- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
665-666

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Enuma elis - Enuresis - Envallsson, Karl Vilhelm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nu i fragment, men lyckligtvis i flera
exemplar. Ursprungligen omfattade det 7 stora taflor,
hvaraf 3 finnas nästan fullständiga, de öfriga
endast delvis. Det hela utgör egentligen en lofsång
till Marduk, Babylons skyddsgud, hvari han hyllas
som alltings skapare. För den litterära formen se
Babylonien, sp. 582. Innehållet eller rättare
handlingen är i korthet följande:

Första taflan: Urtillstånd, där oceanen, Apsu, tänkt
som ett manligt väsen, och kaos, Tiāmat, tänkt som ett
kvinnligt väsen, råda. Såsom en frukt af föreningen
mellan dessa båda födas gudarna, par efter par. En
strid uppstår emellertid i gudavärlden. Tiāmat,
urmodern, missnöjd med gudarnas maktställning,
beslutar förgöra dem. Hon skapar en här vidunder,
och i spetsen för dem ställer hon Kingu, sin älskare,
i hvars händer hon lägger ödets taflor. Härmed är
gudarnas öde besegladt. Andra taflan: Aušar, den
manlige medlemmen i det andra gudaparet, får kännedom
om gudarnas fara. Tiāmat måste dödas. Han sänder först
sin son Anu, himmelsguden, sedan Bēl, jordens gud, att
nedgöra henne, men båda misslyckas. Då vänder han sig
till Marduk, den yngste, och denne åtager sig värfvet,
men med villkor, att han efter segern skall ställas
högst bland alla gudar och bestämma allas öde. Tredje
taflan: Ausar rådgör med det äldsta gudaparet, Saḫmu
och Sahamu. Gudarna samlas till generalförsamling,
och Marduk utses till gudavärldens kämpe på uppgifna
villkor. Fjärde taflan: Gudarna hålla gästabud, Marduk
gör underverk för att visa sin makt. Han hyllas som
gudarnas konung. Han rustar sig för striden, anfaller
och dödar Tiāmat. Af Tiāmats döda kropp skapade Marduk
världen, i det han klöf vidundret i två delar samt
uppsatte den ena halfvan till himmel och ställde den
andra under till jord. Femte taflan: Marduk anvisar
platser åt de store gudarna i himlarymden, skapar
himlakropparna, tecknar djurkretsen, indelar året
i tolf månader, bestämmer planeternas banor, låter
nymånaden träda fram samt bestämmer månen att vara
nattens ljus och tidmätare. Senare delen af denna
tafla är bortbruten, men afhandlade med största
sannolikhet alltings ordnande på jorden. Sjätte
taflan: Endast ett nyligen påträffadt fragment af
denna tafla föreligger, men det visar, att denna
innehöll beskrifningen på människans skapelse såsom
kronan på skapelseverket:

"Då Marduk hörde gudarnas tal,
Kom honom i sinnet att skapa - - - -.
Han öppnade sin mun, till Ea,
Hvad han i sitt innersta tänkte, meddelade han:
Blod vill jag samla, lera vill jag - -.
Jag vill framställa människan, människan skall- -.
Jag vill skapa människan, att hon må bebo jorden.
Gudarnas tjänst på henne skall läggas,
denna skall ske i gudagemak".


Kyrkofadern Eusebius citerar ur den babyloniske
prästen Berosus’ verk Babylonika rörande människans
skapelse följande: "Då Bēl såg, att landet var obebodt
och ofruktbart, hade han befallt en af gudarna att
hugga af sig hufvudet, blanda det nedströmmande
blodet med jord och bilda människor och djur". Detta
är en uppenbarlig vanställning af den grekiska texten,
som naturligtvis sagt, att Bēl befallt, att hufvudet
på en af gudarna skulle afslås, ej Bēls eget hufvud,
ty Bēl framställes
uttryckligen som människornas skapare. Af jord och
gudablod skapades sålunda människorna. Man tänker
därvid ovillkorligen på den gammaltestamentliga
skapelseberättelsen, där "Gud formade människan af
jordens stoft och inblåste i hennes näsa en lefvande
ande". Sjunde taflan: En lofsång till Marduk, där
hans skaparverk uppräknas.

Litt.: Schrader (Jensen), "Keilinschriftliche
bibliothek", VI, och King, "The
seven tablets of creation".
D. M.

Enuresis (af grek. enourein, låta sitt vatten),
med., ofrivillig afgång af urinen, förekommer
vanligast hos barn och oftare hos gossar än flickor
före pubertetsperioden och visar sig därigenom,
att barnen "väta under sig" i sömnen. Man skiljer
mellan dylik enuresis nocturna, om en ofrivillig
urinafgång sker endast nattetid, och enuresis diurna,
då dylik förekommer äfven i vaket tillstånd, såsom då
barnets uppmärksamhet på sig själft slappas vid lek,
skratt, hosta o. s. v. Denna sjukliga benägenhet
kan hafva lokala orsaker, efter hvilkas aflägsnande
densamma försvinner. Stundom, men visst icke alltid,
bidraga dålig uppfostran, bristande uppmärksamhet
eller själfsvåld till dess uppkomst; ofta nog kunna
alls inga orsaker upptäckas. Medikamentös behandling
medför vanligen blott tillfällig förbättring, men
ofta går åkomman öfver af sig själf, då den sjuke
blifvit äldre. I. H.

Envallsson, Karl Vilhelm, teaterförfattare,
f. 2 okt. 1756 i Vaxholm, d. 14 juli 1806 i
Stockholm. Han blef 1768 student i Uppsala,
antogs 1785, då "philosophiæ studiosus", till
e. o. kanslist i krigskollegium och skötte några
veckor 1788 en aktuariesyssla - det enda förordnande
han innehade i verket. 1802 utnämndes han till
notarius publicus, men måste i följd af blindhet
lämna denna befattning. Sin egentliga verksamhet
hade han som teaterförfattare. 1780-1806 dels
författade, dels öfversatte eller bearbetade han,
hufvudsakligen för Stenborgska teatern, omkr. 80
stycken; han åstadkom större delen af denna scens
repertoar och var särskildt tolk af den franska
operetten. Genom denna verksamhet utöfvade han -
trots bristande ursprunglighet - stort inflytande på
det svenska skådespelets utveckling. Hans allvarliga
dramer, Gustaf Ericsson i Dalarne (1784) m. fl.,
äro svaga. För lustspelet egde han däremot större
begåfning, hvilket man särskildt finner af den
"lyriska komedien" Slåtterölet eller kronfogdarne
(1787), som han utarbetade efter en från franskan
lånad idé, och i hvilken han utvecklade en komisk
kraft och en nationell folkhumor, som förklara
detta lustspels popularitet (redan 1790 hade det
gifvits 58 gånger på Svenska komiska teatern). Colin
och Babet
(imitation, 1787) samt Bobis bröllopp
(1788, en omarbetning af Sorgen för glädjen går
eller mor Bobi och skolmästaren
, som gjort fiasko)
bilda tillsammans med "Kronfogdarne" ett slags
trilogi. E:s bearbetningar af främmande teaterstycken
utmärka sig genom fyndig lokalisering. I sångstycken
böjer sig hans lätta och behagliga verskonst alltid
smidigt efter de lifliga och väl valda melodierna;
hans kupletter tillhöra vår sångscens bästa. Ett
par parodiska deklamationer, riktade mot Thorild
under dennes strid med Kellgren, ådrogo sig mycken
uppmärksamhet. E., som äfven var musikkännare (i
denna egenskap invaldes han i Mus. akad.), verkade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:55:07 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbg/0353.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free