Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Episkopalkyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lagstiftningsrätten lades i konungens hand. 1534 följde
flera lagar, hvilka kulminerade i suprematakten,
genom hvilken påfvedömet i England alldeles upphäfdes,
och konungen gjordes till kyrkans högste styresman
"omedelbart under Gud", med lagstiftnings-,
uppsikts- och reformationsrätt. 1536–39 indrogos
alla kloster, och konungen förlänade en stor del af
deras jordbesittningar åt adeln. En varsam religiös
reformation företogs också, framför allt genom "King’s
book" 1543 (en framställning af den kristna tron) och
Henrik VIII:s bönbok 1544 (gudstjänstordning m. m.);
äfven infördes modersmålet i den officiella bibeln
och gudstjänsten. Däremot gjorde konungen front
mot alla former af kontinental protestantism, som
förföljdes; hufvudsaken var konungamaktens herravälde
öfver kyrkan.
Detta välde kom protestantismen till godo med Edvard
VI. Den zwinglianska riktningen, som först vunnit
utbredning i England, hade småningom undanträngts
af en moderat luthersk, som inspirerades från
västra Tyskland (Butzer och Melanchthon) och som
i kyrkopolitiskt afseende häfdade den världsliga
styrelsens supremati i alla religiösa angelägenheter
(erastianismen). Denna blef härskande under Edvards
regering. 1549 påbjöds en väl utarbetad kyrkohand-
och bönbok med anvisningar för husandakt etc., den
berömda Common prayer-book (se Common prayer
och England, kyrkliga förhållanden). Dess införande
är måhända den viktigaste händelsen i engelska
kyrkans historia under nyare tiden; jämte bibeln
har den blifvit grundvalen för Englands religiösa
och moraliska lif intill vår tid. Dess teologi
var starkt biblisk och moderat luthersk. 1552
påbjöds emellertid en ny, reviderad upplaga, som
visade, att kalvinska åsikter nu började intränga
i England. Denna förändring antyddes ock i den 1553
promulgerade trosbekännelsen, de fyrtiotvå artiklarna
(där dock äfven confessio augustana direkt användts),
och i katekesen af s. å.
Reaktionen under "Blodiga Maria" visade
katolicismens seghet, liksom den å andra
sidan främjade framträngandet af den motsatta
ytterligheten, Genève-kalvinismen. Drottning
Elisabet tog hänsyn till bägge dessa faktorer, när
hon ur politiska tvångssynpunkter reorganiserade
episkopalkyrkan. Suprematakten 1559 gaf kronan
åter uppsikts- och förordningsrätt för kyrkan,
utöfvad af en högsta rättsmyndighet af andliga
och världsliga, High commission court (allmänt
hatad och upphäfd 1641 och 1688); men den gaf
äfven kyrkan mycket själfständigare ställning än
under Henrik VIII. Den fullständiga brytningen med
Rom bekräftades, men biskopsämbetet behölls som
apostoliskt och nödvändigt för kyrkans bestånd,
och biskoparna skulle tillsättas genom "congé
d’élire" (se Biskop, sp. 482). Konvokationerna
(provinssynoderna) fortsatte att fungera som
konstitutionell kyrklig församling. Bönboken
omarbetades 1559 till en form, som skulle lättare
försona katolikerna med Elisabets regering (katolska
ceremonier och dräkter medgåfvos). De 42 artiklarna
omarbetades 1562 till de trettionio artiklarna,
hvarvid på läroområdet kalvinismen tydligen kom till
uttryck bredvid äldre lutherska moment. 1571 vann
denna revision konvokationernas och regeringens
sanktion; s. å. påbjöds ock en homiliebok, som
reglerade predikningarna. Därmed var den engelska
episkopalkyrkan färdigbyggd, en
nationellt engelsk enhet af katolicism, lutherdom och
kalvinism. Den kunde fast timrad möta den kommande
tidens stormar.
Den utifrån importerade, med nationellt germanskt
statslif aldrig rätt förenliga Genève-kalvinismen
afsatte snart sitt missnöje i den puritanska
rörelsen, hvarur i sin ordning mot 1500-talets
slut under nya faktorers påverkan destillerades
fram independentismen och därmed den frikyrkliga
rörelsens början i Europa. Under mer än 100 år
bestämdes den engelska episkopalismens historia af
kampen mellan alla dessa olika rörelser (se Puritaner
och Independenter). Den vanliga beteckningen på
episkopalerna var conformers (konformister),
emedan de "samtyckte till" de Elisabetska
anordningarna; motståndarna kallades med ett gemensamt
namn nonkonformister. Stuartarnas restauration 1660
betecknade episkopalkyrkans afgörande seger. 1661
antogs korporationsakten (hvarje kommunal ämbetsman
måste taga nattvarden efter anglikansk ritus och
erkänna den kungliga suprematien), och 1662 antogs som
ensam giltig en af konvokationerna gjord revision af
bönboken, hvarigenom dess katoliserande högkyrkliga
element i stor utsträckning ökades. Denna religiösa
utgestaltning var sista akten i den reformation
af engelska statskyrkan, som begynt 1532. Därmed
hänvisades puritanismen definitivt att söka sin vidare
utveckling i frikyrklig form. Motsatsen mellan den
episkopala statskyrkan och dem, som ej underordnade
sig densamma (dissenters), var klar. Däraf
bestämdes den följande tidens historia.
En rad af lagar 1662–73 sökte undertrycka dissenters;
mest bekanta äro fem-milsakten 1665, som förbjöd de
afsatte prästerna att närma sig sina församlingar,
och testakten 1673, som uteslöt dissenters från
parlamentet och alla statsämbeten. Kampen mot
dissenters hade ock medfört en blomstringstid
för episkopalkyrkans religiösa och teologiska
lif. Vid 1600-talets början grundades den anglikanska
teologien af män sådana som Bancroft, Hooker, Andrewes
etc., och under århundradets senare hälft var "de
karolinske andliges" lärdom så stor, att den blifvit
ett ordstäf. Nu var det ock, som bönboken vann sin
plats i engelska folkets lif. Trots episkopalkyrkans
blomstring omöjliggjordes dock snart genom den
västeuropeiska kontrareformationen dess politik
gentemot dissenters. Den engelska revolutionen 1688
beredde den religiösa toleransen dess första stora
seger i Europa. Toleransakten 1689 gaf alla dissenters
i England (utom papister och unitarier) laglig
existens. Så begynte för hela Europa individualismens
frigörelsekamp på det religiösa området.
Det karakteristiska för episkopalkyrkans historia
under 1700-talets förra hälft var dess indragande
i de politiska striderna mellan de stora politiska
partierna tories och whigs samt den däraf följande
religiösa afmattningen och förlusten af kyrkans
själfständighet. Konvokationerna, det lagliga organet
för dess själfverksamhet, upphäfdes (sedan 1717)
i följd af politiska motsatser; först 1850 väcktes
de åter till lif. Whigpolitiken motarbetade religiös
lifaktighet som farlig fanatism, och Englands kyrka
blef värnlös gentemot den flacka "upplysningen",
som under namn af latitudinarianismen kom i
högsätet. Metodismen var ett försök att gjuta lif i
den sedan 1730-talet på djupare religiöst lif nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
