Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 785-786 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - E. XIV

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

inre historia bekante Georg Norman irån Tyskland och
därefter fransmannen Dionysius Beurreus, en ostadig,
smickersam man, som anses ha utöfvat ett ofördelaktigt
inflytande på lärjungen. E. nådde höjden af sin tids
bildning: han hade utmärkta insikter i främmande språk
och matematik, var väl bevandrad i historia och skref
med en smak och en skärpa, som röjde hans förtroliga
bekantskap med retoriken och logiken, men astrologien
var dock hans älsklingsvetenskap. Han var därjämte
en mästare i ridderliga idrotter, sjöng och spelade
(luta) väl samt förde ritstiftet med en konstnärs
säkerhet.

Erik XIV, efter originalmålning af samtida flamsk mästare. (Nationalmuseum i Stockholm.)

Misstänksamhet, grymhet, högmod och vällustighet voro
framträdande lyten. Allt sedan E. börjat offentligen
uppträda, kallades han "utvald konung" (efter
riksdagen i Stockholm 1560, ännu före faderns död,
Sveriges "arfkonung"). 1557 fick han i förläning
Kalmar och Kronobergs län samt Öland (hvartill 1559
kom Tjust) och höll därefter sitt hof i Kalmar. Där
fann den af Gustaf från hans hof förviste Göran
Persson en tillflykt och lade grunden till sitt
inflytande. Under dessa år blef förhållandet mellan
fader och son mycket spändt. Erik spionerade på
fadern, och denne hölls underrättad om sonens
yttranden och handlingar. Såsom det uppgifves,
på Göran Perssons och Beurreus’ råd, inlät sig
E., först, 1558, genom Beurreus, sedermera genom
Nils Gyllenstierna, på giftermålsunderhandlingar
med prinsessan (sedermera drottning) Elisabet af
England. Ehuru af henne föga uppmuntrad, fortsatte
E. - stundom under utbrott af vildaste svartsjuka
(jfr Dudley 4) - sitt frieri med en hos honom
ovanlig uthållighet (fastän han 1562 fick rent afslag,
uppvaktade han
henne ännu 1565 med kärleksbref). Han stod i begrepp
att själf fara öfver till England, då faderns död
(29 sept. 1560) kom honom att för tillfället inställa
resan. Det har blifvit sagdt, att Gustaf tvekat i
valet mellan fängelset och tronen för E.

Efter sin tronbestigning (1560) skyndade E. att taga
vara på sin makt, framför allt gentemot sina bröder,
hvilka fadern lämnat betydliga delar af riket såsom
ärftliga hertigdömen, men hvilkas ställning till
kronan han icke närmare bestämt. E. ådagalade en
hög grad af politisk klokhet, då han genom Arboga
artiklar (1561) betog hertigarna all tanke på att
vara något annat än konungens undersåtar. Man har
hållit före, att E. ytterligare sträfvat efter
att minska afståndet mellan hertigarna och sina
öfriga undersåtar, då han vid sin kröning (29 juni
1561) införde grefve- och friherrevärdigheterna
i Sverige. Men antagligen afsåg han med dessa
ståtliga titlar (annat än titlar gaf E. knappasf ty
grefvarna fingo ytterst små, friherrarna alls inga
förläningar) endast att öka sitt hofs glans. Redan vid
arfskiftet efter fadern hade E. gjort sin kungliga
myndighet gällande på ett sätt, som sårade Johan,
hertig i Finland; Arboga artiklar voro ej egnade att
blidka honom. Ämnen till nya misshälligheter mellan
bröderna hopade sig. 1561 tog E. staden Reval i sitt
beskydd och begynte eröfra i Estland, åtgärder,
till hvilka han drefs lika mycket af ärelystnad
som af politisk beräkning, och hvilka blefvo
bestämmande för riktningen af Sveriges utrikespolitik
under århundraden. De inledde nämligen Sverige på
eröfringens väg, lade grunden till dess välde på andra
sidan Östersjön och invigde det till den förbittrade
täflingsstriden med Polen och Ryssland. E:s eröfringar
korsade Johans planer på landvinningar i samma
trakter, så nära belägna hans hertigdöme, planer,
som E. före sin tronbestigning understödt. Johan
sökte Polens hjälp för att nå sitt mål, gifte sig
(1562) med Katarina Jagellonica, försträckte polske
konungen betydliga summor och fick såsom pant för
lånet sju fasta platser i Livland. Dessa voro så
belägna, att de i Johans händer hindrade E. att
utsträcka sina eröfringar. Johans beteende var,
minst sagdt, oklokt och tvetydigt; E. spårade däri
förräderi. Knappt hade Johan kommit hem från Polen
till Åbo, förrän E., i början af 1563, med häftighet
uppmanade honom att förklara sig för Polen eller
Sverige. Johan blef förnärmad och svarade undvikande
och ej fullt sanningsenligt. Några oförsiktiga
yttranden af en person, som varit i Johans tjänst,
stegrade konungens misstankar till det yttersta. Han
stämde Johan (23 april 1563) att svara på anklagelser
för högförräderi och lät riksdagen (7 juni s. å.) döma
honom till döden. Då han satte sig till motvärn i
Åbo, lät E. anfalla honom. Johan gaf sig fången (12
aug. s. å.), benådades till lifvet, men inspärrades
(s. å.) på Gripsholms slott.

Medan denna brödrafejd pågick, invecklades E. i
krig med Danmark och Lybeck, det s. k. Nordiska
sjuårskriget (1563-70). E:s estländska politik,
genom hvilken Danmarks och Lybecks intressen i
östersjöländerna motarbetades, var en bidragande
orsak till äfven denna förveckling, som för öfrigt
hade sin förnämsta grund i danska planer på unionens
återställande. E. deltog personligen i detta krig
vid åtskilliga tillfällen under åren

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>