Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Enzym, Ferment - Enåker - Enånger - Enårig - Enårsfrivillig - Enåsa kapell - Enöreskassor - e.o. - Eocen - Eocidaris - Eogen - Eohippus - Eo ipso - Eol - Eoler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
d. v. s. att hastigheten, hvarmed en molekyl,
t. ex. fett, hydrolyseras, är proportionell mot
enzymets koncentration samt oberoende af det lösta
fettets koncentration. Hos en del enzym växer
emellertid reaktionshastigheten proportionellt
med kvadratroten ur enzymkoncentrationen
(Schütz-Borissows regel).
Enzymen hos djuren bildas till en stor del inom
särskilda organ, så diastas i spottkörtlarna,
pepsin i magkörtlarna o. s. v. Genom anläggning af
magfistlar har Pavlov lyckats vinna pepsin i rent
tillstånd. Enzymen synas omedelbart efter afsöndrandet
befinna sig i overksamt tillstånd samt aktiveras först
under inflytande af andra fermentartade ämnen, kallade
proferment l. zymogener. Ett dylikt är enterokinasen,
som aktiverar trypsinet i tarmkanalen.
Å andra sidan göras enzymen overksamma ej
blott genom vissa oorganiska ämnen, utan äfven
genom en del enzymartade föreningar, som kallas
antiferment. Angående reaktionen mellan ferment
och antiferment är intet allmänt kändt. Sannolikt
består denna växelverkan i en kemisk reaktion och
följer alltså de allmänna lagarna för sådana, såsom
Arrhenius visat vara förhållandet för toxiner och
antitoxiner. Öfver hufvud finnes sannolikt ingen
principiell skillnad mellan enzym och toxiner.
H. E.
Enåker, socken i Västmanlands län, Simtuna
härad. 10,045 har. 1,074 inv. (1906). Annex till
Väster-Löfsta, Uppsala stift, Fjärdhundra södra
kontrakt.
Enånger. 1. Socken i Gäfleborgs län, Enångers
tingslag. 29,350 har. 2,908 inv. (1906). E. bildar
med Njutånger och Nianfors kapell ett konsistoriellt
pastorat i Uppsala stift, Hälsinglands norra nedre
kontrakt. — Församlingens gamla kyrka hör till den
i Svealand vanliga medeltidstypen, rektangulär,
tornlös byggnad med vapenhus i s. v. och sakristia
i n. ö. Invändigt har den under senare medeltiden
blifvit täckt med s. k. stjärnhvalf af tegel,
hvilka, sannolikt under ärkebiskop Jakob Ulfssons
tid (1470—1514), försetts med ännu bevarade
målningar. Äfven väggarna hade förr målningar, men
dessa öfverströkos 1712. Kyrkan har sedan 1850 ej
användts till gudstjänst, utan är, hufvudsakligen
genom läroverksadjunkten Johan Alfred Wiströms (död
vid 66 års ålder 5 juli 1896) försorg, förvandlad
till museilokal för Hälsinglands fornsällskaps
samlingar af kyrkliga inventarier, särskildt
träskulpturer. Se J. A. Wiström, "Beskrifvande katalog
öfver fornminnen i E. gamla kyrka i Hälsingland"
(1890).
O. J—e.
2. Tingslag i Gäfleborgs län, ingår i Sydöstra
Hälsinglands domsaga och Norra Hälsinglands fögderi
samt omfattar socknarna Enånger, Njutånger och
Nianfors kapell. 50,228 har. 6,314 inv. (1906).
Enårig, bot. Se Hapaxant.
Enårsfrivillig (ty. einjährig-freiwillig)
kallas i de arméer, som rekryteras på grund af
allmän krigstjänstskyldighet med längre än ett
års tjänstetid, den soldat, som inträdt i tjänst
såsom frivillig och hvars tjänstetid under fanan
blifvit minskad till ett år. För att antagas till
enårsfrivillig fordras i allmänhet ådagaläggandet af
vissa kunskapsprof. Man väntar, att de, som uppfyllt
dessa, skola på kortare tid än de öfrige inhämta den
nödiga kännedomen i krigaryrket, så att de endast
under jämförelsevis kort tid behöfva skiljas
från sina studier eller sina borgerliga
sysselsättningar. Dessutom afser man att af de
enårsfrivillige erhålla reservofficerare och
reservunderofficerare. Enårsfrivillig-inrättningen
uppstod och utvecklades först i Preussen, men har
därifrån banat sig väg till de öfriga tyska staterna,
till Österrike, Frankrike och Italien samt i viss
mån äfven till Ryssland, ehuru tjänstetiden i detta
land icke är ett år. De enårsfrivillige måste i
allmänhet underhålla sig själfva (t. ex. i Tyskland
och Österrike) eller till statskassan inbetala
en viss afgift (t. ex. i Italien). I Frankrike
afskaffades enårsfrivillig-inrättningen i sammanhang
med tjänstgöringstidens bestämmande till två år,
hvilket gäller för alla.
C. O. N.
Enåsa kapell, kapellförsamling i Skaraborgs län,
Vadsbo härad. 263 inv. (1906). Kapell till Hassle,
Skara stift, Mariestads kontrakt.
Enöreskassor, vid Upplands infanteriregemente
(särskildt i Stockholms och särskildt i Uppsala
län) stiftade kassor till understöd vid rekrytering
och till gratifikationer för afskedade soldater,
dessas änkor och barn m. m. De bildades därigenom,
att rotehållarna, enligt knektekontraktens
föreskrifter, voro förbundna att årligen
sammanskjuta ett öre silfvermynt för hvarje öresland.
C. O. N.
e. o., förkortning för lat. ex officio (å ämbetets
vägnar) och extra ordinarius, extraordinaire l. extra
ordinarie.
Eocen (af grek. eos, dagning, och kainos, ny),
geol., en af den engelske geologen sir Charles Lyell
införd benämning på den äldsta af de tre etager,
i hvilka tertiärtidens aflagringar indelades. Se
Tertiärsystemet.
E. E.
Eocidaris Desor, paleont., ett under
devon—permtiden lefvande sjöborrsläkte,
nära besläktadt med Archæocidaris.
A. Hng.
Eogen (af grek. eos, dagning, och genein, födas),
geol., namn på den äldre af de två större grupper,
hvari tertiärsystemet (se d. o.) numera vanligen
indelas.
E. E.
Eohippus, zool. Se Hästdjuren.
Eo ipso, lat., just därigenom, just på grund af
själfva det omnämnda sakförhållandet.
Eol. Se Hemliga medel.
Eoler, Æoler, Aioler (grek. Αἰολεῖς, lat. Æoles
och Æolii), en af grekernas hufvudstammar, ledde
enligt sagan sitt ursprung från Hellens son Aiolos
och sammanföllo åtminstone delvis med den homeriska
tidens akéer. Af de gamle författarna omtalas de såsom
bosatta i Tessalien, Beotien, Elis, Messenien, Lokris,
Etolien m. fl. delar af Grekland. Ända in i senare
tider har det varit brukligt att såsom eoler beteckna
alla de greker, hvilka man icke hade anledning
att räkna vare sig till den doriska eller till den
joniska stammen. Den nyare dialektforskningen har dock
ådagalagt, att flertalet af dessa s. k. eoliska greker
alls icke varit närmare besläktadt vare sig inbördes
eller med de egentlige eolerna. Dessas ursprungliga
stamhåll är att söka i Tessalien. Vid kraftfullare
stammars inträngande blefvo de dels underkufvade
och gjorda till slafvar, dels tvungna att utvandra,
delvis till Beotien. Antagligen i samband med de
omhvälfningar, som åtföljde doriska invandringen,
har en stor del af dem sökt sig nya hemvist på ön
Lesbos och den motliggande delen af Mindre Asiens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
