Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - England - Engler, Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
namn utöfva den verkställande makten. I Skottland
utvecklade sig händelserna på samma sätt; en
convention uppsatte, efter mönstret af Declaration
of rights, en Claim of rights, efter hvars erkännande
Vilhelm och Maria bestego tronen (maj 1689). Denna
statshvälfning, af engelsmännen kallad the revolution,
var en konservativ revolution, utförd af de maktegande
klasserna till skydd för deras politiska och kyrkliga
fri- och rättigheter. Den blef af europeisk betydelse
genom den vidtgående verkan, som protestantismens
och frihetens seger i E. sedermera utöfvade på
den allmänna europeiska samhällsutvecklingen,
samt därigenom, att E. nu kom att intaga sin
plats i de makters led, som bekämpade Frankrikes
sträfvan efter öfvervälde i Europa. Under Vilhelm
III:s regering (1689-1702) utvecklade sig raskt ett
allt friare samhällsskick på den gamla frihetens
grundvalar: religionsförföljelserna togo slut,
ministeransvarigheten stadfästes, treåriga parlament
infördes, skillnad iakttogs mellan civillista
och öfriga statsutgifter, domarna förklarades
afsättliga endast på grund af en adress från
parlamentets bägge hus (1694), en nationalbank (Bank
of England) grundlades s. å., och censuren upphäfdes
(1695). Emedan Vilhelm var själen i 1689 års koalition
mot Frankrike, understödde Ludvig XIV Jakobs försök
att återeröfra sina riken. Jakob landsteg (1689) på
Irland i spetsen för 5,000 fransmän och trodde sig med
de katolske irländarnas hjälp kunna vinna sitt mål,
men efter Vilhelms seger vid floden Boyne (1 juli
1690) blef Irland fullkomligt underkufvadt, hvarefter
striden mellan Vilhelm och Ludvig utkämpades dels till
sjöss, dels i Nederländerna. Genom freden i Rijswijk
(1697) erkände Ludvig Vilhelm för E:s konung, men då
han efter Jakob II:s död (1701) förklarade dennes
son, Jakob ("den äldre pretendenten"), för rättmätig
engelsk konung, voterade parlamentet åt Vilhelm
storartade bevillningar till Ludvigs bekämpande i
spanska successionskriget (1701-13). Engelsmännen
togo en lysande andel i detta krig under Vilhelm
III:s svägerska och efterträderska, Anna (1702-14).
Under denna drottnings regering förvandlades
personalunionen mellan E. och Skottland till en
närmare sammanslutning, något som redan Jakob I
eftersträfvat och som förbereddes genom 1689 års
händelser. Genom E:s merkantilistiska ekonomiska
politik och de privilegierade handelsbolagens
gynnade ställning voro skottarna utestängda från
nästan all andel i den vidgade brittiska handeln
och samfärdseln. Redan Vilhelm III hade därför velat
genom unionsförhandlingar för dem öppna utsikter till
delaktighet i E:s handelsförmåner, på samma gång han
genom en närmare sammanslutning mellan de båda rikena
hoppades korsa alla jakobitiska och franska intriger
i Skottland. Skottarna visade sig emellertid ytterst
ömtåliga mot allt, som kunde betraktas som ett ingrepp
i deras oinskränkta själfständighet, och 1703 kom det
till en allvarlig brytning mellan de båda rikena,
hvilken det separatistiska partiet i Skottland
sökte förvärra till en formlig skilsmässa. Efter
en mängd misslyckade kompromissförsök och häftiga
parlamentariska strider genomdrefvo whigstatsmännen,
stärkta genom Marlboroughs segrar på kontinenten,
1706 inledandet af unionsförhandlingar, hvilka
omsider ledde till antagandet af en ny unionsakt,
som godkändes af skotska parlamentet 16 jan. 1707 och i febr.
s. å. trots oppositionens motstånd genomdrefs äfven
i engelska parlamentet. Drottningens sanktion på
unionsakten gafs 6 mars, och 1 maj trädde den nya
unionen i kraft, genom hvilken E. och Skottland
förenades till ett rike, Storbritannien, med gemensam
protestantisk successionsordning (Act of settlement,
1701) och gemensamt parlament. Skottland behöll
sin särskilda lag, sina särskilda domstolar och sin
särskilda kyrkoförfattning.
Litt.: Stanhope, "History of E. during the reign of
queen Anne" (1870), Burton, "History of the reign
of queen Anne" (1880), Traill, "William III" (1888),
och Mackinnon, "The union of E. and Scotland" (1896).
Se för öfrigt för en allmän öfversikt af E:s historia:
Ranke, "Englische geschichte, vornehmlich im 16. und
17. jahrhundert" (4:e uppl., 9 bd, 1877), J. E. Green,
"History of the english people" (4 bd, 1877-80),
S. E. Gardiner, "A student’s history of E." (1892)
och det under utgifning varande samlingsverket "The
political history of E." (12 bd, 1905 ff.). Jfr
äfven Cunningham, "The growth of english industry
and commerce" (3:e uppl., 2 bd, 1904) samt under
art. Parlament anförd litteratur. En utmärkt
bibliografi öfver engelsk historia till 1485 är
Ch. Gross, "The sources and literature of english
history from the earliest times to about 1485" (1900).
Om Ers historia efter 1707 se Storbritannien.
J. Th. W. (V. S-g.)
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
