Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Plogpenning (Plovpenning) - Erik Klipping
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sönderjylland, kröntes 1232, efter sin
äldre halfbroder Valdemars död, till konung
(tronföljare) och tillträdde vid faderns död (1241)
regeringen. Denna blef högst orolig; hans broder
Abel, som fått Sönderjylland till län, vägrade att
erkänna konungen som sin länsherre och påstod, att
Sönderjylland var hans fädernearf. Striden bilades
1244, men då E. 1246 angrep de holsteinske grefvarna,
Abels svågrar, utbröt ett allvarsamt krig, hvari
äfven de andre bröderna, Kristofer, grefve af Lolland
och Falster, samt Knut, hertig af Blekinge, ställde
sig på Abels sida, och hvarunder flera af rikets
ansenligaste städer och största delen af Sönderjylland
ödelades. E. fick dock öfverhand och tvang 1248
bröderna att erkänna hans länshöghet. Borgarkrigens
plundringar medförde äfven en allvarlig strid med
biskopen i Roskilde, Nils Stigsön, som 1245 måste
lämna landet. 1249 tillämnade E. ett korståg till
Estland och pålade för detta ändamål såsom krigsgärd
en afgift för hvarje plog i riket, hvarigenom han
framkallade ett kort uppror i Skåne och förvärfvade
sig sitt tillnamn. Tåget till Estland uppsköts,
men nästa år inföll E. plötsligt i Abels land, intog
staden Slesvig och tvang Abel till underkastelse. Men
under ett besök hos Abel kort efteråt började denne
en ordtvist med konungen, lät gripa och föra honom i
en båt ut på Slien. Här öfverlämnades han till sin
dödsfiende Lave Gudmundsön, som lät afhugga hans
hufvud och sänka liket i fjärden, 10 aug. 1250. När
liket nästa dag påträffades af fiskare, begrofs det
först af svartbröderna i deras kyrka utanför Slesvig
och fördes 1257 till Ringsteds kyrka, där Valdemar I,
jämte hans närmaste ättlingar, ligger jordad. E:s
ömkliga död och det öde, hvilket liksom straffdomar
från Gud hemsökte hans mördare (alla omkommo på
våldsamt sätt), gjorde, att folket betraktade honom
som martyr och helgon, och flera gillen stiftades
till hans ära. Med sin drottning, Jutta af Sachsen,
hade E. fyra döttrar: Sofia, gift med konung Valdemar
i Sverige, Ingeborg, gift med Magnus Lagaböte i Norge,
Jutta och Agnes, hvilka gingo i kloster. E:s tragiska
öde utgör ämnet för Öhlenschlägers sorgespel "Erik og
Abel". - Se Molbech, "Kong E. P:s historie" (1821).
E. Ebg.
6. E. Klipping (icke Glipping, som namnet tidigare
skrifvits på grund af felläsning af handskrifternas
Clipping), son till Kristofer I, f. omkr. 1249,
hyllades 1253 som tronföljare, besteg tronen efter
sin faders död (29 maj 1259), men kröntes först
julen 1259 till följd af ärkebiskop Jakob Erlandsöns
motstånd. E:s moder, Margareta Sambiria, styrde
riket såsom hans förmyndare med stor kraft och
duglighet under kritiska omständigheter. Redan
före konung Kristofers död hade den upproriske
biskopen i Roskilde, Peder Bång, kommit tillbaka
från Rügen med den danske länsfursten på denna ö,
Jaromar; de hemsökte Själland med mord och brand
samt intogo Köpenhamn, och en månad efter konungens
död tillfogade de en stor bondehär vid Næstved ett
fruktansvärdt nederlag. För att få fred lösgaf
drottningen den fångne ärkebiskopen samt lämnade
hertig Erik Sönderjylland; men freden räckte icke
länge, och på sitt tåg mot hertigen 1261 vardt hon
genom de danske anförarnas förräderi slagen på Loheden
och jämte den unge konungen tillfångatagen. Själf
lössläpptes hon efter nio månader, men E. kvarhölls i
fångenskap tre år, först på Nordborgs slott och sedan
hos markgrefvarna af Brandenburg, såsom gisslan för en
deras penningfordran. Under denna tid trolofvade han
sig med den brandenburgska prinsessan Agnes, som han
skulle äkta utan hemgift. Freden med hertigen måste
köpas med stora eftergifter, afstående af Als och
kronogodsen i Sönderjylland samt af arfvegods på Fyn
och Langeland till hans yngre broder Abel. Däremot
måste Jakob Erlandsön (se denne) fly från landet
1260, och det interdikt, som kungjordes, hölls endast
i ringa omfattning, bl. a. emedan de jylländske
biskoparna ställde sig på konungens sida. Efter
långvariga underhandlingar med påfvarna kom det 1272
till en förlikning, hvarvid ärkebiskopen fritt skulle
få återvända, medan tvistepunkterna skulle afgöras
medelst skiljedom. Han dog emellertid 1274, utan att
ha hunnit öfvertaga sitt stift; hans efterträdare
stod på konungens sida, och det blef hvarken tal
om skiljedom eller ersättning. Äfven Peder Bång
föll till föga, och interdiktet upphäfdes 1275. I
verkligheten hade konungen vunnit striden. Ungefär
samtidigt dog hertig Erik (1272), och E. satte sig
i besittning af Sönderjylland och förmynderskapet
för hans söner, i det han likväl lofvade den äldste
af dem, Valdemar, landet såsom län, då han vardt
myndig. Vidare dog Abel 1279, och hans gods indrogos
under kronan. Redan 1276 vardt konungens äldste son,
Erik (Menved), krönt som tronföljare, och E. stod
därför då på höjden af makt, men blandade sig till sin
nackdel i striderna i Sverige 1275-78 mellan konung
Magnus Ladulås och Valdemar samt kom i strid med
Norge, emedan han nekade drottning Ingeborg hennes
fädernearf efter Erik Plogpenning. Äfven E:s inre
styrelse synes ha varit själfrådig och godtycklig
samt därigenom ha uppkallat stormännens ovilja. 1282
vardt han därför tvungen att afge en handfästning,
den första i Danmark, samt lofva att iakttaga konung
Valdemars lag; likaledes måste han 1283 insätta hertig
Valdemar i Sönderjylland och grefve Jakob i norra
Halland. 1284 utfäste han sig att årligen inkalla
danehof samt att utreda drottning Ingeborgs arf; detta
löfte höll han likväl ej. Senare lagbestämmelser gingo
ut på att trygga menige mans rättigheter och hindra
konungens godtyckliga ingrepp i rättskipningen. Under
E:s regering hade förut stadfästs stadsrätten för
Roskilde (1268), Ribe (1269) och Nyborg (1272). Men
trots de gjorda eftergifterna fortfor stormännens
ovilja mot E., och natten mellan 21 och 22 nov. 1286
blef han af några sammansvurna mördad i en lada vid
Finderup nära Viborg, där han tagit natthärbärge
efter en jakt; hans egen "kammermester" Rane Jonson
förrådde honom. Liket jordades i Viborgs domkyrka,
där det ända till reformationen hvarje morgon hölls
"vådesang" för hans själ. En särskild nämnd af
furstar och adelsmän dömde i maj 1287 marsk Stig,
grefve Jakob och nio andra adelsmän, däribland Rane
Jonson, skyldiga till mordet trots deras nekande. Full
visshet har aldrig vunnits i denna sak, men endast en
enda synes ha varit personligen medverkande. Mordet
hade sannolikt rent politiska orsaker; först långt
senare uppstod den förklaring, som äfven folkvisorna
ge, nämligen att mordet var en handling af personlig
hämnd för att E. under marsk Stigs frånvaro på ett
tåg i Sverige kränkt eller förfört marskens hustru.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
