Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erechteus - Erechthider - Eregli - Erek (Uruku) - Erekil l. Eregli - Erektil - Erektion - Eremit - Eremitage - Eremitbröder - Eremitkräftor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och äfven tjänstgjort såsom skiljedomare i
täflingsstriden mellan Athena och Poseidon. Enligt en
yngre saga var E. icke samme person som Erichthonios,
utan dennes sonson, son af Pandion. Under ett
krig mot Eumolpos, Poseidons son, och de af honom
anförde eleusinierna skall E., för att vinna seger,
hafva på oraklets tillstyrkan offrat en af sina
döttrar. Eumolpos stupade i striden, men E. föll
själf ett offer för Poseidons hämnd. I det efter
E. uppkallade templet Erechtheion på Akropolis i Aten
dyrkades han såsom det attiska landets skyddspatron
vid sidan af stadsgudinnan Athena (Athena polias)
och Poseidon. A. M. A.
Erechthider (giek SEQex&eiåai), Erechtheusättlingar,
ofta, särskildt i poetiskt språk, en hedersbenämning
för atenarna. Jfr Erechtheus.
A. M. A.
Eregli. Se Erekli.
Erek (Uruku), nuv. Warka, stad i Babylonien med tempel
åt Istar.
Erekli l. Eregli (turkisk förändring af
grek. Heraklea), flera turkiska städer. De
förnämsta äro: 1. E., fordom Heraklea l. Perinthos,
i vilajetet Edirne (Adrianopel) på en udde
vid Marmarasjön. Omkr. 3,000 inv. Ruiner af en
amfiteater. 2. E. l. Bender-E., fordom Heraclea
pontica, hamnstad vid Svarta hafvet i vilajetet
Kastamuni. Omkr. 3,000 inv. l nejden betydande
Stenkolsgrufvor. H. A.*
Erektil (af lat. erigere, lyfta i höjden, uppresa),
som kan resa sig, svälla. - Erektil väfnad, histol.,
en sådan väfnad, som under vissa fysiologiska akter
medelst blodöfverfyllnad i sina rymliga, "kavernösa"
blodkärl kan ansvälla till större volym, hvarigenom
det organ, som innehåller denna väfnad, ansväller,
ändrar form, storlek och läge ("uppreser sig"). I
vissa fall ingå i denna väfnad buntar af ostrimmade
muskelceller, hvilka äfven kunna bidraga till eller
rent af åstadkomma en sådan förändring af organet
(erektion). G. R.*
Erektion (lat. erectio). Se föreg. art.
Eremit (lat. eremita, af grek. eremos, ensam),
ensittare, en, som dragit sig undan ifrån världen
för att tillbringa sitt lif i bön och försakelser. Se
vidare Anakoreter.
Eremitage [-taj], fr. ermitage, hermitage, eg. en
eremits boning. - 1. Ett litet, ensligt beläget
och af träd m. m. undandoldt hus, som liknar en
eremitboning. Sådana små byggnader voro mycket
omtyckta af 1700-talets trädgårdskonst. - 2. Namn
på åtskilliga lustslott (t. ex. Eremitaget vid
Baireuth), jaktslott (t. ex. det, som under Kristian
VI uppfördes af de Thurah i Dyrehaven i närheten
af Köpenhamn) och landthus (t. ex. J. J. Rousseaus
vid Montmorency, L’ermitage). - 3. Eremitaget i
Petersburg, ett med Vinterpalatset sammanhängande
palats, som inrymmer rika konstskatter. Se Petersburg.
Eremitbröder. Se Familjebröder.
Eremitkräftor, Paguridæ, zool., en till de
långstjärtade tiofotingarna, Decapoda macrura,
hörande familj, som utmärkes däraf, att bakkroppen
i regel icke har hårdt skal, utan betäckes af
mjuk hud. Den hos andra långstjärtade tiofotingar
vanligen förekommande breda stjärtfenan, känd från vår
vanliga flodkräfta, saknas, och bakkroppen afsmalnar
bakåt. Denna reduktion af bakkroppen står i sammanhang
med dessa djurs egendomliga lefnadssätt. De lefva
nämligen inkrupna i tomma snäckskal, som
de vid sina vandringar släpa med sig. Ur denna
sin skyddande boning framsticka de endast den
med hårdt pansar försedda framkroppen och draga
sig: vid hotande fara h. o. h. in i snäckskalet,
täckande skalmynningen med de främsta bröstfötternas
stora klor. Genom detta lefnadssätt i en spiralvriden
snäcka blir eremitkräftans kropp mer eller mindre
osymmetriskt utbildad. Sålunda är hos många arter
den högra framklon större än den vänstra. Då kräftan
tillväxer, så att det bebodda skalet blir för litet,
uppsöker den åt sig ett större och öfverflyttar
skyndsamt bakkroppen i det nya skalet, sedan den
först försiktigt sett sig omkring och öfvertygat
sig, att ingen fara hotar. - Särskildt intresse
erbjuda eremitkräftorna därigenom, att flera af dem
lefva i symbios (se d. o.) med andra djur. Sålunda
finner man ofta på af eremitkräftor bebodda skal en
sjöanemon, aktinie (se Actinia). Fördelarna
af detta samlif äro helt säkert ömsesidiga. Aktinien
tillgodogör sig affallet från kräftans måltider, och
denna senare torde genom aktiniens närvaro åtnjuta
ett visst skydd. Säkert är, att kräftan värderar sin
grannes närvaro, ty vid ombyte af skal flyttar den
öfver aktinien på det nya skalet. Ett annat exempel
på dylikt samlif erbjuder en liten mask af släktet
Nereis, som stundom träffas boende i samma skal som
eremitkräftan.
 |
| Pagurus. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
