Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudstaden –, trängde genom samfärdsel och
direkta inflyttningar söderut, så att vid midten
af 14:e årh. Londonspråket har blifvit väsentligen
"east midland". Orsakerna till att detta Londonspråk
blef riksspråk (högspråk) lågo dels i hufvudstadens
växande politiska, administrativa, kommersiella
och i allmänhet kulturella betydelse i förhållande
till provinserna, dels i framträdandet under senare
delen af 14:e årh. af flera betydande författare,
som skrefvo på Londonspråk, såsom Chaucer och Gower,
eller på ett språk (Oxford-), som stod detta mycket
nära, såsom Wyclif.
Nyengelskan. Den nyeng. periodens början räknas
schematiskt från 1500 och utmärkes däraf, att tonlöst
-e blir stumt icke blott i slutet af ord utan
äfven inuti ändelser (-es, -ed, -en) öfverallt,
där det icke måste uttalas för att ändeisens
slutkonsonant skall bli hörbar. Många förändringar
ha under de sistförflutna fyra årh. inträdt i det
engelska språket, i synnerhet i ljudförhållandena
och i ordförrådet, i mindre mån i ordböjningen. I
afseende på vokalerna äro att märka bl. a. följande
förändringar: a-vokalen (t. ex. i man, hat, name,
fate) öfvergår till ä-vokal vid början af 17:e
årh., och den nya långa ä-vokalen (i name, fate)
utvecklar sig under 18:e årh. till långt ē-ljud; den
gamla långa ē-vokalen blir under 18:e årh. ī-vokal i
allt flera ord, såsom sea, speak, heat, leave, tea,
please, concede, sincere o. a. (såväl Dryden som Pope
uttalade här ännu ē-vokal); lång y-vokal diftongeras
till iu i 17:e årh. (t. ex. i true, new, refuse)
och sammanfaller med den gamla eu-diftongen i sådana
ord som few, dew m. fl.; den korta u-vokalen t. ex. i
sun, son, nut o. d. öfvergår i 17:e årh. till det
ännu gällande uttalet (ə). Shakspere hade i alla
de fyra anförda punkterna det äldre uttalet kvar
("nām" "spēk" "trȳ" "sun"). Af de konsonantiska
förändringarna i nyengelskan äro mest påfallande
de, som träffat ordens början. Medan Shakspere
ännu uttalade k och g framför n i början af ord
(t. ex. i knee, gnat; den bekante skotske reformatorn
John Knox kallade sig själf "knåks"), öfvergick i
andra hälften af 17:e årh. kn- till hn-, som i 18:e
årh. blef vanligt n; vid samma tid förstummades
också g i gn-, gnat blef uttaladt "nätt" såsom nu;
vidare började i 17:e årh. w framför r i början af ord
(t. ex. i write) att förstummas. I verbalböjningen
ha pres. infinitiv, imperativ och konjunktiv samt
pres. indikativ med undantag af 3:e pers. sing. en
och samma form, t. ex. love, dry. Till samma form
hade i många fall också motsvarande nomen (subst.,
adj.) utvecklat sig genom ljudlagar eller analogisk
ombildning. I analogi därmed blef infinitiven äfven
i andra fall brukad såsom nomen, t. ex. subst. set,
och tvärtom nomen brukadt såsom verbum, t. ex. verbet
clear. Genom en fortgående dylik växelverkan mellan
verb och nomen har det moderna engelska språket kommit
till den utomordentligt fördelaktiga ståndpunkten,
att en mycket stor procent af dess infinitiver och
nominer kan konverteras, t. ex. verb > subst. cut,
heave, rise, stand; subst. > verb back, time, top
o. s. v. Sin största utsträckning har detta bruk i
talspråket. Därmed har engelskan närmare än något
annat europeiskt språk återvändt till en punkt i
språkutvecklingen, från hvilken de indoeuropeiska
språken sannolikt ursprungligen utgått, nämligen
den, där det icke är någon skillnad mellan nominal-
och verbalstam, utan fullkomligt samma betydelsebärande
ordform fungerar såsom nomen därigenom, att
kasusändelser tillfogas, och såsom verb, i det att
den böjes med personaländelser. Engelskan står i detta
hänseende nu nära kinesiskan. Personaländelsen -(e)s
i 3:e pers. sing. af pres. indik. trängde ändelsen
-eth ur bruk, först i talspråket, och omkr. midten
af 17:e årh. äfven ur det vårdade skriftspråket; i
arkaiserande språk träffar man -eth ännu i vår tid. I
syntaktiskt afseende är särskildt anmärkningsvärd den
rika och mångsidiga utveckling, som användningen af
ing-formen erhållit i nyengelskan.
Nyengelska ordförrådet. Intet germanskt språk har ett
ordförråd, som är sammansatt af så många olikartade
och hvar för sig starka element som engelskan. Denna
mångfaldighet ger å ena sidan tillfälle till stilens
omväxling och uttryckens nyansering, i det att valet
ofta står öppet mellan ett flertal af synonyma ord,
t. ex. help: aid, wish: desire, happiness: felicity,
fatherly: paternal. Men å andra sidan är en ovanligt
stor procent af litteraturens ordförråd mer eller
mindre främmande för den större obildade massan
af folket. – Om de nordiska och anglonormandiska
lånorden se ofvan. Då anglonormandiskan utdog, ökades
tillflödet af kontinentalfranska (centralfranska)
lånord. Stundom har samma ord upptagits mer än
en gång och i olika ljudform, t. ex. gentle
(13:e årh.) genteel (16:e årh.) jaunty (17:e
årh.), alla från anglonorm. och fr. gentil. –
En ofantligt viktig roll har franska litteraturen
spelat såsom förmedlare af engelska språkets lån
från latinet. Latinska ord hade upptagits redan under
äldre språkskeden, men det var först med de klassiska
studiernas uppblomstring i England efter midten af
15:e årh. (den engelska renässansen, humanismen),
som inströmningen fick riktig fart; den blef allt
starkare under 16:e årh. och nådde sin höjdpunkt under
Elisabetska tidehvarfvet för att sedan småningom
aftaga, utan att dock någonsin upphöra. Engelska
afledningsändelser fogas till franska och fransk-lat.
ord, t. ex. graceful, fierceness, och tvärtom,
t. ex. lovable, starvation. Engelska språket har
äfven flera andra lånade beståndsdelar af större och
mindre betydelse, ehuru alla underlägsna de ofvan
nämnda. Inom landets gränser har det från keltiskan
(wälskan, högskotskan och irländskan) hämtat bidrag,
hvilka likväl, för så vidt man kan med vetenskaplig
säkerhet afgöra, äro långt färre än tidigare
antogs, t. ex. crag, whig, tory, whisky. Genom
handels- och sjöfartsförbindelserna med Holland och
Nord-Tyskland har ett icke obetydligt antal lånord
inkommit, en del redan under den meng. perioden,
t. ex. sb. sloop, yacht, deck, skipper, boor;
vb. frolic, loiter, rove. Från italienskan (i
synnerhet konsttermer) och spanskan (i mindre
grad) har engelskan, liksom andra europeiska språk,
fått åtskilliga ord. De i brittiska Indien lefvande
engelsmännens tal vimlar af lånord ur de ostindiska
språken, och åtskilliga ha under tidernas lopp fått
en erkänd plats äfven i Englands språk, såsom jungle,
punch (drycken), toddy, cheroot, chintz o. a.
Engelskans ordförråd är rikare än något annat
europeiskt språks. En undersökning af orden i en stor
engelsk ordbok visar, att de franska och latinska
elementen äro tillsammans nära tre gånger så talrika
som det inhemska. Men af de franska och ännu mera de
latinska orden är en stor procent i sällsynt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
