Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Episkopalkyrkan - Episkopalsystem - Episkopat - Episk poesi - Episod - Epispastica
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alldeles blottade episkopalkyrkan; denna
evangelisationsrörelse bland massorna inom
kyrkan drefs dock småningom af yttre och inre
förhållandens tryck in i dissenterkyrkans snäfvare
begränsning. Emellertid stannade många af dess
anhängare kvar i moderkyrkan och sökte verka
där; så uppstod, mot slutet af 1700-talet, den
"evangeliska" l. den, mera betecknande, s. k,
evangelikala rörelsen (evangelikalismen), som blef
saltet i episkopalkyrkans religiösa lif. Under
dess inflytande väcktes i kyrkan intresse och
arbete för hednamission, filantropi och sociala
förbättringar, ordnades söndagsskolor, bildades 1799
traktatsällskapet, 1804 det egentliga Brittiska och
utländska bibelsällskapet, etc. På så vis grundlades
för England och dess kyrka ledarskapet i världens
religiösa utveckling under 19:e årh.
Evangelikalismen representerade höjden af den
religiösa individualismen; kyrka och episkopat
uppskattades föga, hvaremot religionsfrihet
starkt häfdades. Så började helt naturligt
under evangelikalismens tid dissenters’ fulla
frigörelse. Toleransakten 1689 hade nämligen ej
betecknat uppgifvandet af tanken på en allmän
engelsk rikskyrka. De separerade samfundens
medlemmar betraktades alltjämt i biskopliga och
regeringskretsar som statskyrkomedlemmar med en
viss undantagsställning, underkastade kyrkans
kontroll. Hela 1700-talet och 1800-talets förra
hälft upptogos af dissenters’ kamp för praktiskt
genomförande af den frikyrkliga ställning, som
i princip utbildats 1662 och 1689. 1779 bortföll
tvånget att underskrifva statskyrkans läroartiklar,
1828 upphäfdes korporations- och testakterna, 1829
skedde katolikernas emancipation, 1839 upprättades
borgerliga ämbetskontor för dissenters’ kyrkliga
bokföring och gafs dem rätt till egen vigsel, 1854 och
1871 (genom University test act) fingo de full rätt
vid universiteten, 1858 följde judarnas borgerliga
frigörelse, och 1868 befriades dissenters från tvånget
att betala skatt till statskyrkan.
Under denna dissenters’ utveckling hade
episkopalkyrkan blifvit efter. Omkr. 1830 framträdde
tydligt evangelikalismens svaghet: den kunde ej
hindra separation, den saknade samfundsanda och
ett nationellt kyrkligt program och sjönk, så fort
entusiasmen svalnade. Den nödvändiga motvikten och
uppryckningen inom statskyrkan kommo emellertid
redan på 1830-talet i den viktiga och omstridda
Oxfordrörelsen. Den började med John Kebles
(se d. o.) verksamhet bland studenterna i Oxford
och de därifrån (från 1833) utgifna "Tracts for
the times", korta uppsatser om kyrklig lära och
praxis. Traktarianismen var såsom reaktion mot
evangelikalismen antiindividualistisk och betonade
framför allt kyrkan och sakramenten. De första åren
växte rörelsen utan motstånd under ledning af Pusey
och (sedan 1835) Newman; genom den senare följde ett
starkare betonande af de moment i episkopalkyrkan,
som voro arf från katolicismen, framför allt de rika
nattvards- och gudstjänstritualerna, som ytterligare
utvidgades. I den 90:e traktaten 1841 häfdade Newman,
att de 39 artiklarna icke alls voro protestantiska i
kontinental antikatolsk mening. Därmed bröt stormen
lös, och under mer än 40 år kämpades med växande
bitterhet för och mot ritualismen. 1845
tillfogades den det svåraste slaget, då Newman
m. fl. öfvergick till den romersk-katolska
kyrkan. Det egentliga traktarianska partiet skingrades
därmed, Oxfordrörelsen förändrade i någon mån karaktär
och vidgades (efter några rensande processer 1850)
till en allmän högkyrklig pånyttfödelse med front
mot romersk katolicism, men med starkt betonande
af biskopsämbetets betydelse, med katoliserande
nattvardsuppfattning, ifver för liturgisk utsmyckning
och kyrkoprydnader samt praktiskt kyrkligt arbete
genom skolor, missionsverksamhet och socialt
arbete. Inom denna stora högkyrkliga rörelse, som
nu är den starkaste i episkopalkyrkan och vunnit
sanktion på sin seger genom den Balfourska skollagen
af år 1902, intaga de egentlige ritualisterna
den yttersta högra flygeln, ofta förföljda med
processer från biskoparna och statsmakten. 1871
förklarades dock genom domstolsutslag, att deras
nattvardslära ej strede mot episkopalkyrkans; och
1892 gaf Privy council praktiskt taget frihet åt deras
ritualer. Sedan dess har striden fortgått i humanare
former. Särskildt aktuell har den blifvit under sista
året (1906), sedan en kungl. undersökningskommission
om ritualistiska oegentligheter framlagt sitt
betänkande.
Under trycket af den växande högkyrkliga rörelsen
kallades det evangelikala partiet till nytt lif
i den lågkyrkliga rörelsen, liksom den gamla
latitudinarianismen fick sin fortsättning i
ett bredkyrkligt mellanparti, "de liberale",
som hvars grundläggare Coleridge (d. 1858) brukar
räknas. Alla dessa täfla nu i både yttre och inre
mission och ha mäktigt bidragit till den engelska
episkopalkyrkans utvidgning under 1800-talet till
en verklig världskyrka. I senaste tid har ock ett
starkt socialt intresse med demokratisk färgläggning
gjort sig gällande. (Se vidare England, kyrkliga
förhållanden.)
Litt.: Det moderna hufvudarbetet för episkopalkyrkans
historia är den af W. JR. W. Stephens och W. Hunt
utg. "History of the english church", IV ff.,
1903 ff. (moderat högkyrklig). Värdefull är äfven
E. W. Dixon, "History of the church of England
from the abolition of the roman jurisdiction"
(6 bd, 1877-1902). Den mest spridda engelska
kyrkohistorien är G. G. Perry, "History of the
english church" (3 bd, 6:e uppl. 1894). En god
öfversikt (ritualistiskt färgad) ger H. O. Wakeman,
"Introduction to the history of the; church
of England" (6:e uppl. 1899, sv. öfv. 1906).
Hj.H-t.
Episkopalsystem. Se Episkopalism.
Episkopat (lat. episcopatus. Se Biskop), biskopsdöme,
en biskops ämbete.
Episk poesi. Se Epos.
Episod (grek. epeisodion, eg. utifrån inkommande),
hos grekerna benämning på den mellan korsångerna
inskjutna handlingen eller dialogen, hvilken från
början endast var en bisak i dramat. Numera betyder
episod hvarje i ett drama, i ett epos eller i en roman
inflätad bihandling, vanligen utgörande ett litet
helt för sig; i allmänhet bihandling, tillfälligt
inskjuten dikt, afvikelse från ämnet i en berättelse
(jfr Digression). - Episodisk, inskjuten, inflätad,
afvikande från hufvudämnet.
Epispastica, Epispastiska medel (af
grek. epispastikos, åtdragande), Blåsdragande
medel, ämnen, som, anbragta på huden, därå framkalla
blåsbildning. Se Spanska flugor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
