- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
669-670

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Enzersdorf - Enzheim l. Ensheim - Enzina - Enzio l. Enzo - Enzo - Enzooti - Enzym, Ferment

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

inv. I slaget vid Aspern 21 och 22 maj 1809 var denna
ort en viktig stödjepunkt för fransmännen.

Enzheim l. Ensheim [-hajm], by i Elsass-Lothringen,
Unter-Elsass, 10 km. s. v. om Strassburg,
vid Strassburg-Saales-järnvägen. 707
inv. (1900). Biodling. Där stod 4 okt. 1674 en
oafgjord drabbning emellan de kejserlige under
Bournonville och fransmännen under Turenne.

(J. F. N.)

Enzina. Se Encina.

Enzio l. Enzo [e;ntsiå, e;ntså] (italienisering
af ty. Heinz, Heinrich), konung af Sardinien,
naturlig son af kejsar Fredrik II, föddes i
Palermo, säkerligen under 1220-talets förra hälft
(födelseåret är ovisst). Fadern bortgifte honom 1238
med Sardiniens och Corsicas arftagarinna, Adelasia
(Ubaldo Viscontis änka, från hvilken E. skildes 1246),
gaf honom titeln Sardiniens konung och utnämnde honom
(1239) till sin ståthållare öfver Italien. Från
denna tid tog E. en lysande del i sin faders kamp
mot påfvemakten och guelfiska partiet. Han hade till
en början framgångar i Mark Ancona, men till sjöss
vann han sin största seger: i förening med pisanerna
slog han (enl. Matthæus Parisiensis) 3 maj 1241 en
genuesisk flotta vid Meloria (nära Livonio), hvarvid
ett ofantligt byte togs. (Enligt Grossmann deltog
E. ej i slaget, utan befann sig då i Pisa.) Därefter
blef Lombardiet hans egentliga stridsplats. Omsider
besegrades han af bologneserna, vid Fossalta (26 maj
1249), tillfångatogs och inspärrades i fängelse (i en
"järnbur", säger Villani, som föddes vid tiden för
E:s död). Berättelser från 15:e och hufvudsakligen
16:e årh. förtälja, att kejsaren förgäfves bjöd
en stor lösepenning för sin mest älskade son,
att några af E:s vänner förgäfves sökte rädda
honom (han skall ha gömts i ett fat, men röjts af
sitt guldgula hår, som stack ut genom sprundet),
att den sköna och högättade Lucia Viadagola (från
Bologna) i sin glödande kärlek förgäfves uppbjöd
alla krafter till hans befrielse. Tjugutre år måste
E. tillbringa i fängelse till sin död, 14 mars 1272.
– Bologneserna, som förbittrat hans lif, klädde hans
lik i konungaskrud och reste i San-Domenico-kyrkan i
Bologna en marmorvård på hans graf. Den ridderlige,
för sin manliga skönhet, sina musikaliska och poetiska
gåfvor prisade E:s sorgliga öde har lämnat flera
skalder, bl. a. italienaren Tassoni (i "La secchia
rapita") och svensken K. A. Nicander, stoff till
sång. Minoritmunken Salimbene från Parma, jämnårig
med E., har, ehuru en fiende till kejsar Fredrik,
i sin "Chronica" (tr. 1857) endast godt att säga om E.

Enzo. Se Enzio.

Enzooti (af grek. en, i, och zoon, djur) kallas en
husdjurssjukdom, då den årligen förekommer hos ett
större antal djur inom en ort och härrör från några
för orten egendomliga förhållanden, t. ex. markens
eller vegetationens beskaffenhet o. s. v. Till
enzootiska sjukdomar inom Sverige höra blodstallning,
benmjukhet och benskörhet hos nötkreaturen samt
igelsjuka hos fåren.

C. A. L.*

Enzym (af grek. en, i, och zyme, jäst),
Ferment (oorganiserade), kem., kompliceradt sammansatta
organiska ämnen, hvilka förekomma i djur- och
växtceller och där möjliggöra de för djur- och
växtkroppen viktigaste kemiska reaktionerna (ömsesidiga
inverkningar). Utmärkande för enzymen, hvilka kunna
vara verksamma äfven utanför cellen, är deras
förmåga att reglera processernas absoluta hastighet. De
förmå icke framkalla några omsättningar, som ej
skulle ega rum dem förutan, och sannolikt förmå de
ej heller att ändra det slutliga jämviktsläget mellan
reaktionskomponenterna. Utmärkande för dem är vidare,
att de redan i förvånande ringa mängd utföra sina
specifika uppgifter, d. v. s. att en liten kvantitet
enzym, utan att själf förbrukas, kan omsätta mycket
betydande mängder substans. Specifikt är enzymens
verkningssätt i ordets egentliga bemärkelse,
och träffande har därför Emil Fischer liknat
enzymet vid en nyckel, som passar endast till
ett bestämdt lås. Verkningar liknande enzymens
förekomma äfven inom den oorganiska kemien. Sedan
lång tid tillbaka ha kemisterna begagnat sig af
den fint fördelade platinans egenskap att starkt
påskynda knallgasens beståndsdelars förening till
vatten, och samma egenskap att påskynda oxidationer
tillgodogör sig den moderna storindustrien för
svafvelsyretillverkning. Dylika processer kallade
Berzelius katalytiska. Enzymen äro i enlighet
härmed katalysatorer. Enzymens kemiska natur är föga
känd. En del anses vara ägghviteämnen af invecklad
sammansättning. Bland de mest karakteristiska
egenskaperna är de lösta enzymens känslighet för högre
temperaturer. Hos nästan alla enzym ligger optimum
för verkningskraften mellan 35° och 45°, vid högre
temperatur (från 60°) förstöras de hastigt, och vid
lägre temperatur aftager enzymreaktionernas likaväl
som andra reaktioners hastighet starkt. I torrt
tillstånd kunna enzymen utan förändring upphettas
till 100°. Solljus inverkar ogynnsamt på lösta
enzym. Liksom lefvande ferment kunna enzymen göras
overksamma genom gifter, såsom alkohol, blåsyra,
formol m. fl.; däremot äro de okänsliga gentemot
en mängd antiseptiska medel, t. ex. salicylsyra,
tymol, toluol, kloroform. Enzym, som äro lösliga
i vatten, extraheras direkte eller efter cellens
krossning. Många kunna sedan utfällas ur extraktet
antingen genom salter, särskildt ammoniumsulfat, eller
med absolut alkohol eller aceton, och de erhållas då
antingen i form af hvita pulver eller såsom slemmiga
flockar. Oftast kunna de sedan åter upplösas i vatten.

Med afseende på sitt kemiska verkningssätt kunna
enzymen indelas i följande hufvudgrupper:

1) Hydrolyserande enzym, som spjälka sammansatta
ämnen i enklare beståndsdelar under upptagande af
vatten; hit höra a) proteolytiska
l. ägghvitespjälkande, pepsin, trypsin, erepsin,
papayotin, b) amylaser (diastaser)
l. stärkelsespjälkande, ptyalin, och cellulaser,
cellulosspjälkande, c) sockerspjälkande, maltas,
invertas, laktas, d) glykosidspjälkande,
emulsin och myrosin, e) lipaser
l. fettspjälkando jämte esterspjälkande, f) ureaser,
urinämnespjälkande.

2) Koagulerande enzym, som åstadkomma utfällning
af lösta ägghviteämnen, löpferment l. kymosin,
fibrinferment och pektas.

3) Zymaser l. jäsningsenzym.

4) Katalaser, som sönderdela vätesuperoxid samt
möjligen oxidaser (tyrosinas, lakkas) och reduktaser.

Angående alla de enskilda enzymen hänvisas till
specialartiklarna. Enzymens verkningssätt har ännu
icke kunnat sammanfattas i någon allmän teori;
emellertid ser det ut, som om i det stora hela samma
lagar skulle gälla som för vanliga katalysatorer,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:28:16 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbg/0355.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free