Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ericus Erici - Ericus Nicolai - Ericus Olai
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likgiltig. Jämte Bellinus yrkade han, emot hertig
Karl, att kalvinisterna skulle uppräknas bland de
sekter, som fördömdes. Hertigen gaf efter i de
bekanta ordalagen: "Sätter in alla, som I veten
vara af det slaget, ja fanen i helvetet, ty han
är ock min fiende". För genomförandet af Uppsala
mötes beslut i Finland verkade E. med stort nit,
och i motsats mot ärkebiskop Angermannus gick han
till väga med stor hofsamhet. I flera cirkulär
till prästerna betonade han, att kvarlefvorna af
papismen måste borttagas, ej genom maktspråk,
utan genom att upplysa menigheten. Genom detta
hofsamma tillvägagående ådrog han sig både
lutheraners och katolikers missnöje. Oviljan mot
honom ökades däraf, att hans sympatier i politiskt
(ej i religiöst) hänseende voro på Sigismunds
sida. Efter dennes afsättning kunde han därför ej
undgå förföljelse. I midten af nov. 1599 insattes han
i fängelse på Åbo slott, hvarifrån han (jan. 1600)
fördes till Linköping. Hertig Karl framställde
mot honom tio anklagelsepunkter, angående hvilka
rannsakning företogs af det på riksdagen församlade
prästerskapet. E. frikändes fullständigt och lösgafs,
men hertigen befallde Uppsala domkapitel att välja
ny biskop öfver Finland. "E. vore icke värd något
prästämbete, än mindre biskopsämbete bekläda." Då
förbön fälldes för E. på herredagen i Åbo (1602),
svarade hertigen, att denne kunde få nödtorftigt
uppehälle i Sverige. Likväl stannade E. kvar som
biskop i Åbo stift. 1609 synes han ha återvunnit Karl
IX:s gunst. - I utöfningen af sitt biskopsämbete
tyckes E. stundom hafva gått tämligen egenmäktigt
till väga, såsom då han lät arrestera den suspenderade
prästen Barthold - en åtgärd, för hvilken han dömdes
till 400 dalers böter. Till finska öfversatte han
den svenska kyrkohandboken (1614) samt författade
på samma språk en större katekes, Catechismus eli
Christillisen opin pääkappaletj lyhykäisen ja
yxikertaisen ulgostoimituxen kansa (Stockh. 1614),
och ett sammandrag af denna katekes, Wähä catechismus
etc. samt en postilla, Postilla eli ulgostoimitus
niiden evangeliumliten päälle (Stockh. 1621-25),
länge det enda på detta språk. Under hans
inseende utkom ock mellan 1610 och 1614 den
första finska psalmboken ("Hemmings psalmbok").
A. F. Å.*
Ericus Nicolai (Erik Nilsson), teolog, lärare i
Uppsala, idkade studier vid utländska högskolor
och var 1485-89, såsom "magister" och teologie
"baccalaureus", examinator i filosofiska
fakulteten i Leipzig. Sannolikt 1488 förvärfvade
han där teol. doktorsgraden och blef omkr. 1494
domkapitlets i Uppsala scholasticus samt lärare
vid den 1477 inrättade högskolan. Han har blifvit
bekant genom sina öfversättningar af Gersons "Bock
aff dyäöwlsens frästilse" (1495), den första (af
Johan Faber, se denne) på svenska tryckta boken
(ett fotolitografiskt faksimile af densamma utkom
1876), samt "Lärdom hwrw man skal lära dö til
siälenne salicthet" (1514; fotolitogr. återgifven
1881). Han skref ock (1501) en ännu bevarad Tractatus
de modo colligendi sermones et collaciones.
-rn.
Ericus Olai (Erik Olsson), "den svenska
historieskrifningens fader", d. 24 dec. 1486,
härstammade säkerligen från något torftigt uppländskt
hem (enligt en obestyrkt uppgift skulle han varit .
född i Uppsala; födelseåret okändt), blef student i
Rostock 1447 och filos. magister därstädes 1452
samt utnämndes vid obekant utländskt universitet
till teol. doktor. 1459 var han medlem af Uppsala
domkapitel, hvars scholasticus (föreståndare
för stiftsskolan) han blef efter 1466 och decanus
1479. Vid Uppsala universitets inrättande blef E. dess
försto lärare i teologi och höll i denna egenskap
föreläsningar öfver teologiska ämnen. Handskrifna
anteckningar finnas bevarade i Uppsala universitets
bibliotek efter föreläsningar öfver "Regulæ sacræ
theologiæ" (1477), öfver Matteus’ evangelium
(1479), öfver Petrus’ af Blois skrift om bikten
(1485) och öfver Bonaventuras "Breviloquium de sancta
trinitate". Ännu större betydelse eger E. såsom
historieskrifvare. På uppmaning af konung Karl
Knutsson och ärkebiskop Jöns Bengtsson författade han
en Chronica regni Gothorum, hvilken, frånsedt den
kortfattade och obetydliga prosaiska krönikan från
1450-talet, utgör Sveriges första sammanhängande
rikshistoria (utg. af J. Messenius 1615; nya
uppl. 1654 och 1828; svensk öfv. 1678). Arbetet, som
förmodligen afslutades före 1470, alldenstund konung
Karls s. å. inträffade död ej omtalas, är deladt i
en ganska vidlyftig inledning, hvari redogöres för
författarens kyrkligt politiska åskådning och hans
uppfattning af svenska folkets härkomst och äldsta
öden, samt sex böcker, som skildra rikets historia
från tiden för Kristi födelse till ärkebiskop Jöns’
död 1468. Källmaterialet utgöres väsentligen af
förut varande krönikor (i främsta rummet Prosaiska
krönikan och rimkrönikorna), annaler och diarier,
hvaraf några nu synas vara förlorade, de inhemska
helgonlegenderna, Jordanes’ gotiska historia, utdraget
ur Saxos danska krönika (den s. k. Gheysmers krönika),
det rimmade sammandraget af Olof den heliges saga
och några världshistoriska kompendier. Undantagsvis
har författaren också begagnat några förmodligen
i domkapitelsarkivet funna bref och urkunder,
däribland en påfvebulla, hvilka ordagrant eller i
sammandrag införts i texten. I detta, för sin tid
icke obetydliga material, söker han bringa kronologisk
reda; i regel följer han för den äldre tiden Prosaiska
krönikans ledning, dock icke utan kritik. För den
sista perioden 1452-68 stöder han sig väsentligen
på egna iakttagelser eller personliga meddelanden,
hvilket gifver detta parti af hans krönika ett visst
källvärde. Tidens upprörda politiska lif tvingade
honom dock att iakttaga en stor försiktighet, hvarför
framställningen tyvärr blifvit ganska kortfattad
och färglös. - E. var en lärd man efter medeltida
fordringar. Han var fullkomligt oberörd af den
först i slutet af hans lefnad i Tyskland inbrytande
humanismen, hvilket synes ej minst af hans barbariska
latin. Den kritiska ståndpunkten är medeltidens, och
världsuppfattningen i stort är den vanliga medeltida
kyrkliga åskådningen. Stilen är i regel torr och
opersonlig. Men E. saknar icke berättartalang,
hvilken framträder, när ämnet väcker hans intresse,
såsom vid skildringen af engelbrektska resningen. Han
söker därjämte städse att uppspåra motiven till
personernas handlingar och höjer sig därigenom öfver
föregående svenska annalister och krönikörer. E. delar
de nationella sträfvandena; han hatar unionen och
anser dess stiftarinna värd "det djupaste helvetet",
prisar Engelbrekt och hyser tydliga sympatier för
Karl Knutsson, ehuru hans kyrkliga ståndpunkt hindrar
honom att taga parti för denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
