Detta område hade utgjort
en del af det gamla Mercien, och dess språk var
således af ålder angliskt (sydangliskt). London är
beläget i grefsk. Middlesex (feng. Middelseaxan,
"mellansaxarna"), och språket där var således
urspr. en saxisk dialekt samt fortfor, enligt
Londonurkundernas vittnesbörd, att vara det ända
till midten af 13:e årh. Men därefter visar sig
en förskjutning af dialektgränsen. Det språk, som
talades af befolkningen i de nyssnämnda, n. om London
liggande angliska landskapen, hvilka hade bakom sig i
n. den större delen af England – allt med en gemensam
dragning mot

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:28:16 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbg/0308.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free