- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
731-732

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epålett - Equabilmente - Equality clause - Eques - Eques - Equidae - Equipage - Equipera - Equisetaceæ - Equisetales - Equesetin - Equesetites - Equisetum - Equites

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

axelprydnad af snöre, nedtill slutande i en tjock
knut, som användes under senaste delen af 18:e
årh. Däraf uppstod den röda, väfda epåletten med
fransar, som under revolutionstiden anlades i
Frankrike och som där fortlefvat ända till senaste
tid. Till officersuniformen anlades epåletter af
metall ungefär samtidigt. Gradbeteckning anbringas
vanligen på epåletten, dock icke vid flottorna; den
utgöres för regementsofficerare och generalspersoner
bl. a. af fransar. Från svenska arméns nya uniform
af 1906 är epåletten utesluten. I Frankrike
begagnas af vissa grader fransar endast på den ena
epåletten, då den andra benämnes contreépaulette.
C. O. N.

Equabilmente, it., mus., likartadt. Equality
clause [ikoå’liti klå’s]. Se
Differentialtariffer.

Eques, lat. Se Equites.

Eques, zool. Se Riddarfiskar.

Equidæ,
zool. Se Hästdjuren.

Équipage [ekipäj],
fr. Se Ekipage.

Equipera [ekipera]. Se
Ekipera.

Equisetaceæ, Fräkenväxter. 1.
Bot., växtfamilj af kl. Equisetales bland
pteridofyterna. Fräkenväxterna äro alla örtartade
och igenkännas genom en krypande jordstam, som
ofvan jord uppskjuter trinda, fårade, pipiga,
ledade, enkla eller oftare kransgreniga stjälkar,
hvilkas blad förändrats till sambladiga tandade
slidor kring lederna. De fruktbärande stjälkarna
ha i toppen ett enkelt ax af kransvis liggande,
sköldlika fjäll, å hvilkas undre sida sporangierna
finnas. Dessa innehålla en mängd likartade sporer,
hvilkas yttre hinna klyfves till två spiralvridna
springtrådar, som äro starkt hygroskopiska och
utsträcka sig, då de torka, samt åter hopvridas under
inflytande af fuktighet. Vid sporernas groning
bildas vanligen enkönade, flikiga protallier. De stora
spermatozoiderna äro bandformiga, svagt spiralvridna
och med en rad af cilier längs ena kanten.
Familjen omfattar endast ett släkte, Equisetum L.,
fräken. Släktets kännemärken sammanfalla
således med familjens. 8 arter tillhöra den
svenska floran. Den vanligaste, E. arvense,
åkerfräken l. räfrumpa (se fig.), utmärkes
genom sina dimorfa skott: dels blekbruna, enkla
stjälkar med ett ax i toppen, som uppväxa tidigt om
våren, dels gröna, greniga, sterila stjälkar,
som uppkomma under sommaren. I epidermiscellerna
afsättes i mer eller mindre stor mängd kiselsyra,
hvarigenom stjälkarna hos somliga arter blifva så
hårda, att de kunna användas till slätslipning af
snickeriarbeten. Detta är t. ex. händelsen
med E. hiemale L., skafgräs, som
för öfrigt, likasom några andra af detta släkte,
användts äfven i medicinen såsom ett urindrifvande
medel (jfr Citronsyra).
illustration placeholder
Equisetum arvense.

Äfven
E. arvense, E. palustre och E. silvaticum, åker-,
kärr- och skogsfräken, ätas af kreaturen, men ha
sedan gammalt misstänkts för att verka skadligt. Nyare
undersökningar göra troligt, att giftiga egenskaper
tillhöra endast E. palustre, kärrfräken, som stundom,
då den fortares i större mängd, hos hästar förorsakar
svåra förlamningsanfall. Man har gissat på, att de
skulle förorsakas af en alkaloid, ekvisetin.
Dyfräken (E. limosum l. fluviatile), stundom uppträdande
massvis, i s. k. fräkenbottnar, är åtminstone för
nötkreatur ett godt fodermedel, som också i rätt stor
utsträckning skördas till foder. Om det Equisetum
liknande släktet Casuarina se d. o.

2. Paleobot. Den plats fräkenväxterna - här tagna i
vidsträckt bemärkelse såsom motsvarande hela klassen
Equisetales - intaga inom nutidens vegetation är
af försvinnande betydelse mot den de innehade under
forna geologiska perioder. Redan under den devoniska
tiden funnos fräkenväxter, men det var i synnerhet
under stenkolsperioden, som klassen vann sin största
utveckling med släktena Calamites och Asterocalamites
m. fl., af hvilka det förstnämnda stundom i väsentlig
mån bidragit till vissa stenkolsbäddars uppkomst och
hvars stundom trädartade former bilda en egendomlig
motsats mot nutidens representanter af klassen. Från
denna tid aftogo fräkenväxterna småningom såväl
i fråga om formrikedom som relativ betydelse i
förhållande till öfriga växter. Stenkolsperiodens
från de nutida så afvikande former (se Calamites med
figurer) synas ha dött ut mot slutet af den permiska
perioden. Representanter af det nu lefvande släktet
Equisetum eller af ett detta till det yttre mycket
liknande släkte, Equisetites, förekomma åtminstone
från och med triasperioden, under hvilken många af
desamma nådde ansenliga dimensioner, med stammar af
ända till 10 cm. i genomskärning. Dessa jättestora
former försvinna mot slutet af juraperioden,
hvarefter storleken af hithörande växter blir mera
öfverensstämmande med nutida arters.

Från den permiska perioden ända till en del af
juratiden fanns äfven det om Calamites erinrande
släktet Schizoneura, utmärkt genom i lederna
kransställda, jämnbreda blad och rätt ansenliga
dimensioner. En art af detta släkte lefde äfven
i Skåne. Ett annat med det förra samtidigt släkte
är Phyllotheca, hos hvilket slidans tänder voro
utdragna till långa, ofta tillbakaböjda blad. (Jfr
Asterocalamites, Calamariales och Calamites.) 1. O.
T. S. (G. L-m. H. J. Dft.) 2. A. G. N.

Equisetales, bot. Se Equisetaceæ och
Pteridofyter. Jfr Calamites.

Equisetin (Ekvisetin). Se Equisetaceæ.

Equisetites, paleont. Se Equisetaceæ 2,

Equisetum, bot. Se Equisetaceæ.

Equites (lat., plur. af eques,
ryttare). Ursprungligen voro equites i Rom en
militärisk inrättning, som tillskrifves Romulus. Denne
skall nämligen ha upprättat en rytteritrupp om 3
centurier (se d. o.) = 300 man, celeres, eg. "de
snabbe", jämte fotfolkslegionen; därtill lade
Tarquinius Priscus ytterligare 3 centurier. Servius
Tullius ökade rytteriet med 12 centurier, så att hela
antalet utgjorde 1,800 man. Ryttarna erhöllo af staten
medel till inköp af häst samt till dennes underhåll,
enligt uppgift, 10,000 och (årligen) 2,000

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:44:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbg/0388.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free