Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 723-724 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epitel - Epitelceller - Epitelialkräfta - Epitelsvulster - Epitem - Epitet - Epithalamium - Epitheliom - Epithelium - Epithema - Epitheton - Epitome

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

böja sig alla samtidigt och utomordentligt hastigt
åt samma håll, ungefär såsom man kröker ett finger,
och rörelsen fortskrider i riktning från lungorna
till näsmynningarna. Genom denna oaflåtliga
s. k. cilierörelse försättes det innehåll i
respirationsvägarna, som är närmast epitelet, i
en med cilierörelsen likartad strömning. Därigenom
hejdas främmande skadliga beståndsdelar att intränga
i lungorna. Insprängda bland dessa cilieförande
cylinderceller uppträda äfven slemafsöndrande celler
utan cilier (2 å fig. 5). Ökas af en eller annan
anledning det slem dessa celler bilda öfver den
normala mängden, så aflagras detta i stor utsträckning
på ytan af slemhinnan, hvarigenom ciliernas rörelse
hämmas; och skadliga ämnen, t. ex. infektionsämnen,
bakterier, finna då vägen tillgängligare för ett
framträngande till de djupare liggande delarna af
andningsapparaten. Om cilieförande epitel i äggledarna
och lifmodern samt hos de manliga könscellerna och
hos en del lågt stående djurformer se Cilier.

Fig. 6. Från munslemhinna. a område med oförändradt epitel; b område, som förändrats genom hvita blodkroppars genomvandring; 1 hvita blodkroppar, som genomvandra och därvid uppluckra epitelet; 2 hvita blodkroppar i slemhinnans bindväfslager.

Ett till sin normala sammansättning oförändradt epitel
bildar en barriär mot skadliga ämnens inträngande
genom detsamma. Genom t. ex. en
munslemhinnas epitel, som befinner sig under fullt
normala förhållanden, kunna bakterier säkerligen
ej intränga från munhålan, där ju städse otaliga
mängder af sådana förekomma, ned i underliggande
bindväf. Skulle de emellertid ha kunnat intränga dit,
stode dem vägen lätt öppen för vidare utbredning
i kroppen. Nu är emellertid förhållandet, att den
bindväf, på hvilken nämnda epitel hvilar, är å många
ställen särdeles rik på hvita
blodkroppar, leukocyter, hvilka ha benägenhet att
genom epitelet vandra in i munhåla och svalg
(fig. 6). Alldeles särskildt rikligt förekomma
dessa leukocyter i munhålans, tungans, svalgets och
gommens s. k. tonsiller eller mandlar, ökas där
leukocytemas mängd genom någon retning öfver det
normala måttet, så blir inom samma områden till
följd af den massvis skeende genomvandringen af
leukocyter genom epitelet (se fig. 6) detta senare så
uppluckradt och förändradt, att detsamma ej längre
förmår utestänga bakterierna, utan dessa vandra
ned i underliggande bindväf, där de åstadkomma
inflammatoriska förändringar (angina, halsfluss),
eller också med lymfbanorna förflyttas till aflägsnare
kroppsdelar. Munhålans och svalgets tonsiller
kunna därför på grund af de normala histologiska
förhållandena å dessa ställen af slemhinnan bilda en
synnerligen betydelsefull ingångsport för bakterier
i människokroppen. Däraf regeln att med noggrannhet
vårda sig om munnens och svalgets hygien.

2. Bot., kronbladens och ståndarnas
öfverhud; det afsöndrande cell-lager,
som omgifver schizogena sekretgångar.
1. E. Hgn.

Epitelceller (se Epitel), bot. Se Sekret. Jfr
Cellväfnad 7.

Epitelialkräfta, med. Se Kräfta.

Epitelsvulster. Se Svulst.

Epitem (af grek. epi, på, och thema, sättning,
placering), bot. Se Vattenporer.

Epitet (grek. epitheton, af epi, bredvid, och
thetos, ställd), språkv., biord, hvilket utan
paus ansluter sig till hufvudord för att angifva
en egenskap hos detta (jfr Attribut). Från
logisk synpunkt skiljer man mellan det för
begreppsbestämningen nödvändiga epitetet, epitheton
necessarium, och det blott prydande eller utsmyckande,
ep. ornans. Till sistnämnda slag hör äfven det,
företrädesvis i folkepos brukliga, "stående epitetet",
ep. perpetuum, hvilket alltid tillägges något visst
föremål, så ofta detta namnes, t. ex. hos Homeros
uttrycket "den snabbfotade Akilles", i Runebergs
"Elgskyttarne" "den förståndige Petrus". Som
stilistiskt medel är epitetet af den största vikt vid
den estetiskt verkande framställningen. Se uppsatser
af E. Törnebladh i "Förhandlingar vid sjätte nordiska
filologmötet" (1903) och E. G:son Berg i "Språk och
stil", V (1905) samt A. Noreen i "Vårt språk", V
(1904 ff.). A. M. A.*

Epithalamium, lat. (grek. epithalamion,
af epi, vid, och thalamos, brudgemak), hos
grekerna ursprungligen den sång, hvilken en kör af
ynglingar och flickor uppstämde utanför ett nygift
pars brudgemak (jfr Bröllop, sp. 461); sedermera
hvarje med anledning af en bröllopshögtidlighet
författadt kväde. Ofta behandlades i ett epithalamium
äfven mytologiska ämnen, såsom i Catullus’,
sannolikt efter alexandrinskt mönster författade
växelsång, "Epithalamium Pelei et Thetidos",
d. v. s. kväde öfver Peleus’ och Thetis’ bröllop.
A. M. A.

Epitheliom (jfr Epitel), med., en form af kräftsvulst
(se Svulst).

Epithelium. Se Epitel.

Epithema (grek., något pålagdt), med., föråldrad
benämning på fuktigt omslag, baddning, som anbringas
på något sjukt kroppsställe. C. G. S.

Epitheton, grek., biord. Se Epitet.

Epitome (grek. epitome, afskärning, förkortning),

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>