Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 683-684 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epakter - Epakto - Epameinondas - Epaminondas - Epanafora - Epanalepsis - Epanchement - Epanorthidae - Epaphroditus - Eparchia - Eparchos, Antonius - Epark

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Epakter (af grek. epaktai , tillagda,
näml. hemerai, dagar) äro i kronologien de tal,
som för hvarje år angifva månens ålder 1 jan.,
d. v. s. det antal dagar, som denna dag förflutit
efter senaste nymåne. Se Gyllental.
E. J.

Epakto, nygrek. Se Lepanto.


Epameinondas
(grek. ’Ejiaftsivcovdas, lat. Epaminondas),
grekisk fältherre och statsman, f. omkr. 418
f. Kr. i Tebe af en ädel, men föga bemedlad släkt.
Han erhöll en förträfflig uppfostran, och i synnerhet
hade pytagoréern Lysis stor inverkan på
utbildandet af hans för allt godt och ädelt öppna
sinne. E. skydde de våldsamheter, som åtfölja
ett borgerligt krig, och afhöll sig därför från
allt deltagande i den blodiga revolution,
medelst hvilken Pelopidas och några andra
fosterlandsvänner 379 störtade det fåmannavälde,
som med tillhjälp af en i Tebes borg, Kadmeia, inlagd spartansk
besättning förtryckte samhället. Men efter fullbordad
omstörtning blef han ett troget stöd för den unga
friheten och arbetade med ifver på att trygga sitt
fäderneslands oberoende och skaffa det en plats bland
Greklands stormakter. På den allmänna fredskongressen
i Sparta (371) vidhöll E. med fasthet, gentemot
spartanernas yrkande på alla ej till deras eget välde
hörande staters oberoende och likställighet, sin
fädernestads anspråk på att vara och erkännas såsom
det beotiska förbundets hufvudort. Detta föranledde
en ögonblicklig krigsförklaring och afsändandet af
en stark krigshär under konung Kleombrotos. Vid
Leuktra i Beotien kom det s. å. till drabbning,
hvarvid de till antal vida underlägsne tebanerna
genom E:s fältherreskicklighet och nyuppfunna taktik
(den s. k. skefva linjen) vunno en afgörande seger.

Mynt från Tebe med Epameinondas’ namn på.

Följande året gjorde E., i egenskap af boiotark
(förman för det beotiska förbundet), ett infall
i Lakonien och väckte oerhörd bestörtning i
själfva Sparta, hvilket på 500 år ej skådat någon
fiende. Betydelsefullt blef detta fälttåg i synnerhet
genom stiftandet i Spartas omedelbara närhet af
två nya, mot detsamma fientliga förbundsstater i
Arkadien och Messenien. För att kunna genomföra
dessa anordningar måste E. på eget ansvar behålla
sitt anförarskap fyra månader utöfver den lagliga
tiden och blef med anledning däraf vid återkomsten
af sina vedersakare anklagad till lifvet; men med
rättvist erkännande af
hans utomordentliga förtjänster vägrade domstolen
att upptaga klagomålet. Nya härnadståg mot Sparta
företogos 369 och 368, och samtidigt med dessa
krigsoperationer sökte E. att genom skickligt
bedrifna underhandlingar främja Tebes maktställning
och genom skapandet af en sjömakt öppna nya banor för
dess framåtskridande. På sådant sätt kom Tebe, lyft
af E:s hjältekraft och politiska snille, att uppstiga
till en förut icke anad höjd af politisk storhet och
kunde för en kort tid efterträda Sparta och Aten såsom
den ledande staten i Grekland. En splittring inom det
arkadiska förbundet och flera bundsförvanters affall
förmådde E. att 362 företaga ett fjärde krigståg
till Peloponnesos. Vid Mantineia i Arkadien kom det
till drabbning med spartanernas hufvudstyrka under
Agesilaos. Redan i början dödligt sårad, måste
E. bäras ur striden, men följde fortfarande med
uppmärksamhet slaktningens gång och dog nöjd, sedan
man underrättat honom, att slaget var vunnet och att
hans sköld blifvit återfunnen. - Knappast torde man
kunna uppsöka ett liknande exempel på att en stor man
genom sin personliga öfverlägsenhet mäktat lyfta en
hel nation. Tebanerna voro nämligen af naturen ett
trögt, föga begåfvadt och hufvudsakligen på sinnliga
njutningar begifvet folk. Att de plötsligen höjde
sig till ställningen af en bland hufvudstaterna
i Grekland, därför hade de E. att tacka. - En af
Cornelius Nepos författad lefnadsteckning öfver
E. finnes ännu i behåll. - Litt.: Bauch, "Epaminondas
und Thebens kampf um die hegemonie" (1834), Pomtow,
"Das leben des Epaminondas" (1870), Swoboda, artikeln
E. i Pauly-Wissowa, "Real-encyclopädie der classischen
altertumswissenschaft" (ny uppl. 1894 ff.). A. M. A.

Epaminondas. Se Epameinondas.

Epanafora. Se Anafor.

Epanalepsis, grek. (af epi och analambanein,
upprepa), ret., återupptagande, en retorisk figur,
bestående i ett ords eller en menings upprepande.

Épanchement [epäjma7], fr., hjärteutgjutelse,
oförbehållsamhet.

Epanorthidæ, zool. Se Cænolestes.

Epaphroditus. 1. En frigifven, gunstling hos kejsar
Nero. Han bidrog till upptäckten af den pisoniska
sammansvärjningen och var Nero behjälplig vid dennes
själfmord (68). Kejsar Domitianus lät (95) afrätta
honom, "enär han lagt hand på sin kejserlige herre,
om än med dennes eget samtycke". Stoikern Epiktetos
var en af E:s slafvar. Troligen var det också denne
E., som uppmuntrade Josefos till att skrifva "den
judiska arkeologien" och därför fick detta arbete
sig tillegnadt. - 2. Se Epafroditos.

Eparchia. Se Epark.

Eparchos, Antonios, grekisk humanist från
Kerkyra, är mest bekant genom sin 1544 utgifna
klagodikt öfver Hellas’ undergång. Förf. låter
häri Olympens gudar uppträda och mana Europas
väldige att befria den helleniska världen från
de turkiske barbarernas herradöme. E. egde
en stor handskriftssamling, hvars hufvuddel
hamnat i Bibliothèque nationale i Paris.
V. Lm.

Epark (grek. erparcos, af epi, vid, öfver, och
archos, förman, härskare), i allmänhet anförare
eller befälhafvare, särskildt befälhafvaren eller
ståthållaren öfver en provins. Dennes ämbete, likasom
äfven det förvaltningsområde, öfver hvilket han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>