Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engeström, Lars von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppmärksamhet på honom. 1782 blef han chargé d’affaires
vid hofvet i Wien, hvarest han var anställd till
slutet af 1787, då han erhöll befallning att,
till en början utan officiell ställning, af gå
till Polen, där Sverige sedan 1769 ej haft någon
diplomatisk representation, för att inhämta kännedom
om förhållandena därstädes och om möjligheten af
Polens anslutning till Sverige under det påtänkta
kriget mot Ryssland. 1788 blef han ministerresident
och 1790 envoyé vid hofvet i Warschau. E:s verksamhet
i Polen är ett vackert blad i den svenska diplomatiens
historia. Hans plats var under kriget med Ryssland
en af de betydelsefullaste af Sveriges diplomatiska
poster. Genom den gingo då de viktigaste nyheterna
från och om Ryssland, dem E. med outtröttligt nit
samlade och inberättade, på samma gång han såsom sin
hufvuduppgift betraktade att söka frigöra Polen från
dess skymfliga beroende af Ryssland för att i stället
göra det till en för Sverige nyttig bundsförvant mot
detta land. I detta syfte arbetade han oaflåtligt,
muntligt och skriftligt, äfven genom broschyrer
och tidningsartiklar och sökte på allt sätt samla
och stärka de antiryska fraktionerna i Polen samt i
Preussen förskaffa landet ett mindre farligt stöd. Vid
de polska riksdagarna utöfvade han också ett ej ringa
inflytande och hade en betydande del i afslutandet
af 1790 års förbund mellan Polen och Preussen,
som dock, efter freden i Värälä, ej fick någon
större betydelse för Sverige. Från vistelsen i Polen
bibehöll han emellertid ständigt en stark motvilja
mot den ryska politiken. Genom sitt giftermål med
en polsk grefvinna Chlapowska fästes han ytterligare
vid Polen, erhöll infödingsrätt såsom polsk adelsman,
deltog med intresse i landets politiska lif samt var
högt uppburen af de polske patrioterna. - Gustaf
III förstod att uppskatta hans nit och duglighet,
trots frans tidigare opposition vid 1778 års
riksdag, samt lät ej heller de äldre bröderna von E:s
förhållande inverka på sina tänkesätt om honom. Såsom
fosterlandsvän ogillade E. visserligen på det
bestämdaste Anjala-förbundet och adelns stämplingar,
men äfven åtskilligt af konungens uppträdande på
1789 års riksdag och sade stundom i sina skrifvelser
konungen dristiga sanningar. Så afrådde han alltjämt
Gustaf III från hans planer på Polens krona.
Vid konungamordet 1792 befann sig E. på hemresa till
fäderneslandet, där han sökte utverka lindring i
sina bröders öde. Förmyndarregeringen anförtrodde
honom 1792 den ansvarsfulla hofkanslerssysslan,
hvilket ansågs antyda ett omslag i Sveriges yttre
politik till franska republikens förmån och därför med
missnöje förnams af Ryssland. Emellertid tröttnade han
snart vid den Reuterholmska styrelsen och afgick 1793
såsom envoyé till London. Där vistades han 1794 och
större delen af 1795, ifrigt sysselsatt att bevaka
den svenska sjöfartens intressen mot kaperierna
under Englands krig med Frankrike. 1795 utnämndes
han till minister vid österrikiska hofvet och begaf
sig s. å. öfver Paris på väg till Wien, men möttes
i Regensburg af det oväntade tillkännagifvandet
att österrikiska hofvet undanbedt sig honom såsom
Sveriges representant, under föregifvande att
hans långa uppehåll i Paris under resan gjort
honom misstänkt. E. såg däruti ryska regeringens
inflytande. - Utan diplomatisk anställning vistades
han i Tyskland 1796-98, tills
han sistnämnda år utnämndes till svensk envoyé i
Berlin. Oaktadt det anseende för nit och duglighet
han äfven på denna plats åtnjöt hos Gustaf IV Adolfs
regering, hade han likväl, på grund af sina kända
sympatier för Frankrike och sina antilegitimistiska
åsikter, aldrig denne konungs fulla förtroende. Utan
någon yttre anledning entledigades han 1803 helt
oväntadt från sin beskickning och tillbragte
sedermera 6 år utan bestämd anställning, dels på
sin egendom i Polen, dels på resor, hvilka 1806-08
utsträcktes till Sverige. Efter statshvälfningen
1809 återkallades E. af hertig Karl, som han
stod nära, till Sverige och utnämndes omedelbart
efter sin ankomst till kanslipresident samt efter
den nya grundlagens antagande till statsminister
för utrikesärenden. S. å. blef han friherre och
serafimerriddare, 1810 kansler för Lunds universitet
samt 1813 grefve. Hos konung Karl XIII egde han
stort inflytande; till åtskilliga af sina kolleger
i regeringen, särskildt vissa af "1809 års män",
såsom Adlersparre m. fl., stod han däremot stundom i
spändt förhållande. Likväl genomdref han vanligtvis
sina meningar, hvilka han oförskräckt och ihärdigt
försvarade. Vid tronföljarvalet 1810 förhöll han sig
passiv, ehuru hans sympatier ingalunda voro för "en
fransk general". Efter Karl Johans ankomst fogade han
sig emellertid lydigt efter dennes härskarvilja. E:s
inflytande på utrikespolitiken blef under Karl Johans
styrelse minskadt - 1812 års politik gick i motsatt
riktning mot E:s sympatier, och uppgörelsen med Norge
hade han önskat mera grundlig -; men på den inre
styrelsen fortfor han länge att öfva stort inflytande
genom sin redbarhet, seghet och frimodighet samt
sin personliga ställning till den gamle konungen,
äfvensom på grund af Karl Johans obekantskap med
svenska förhållanden. Under senare åren blefvo den
gamle statsministerns åsikter alltmer återhållande;
han var icke längre rätte mannen att möta den
opposition, som började resa sig mot regeringen
och som ofta vände sig mot honom personligen. Han
nedlade 1824 statsministersämbetet och begaf sig
kort därefter till Polen.
E. var icke någon statsmannaförmåga af allra första
ordningen och bedömdes särskildt såsom statsminister
strängt af sina motståndare. Han var knappast någon
initiativets man, och hans stora arbetsamhet egnades
företrädesvis åt detaljen. Samtiden anmärkte vissa
formella brister i hans ämbetsskrifvelser, såsom
en viss rättfram otymplighet, och ansåg dem bero
på bristande begåfning. Af bröderna E. var han,
oaktadt sin lysande bana, måhända den å hufvudets
vägnar minst utrustade; han hade lika litet Jakobs och
Gustafs lärdom som Johans fyndighet och talgåfva. Men
han var mycket kunnig och rutinerad och egde stor
oräddhet att framträda, då sådant kräfdes; hans
moraliska mod och själfständighet samt hans varma
fosterlandskärlek och bottenärliga karaktär gjorde
honom till en starkt utpräglad personlighet, hvilken i
bekymmersamma tider var egnad att ingifva förtroende
och aktning. Personligen älskvärda egenskaper
egde han ock i rikt mått. - E:s stora intresse för
forskning och vetenskap gjorde honom synnerligen
lämplig till vårdare af en högskolas angelägenheter,
och Lunds universitet egde i honom en inflytelserik,
patriarkalisk beskyddare. Såsom kansler (1810-24)
har han förenat sitt namn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
